Monthly Archives: oktober 2009

You are browsing the site archives by month.

tips

Om ni vill läsa om cynismer, vardagsbetraktelser, egocentrism, pretentioner och popkultur från en medveten ungdom så kan ni gå in på http://solidgoodtimes.wordpress.com/

Bokrecension, Trombstone Förlag ”Svensk Haiku” Tidningen kulturen

Tidningen Kulturen 16/10 -09

Olika poeter
Svensk Haiku
Trombones förlag

Kanske är det den moderna enkelheten som åter skapat ett intresset för det mallade, för dikten, för att uttrycka mycket genom till synes lite. Ämnena i  ”Svensk Haiku” – en samling av okända och kända diktare – varierar lika mycket som deras egna stilar och rytmer. Många är illa valda, onödigt tråkiga (och saknar den poetiska skörheten). De fyller ingen funktion. Jag vill bli berörd, eftertänksam, kanske underhållen – allt på ett fåtal ord. Det lyckas stundtals. När det vardagliga nuet betraktas, blänker till. Som i den här, av Örjan Hallnäs:

vägar i skogen
utlagda av kärlek till
något längre fram

Man stannar upp, läser om; scenen växer i medvetandet. ”Stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, är mindre viktig” skrivs det i förordet. Om man utgår från det, att kanske inte behöva hålla sig inom 5-7-5 stavelser, ter sig haiku som den perfekta av diktformerna: enkelt, precisist och experimentell. Men jag skulle gärna vilja ha mer förklarande – antologi till trots. Vilka är skribenterna? Thomas Tranströmer förklaras som urmodern till svensk haiku, ”han är inte lätt att efterlikna”. När jag ser namnen Sture Allén, Magnus Ringgren och ett par till ringer en klocka, men de allra flesta av de 50 författarna lyser bara med sitt namn. Varje författare deltar med en till två sidor – det vill säga två till fyra dikter. Kanske är det medvetet – dikten står för sig själv – men nyfikenhetens sinne tar överhanden.

Som diktsamling är ”Svensk Haiku” troligtvis en rättfärdig och komplett sammanfattning om spretigheten, historien och hur modern haiku ser ut. För den redan hängivna, förstås.

Min favorit, en dikt av Henrik Lind, sammanfattar hela mitt liv som popskribent och konsertbesökare och känslan av att se något jag inte förstår (men de andra gör):

Skämtsam musik,
men konsertpubliken
gravallvarlig

Bokrecension Fredrik Strage ”Text” BLT 1/10

Publicerad på BLT nöje 1/10 -09

Första texten i nöjesjournalisten Fredrik Strages bok med samlade artiklar, med det passande namnet Text, handlar om att han numera uppfattar rockartisters destruktiva eller udda beteenden som gulliga. ”Ord som ‘bedårande’, ‘söt’, och ‘sympatisk’ poppar upp när man ska beskriva unga band även om det gäller svartklädda, kyrkbrännande misantroper”. Han själv härleder det till åldern. ”Man har sett rockens poser och provokationer så många gånger att man ler deltagande i stället för att skrika extatiskt.” Ett artikelkapitel är döpt till ”Gulliga djur”.
Under 90-talet skrev han för inflytelserika musiktidningen POP, och senare den kortlivade Bibel. Några texter är fångade i nittiotalets trendighet, vilket Strage dock inte är sen att påpeka via nyskrivna kommentarer som följer varje artikel, men de flesta har åldrats väl. Det är inte ovanligt för just Fredrik Strage. Om man ser på merparten av svenska nöjesjournalister finns det en ängslighet som aldrig riktigt bitit sig fast i honom, en röd tråd i hans journalistiska karriär, där det gäller att hitta den mest udda undergroundsubkultur istället för att redan hylla det kända coola. Sexnoveller av Darin-fans, goth och bodymusik tillsammans med emokids och japansk popkultur. Han har också känslan att kunna precisera en rörelse, fenomen, människa eller händelse på bara en mening. ”Jag är postcybergothpunkare. Med lite psychobillytendenser. Om vi nu ska svänga oss med genrer” säger en man med skottsäker väst, läderbyxor och mohawkfrisyr i ett reportage från en syntklubb. I Text finns några av de bästa musikjournalistiska texter som gjorts i Sverige.
När Strage fick Stora journalistpriset i kategorin årets förnyare i fjol handlade åsikterna som följde mest om att han inte hade fått det tidigare. Som författare till böckerna Mikrofonkåt, 2001 (om svenska hiphoprörelsen), och Fans, 2005 (om idoldyrkan) hade han nu fått pris för att ha listat de ”100 bästa rockögonblicken på Youtube”. En krönikör uttryckte en profetia om att nästa år får Leif Pagrotsky Stora journalistpriset för sina Facebookstatusuppdateringar.
Men det känns väldigt Fredrik Strage att få pris för att ha suttit timmar och åter timmar framför blurriga videoklipp med dåligt ljud. I en av bokens bästa texter kommer vi riktigt nära honom. Ämnet är nördar: Fredrik Strage bestämmer sig för att skolka, för att få respekt. I första klass väcker han sina föräldrar halv sex för att få skjuts till skolan. ”Rädslan för att missa lektioner är en del av min nördighet”. Han tittar på klockan, det pirrar i magen. ”Tänk om jag börjar sniffa lim, blir dum i huvudet.” Han springer andfådd in i klassrummet och har ångest i flera dagar efteråt. Bitarna om Strage faller på plats. Han börjar därefter spela Drakar och Demoner på fredagskvällarna. Marknadsföringen ”Text” tog plats på Youtube, där kända ansikten som Janne Schaffer, Ken Ring och Marcus Birro läser högt ur boken. Det sägs att han tänkte krydda sökorden för de mer okända uppläsarna med ”cute kittens” . Det rår ingen tvekan om att Strage är svärdsmästare på det nördkulturella slagfältet, kanske den skickligaste.

varning för ordet ”ös”

Igår körde Devotion skivor före Bear Quartet spelningen på Debaser. Det blev quiz och billig after work-öl. Och rätt tråkig musik. Jag hamnade i en häftig diskussion om nostalgi och Smashing Pumpkins och U2. Banden som alltid har utsålda spelningar, men har världens mest anonyma fans.

Det här med tråkig musik. Jag har alltid varit rätt trött på indierock n rollen. Att det ständigt ska upprepas, göras om. Jag har aldrig sett Bear Quartet tidigare, och kommer nog inte göra det igen. Grundidén för bandet är att hålla ett form av musikaliskt manifest: grundregler för hur de ska porträtteras och utöva sin musik. Aldrig ge vika för publikens vilja.

Jag såg ungefär en halvtimma. Det var det jag orkade med av metalmangel och hårdrocksös. Jag har visserligen aldrig gillat Matti Alkbergs punkreferenser, allt känns väldigt svensk trallpunk, men det här överraskade mig. Jag blir ständigt överraskad av unga människor som har ett alltför krystat förhållande till 90-talsmusik och alltid köper en poplåt rakt av för den har rätt ”ingredienser”. Göteborgsrocken med Hästpojken i spetsen är något jag ständigt återkommer till, men det känns alltid relevant. Mangel, mangel mangel, fullt ös.