Monthly Archives: november 2009

You are browsing the site archives by month.

Plaskis läggs ner

Plaskis, ungdomstidningen som fick en förvirrad, finnig 16-årig punkkille med sönderklippta jeans hooked på journalistik, läggs troligtvis ner om några veckor. Fina Soile, som hållt i tidningen i alla år, kör ett sista ryck och mailar in ett gäng brev från skivbolag, oss gamla skribenter och andra för att förmå Studieförbundet Vuxenskolan att fortsätta satsa på ungdomskultur. Något de alltid sagt att de har som främsta ambition. Här är min text:

Som ung har man många val, många måsten och många krav på sig. För mig spelade Plaskis en stor roll i att tidigt få ansvar och att få ett relativt fritt spelrum för idéer, tankar och åsikter. Då var det mest en lokal angelägenhet, nu är merparten av skribenterna knytna över hela landet. Det var här jag lade grunden till ett stort kontaktnät inom musik, film och mediabranchen. Sedan jag blev en del av plaskisgänget år 2003, har jag utbildat mig till journalist. Och många med mig har gått vidare till att utbilda sig inom kreativa kulturyrken som fotografer och designers. Plaskis fungerar som en uppsamlare av generationer – och , hoppas jag, framtida. Vi kände att det saknades ungdomens röst i en mediavärld som ses genom vuxna. Plaskis har alltid fungerat som en motpol till det där: här får ungdomar skriva om saker för sin egen målgrupp, gehör, självförtroende och sin demokratiska röst hörd. Om man inte satsar på en levande ungdomskultur, tidigt ansvarstagande och social bildning är det risk att desillusionera en framtida generation ungdomar och krossa deras drömmar.

Dina händer är fulla av blommor

Den här låten har jag lyssnat på några hundra gånger i år. Ses vi på Dramaten?
www.fullaavblommor.se

Mitt liv går på lågvarv just nu. Jag ska ta tag i att blogga så småningom. Annars hänger jag på twitter rätt mycket. Vi tar lite musik på det: Sveriges bästa band just nu.

lugna favoriter går igen

Igår diskuterade jag, självklart, popmusik med en vän. De senaste åren har jag upptäckt musik jag varit oförmögen att intressera mig för, uppskatta och ens i smyg beblanda mig med – inte ens under skydd av den löjliga frasen guilty pleasures . Inte sedan tidiga tonår, när man var opåverkad av samtida populärkultur, ångest och tvång att bära samma dunjacka som bänkgrannen har det skett. 70-talister brukar prata om hur de nu kan lyssna på av 90-talsevangeliet bespottad arenarock utan att skämmas, det är till och med hippt. Jag hittade nyligen en gammal Orup-skiva jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde 10, jag får inte nog av Mauro Scocco och jag ser en tjusning i Rod Stewart. Troligtvis är det min besatthet av kärlekstexter som aldrig vissnar. Min vän kan kallade det Lugna favoriter-musik (”Jag tror det skulle krävas ett rejält välriktat slag mot huvudet för att jag skulle kunna uppskatte det.”) , och kan aldrig acceptera det, musiken som spelades överallt när vi var små och lade grunden till en rätt kass musikutveckling över lag, byggd på käckhet och hits. Jag förstår honom. Samtidigt kanske charmen ligger i att det ironiska filtret samtiden bevittnades genom är borta, och Orups övergrova cowboyboots känns väldigt långt borta och…retro. Svunnen, och mytisk.

Vi kanske äntligen har lämnat 90-talet bakom oss, och kan stiga in i ett decennium utan att upprepa det förra.

Dagen då Anton Abele gick på fel möte

@antonabele Lyssnar till ett tal om de kända arier vi haft i Sverige under modern tid.

18 minutes ago from TweetDeck

Ungefär där började hela Anton Abele-grejen utvecklas från bland de mer underhållande mediasnackisarna denna höst, till de mer skrämmande och lätt panikartade. Undrar om han tog fel på möten. Nog för att medelåldern är hög i riksdagen, men några högskolepoäng kanske man borde skaffa sig innan en karriär som politiker. Ja, karriär.

Francois Chastanet och Howard Gribble, Cholo Writing: Latino Gang Graffiti in Los Angeles (Tidningen Kulturen)

5 november, Tidningen Kulturen

Även här

Jag har alltid varit mer fascinerad av hiphopkulturen än tagit till mig musiken på bästa vis. Kanske är det bara en generationseffekt av tv-serien The Wire. Hiphopens ”element” – som man inte pratar om så mycket om längre om det inte gäller old school gangstahrapp med tillhörande bling bling – är synnerligen intressant, numera som kulturhistoriskt fenomen och grunden till en av de mest inflytelserika subkulturerna. Den ständigt aktuella debatten om grafitti, eller att skriva sin tag offentligt, blossade till exempel upp i svenska medier i våras när en elev från Konstfack taggade i en tunnelbanevagn som sitt  examensarbete, och fick riksdagsmän att se rött. Det är en debatt som saknar motstycke i förståelse och historisk kontext. Filmen Style Wars från 1983 inte har visats i Rosenbad, men troligtvis skulle den skapa lika många sympatiunderskrifter som när Bananas visades där nyligen. Style Wars handlar om New Yorks grafittiscen. Ungdomar, många inte ens femton år gamla, sminkar tåg konstnärligt svarta och röda för att sedan, på initiativ från stadens konservative borgmästare, få se de ”tvättas” med högtryckstvättar till en brun sörja. För att visa att man har makten. De, grafittimålarna, utmålas som en symbol för att samhället har mist kontroll och är på nedgång. Borgmästaren får en idé för att återfå kontrollen, som innefattar dubbla taggtrådsstängsel med hundar emellan för att vakta tågen på nätterna. Det sporrade hiphopkulturen mer än något.

Sen har vi ju det här om att vara först. I boken ”Cholo Writings: Latino Gang Grafitti in Los Angeles”  dokumenteras på 70-talet Choloskriften, ett mexikanskt-amerikanskt fenomen baserat på gotisk typografi av Los Angeles-bon Howard Gribble. Choloskriften har anor tillbaka till 30-talet, när skoputsarkillar skrev sina namn på väggarna med skokräm för att befästa sin plats på trottoaren. Los Angeles-graffittin skiljer sig också från exempelvis New Yorks på 70-talet på fler sätt. Här är det ett gäng och dess medlemmar som är representerade, för att visa att kvarteret tillhör dem.  En person skriver för hela gänget, och fokus ligger på den etniska identiteten. Grunden skapades av rasism och fattigdom, säger gamla 40-talsgängmedlemmar som citeras. Amerikanska flottister, soldater stationerade under andra världskriget, attackerade latinoungdomarna i deras egna hemkvarter. Att bilda gäng blev nödvändigt. Bloods och Crips, de svarta gängen som under 90-talet skapade rubriker för deras blodiga bråk, var ”från början bara kopior av cholokulturen, och än idag finns det betydligt fler mexikanska än svarta gängmedlemmar i Los Angeles-regionen.”.

”Cholo Writings” fokuserar mycket på själva typsnittet och rörelsen bakom. Det är också väldokumenterat med bilder på de tags som finns kvar, det äldsta bevarade dateras till i början av 60-talet. Noggrant och intressant – snabbtagna bilder på husväggar och mörkna husfasader som ger helhetsbilden av fattigdom, gemenskap och ett ouppmärksammat utanförskap. För tillfället representerar latinamerikanerna 12,5 procent av den totala befolkningen i USA, eller 35,5 miljoner människor. ”Cholo Writings” är en väldigt viktig bok just nu, inte bara som kulturhistoriskt dokument – utan för att främja den mångkulturella förståelsen, både här på hemmaplan och i USA, för en ökad befolkningsgrupp. När gängbildandet blev nödvändigt, uppkom även ett nytt språk, Calo, en blanding av engelska och spanska rytmer.

Howard Gribble publicerade aldrig bilderna av husväggarna under 70-talet. Istället dröjde det till 2006, när han blev en del av fotosajten flickr, som han letade fram grafittibilderna. ”Jag förväntade mig inte något större intresse och blev väldigt förvånad när jag upptäckte att bilderna, som dittills setts av kanske ett halvdussin personer, blev en omedelbar succé bland besökare från hela världen.”

Den franske författaren Francois Chastanet var en av besökarna. Han har rest till samma kvarter, trettio år senare, för att belysa utvecklingen i bokens andra hälft. Med samma upplägg, bilder och skrift (nu i färg), har graffitin blivit mer kreativ. Mycket på grund av de kommunala myndigheterna i Los Angeles ”aggressiva” saneringskampanjer, särskilt mot gänggraffiti. Choloskrivarna har börjat skriva på metallstaketens tunna stolpar, trottoarkanter, inristningar på stenvägar och andra platser enbart synliga för fotgängare – eftersom saneringen är så kontinuerlig. Francois Chastanet beklagar sig för att de flesta bilderna på graffiti han tagit har tagits bort 24 timmar efter att bilden tagits. ”Gängverksamheten har drivits under jord. Det är därför som choloskriften idag företräder en kultur som snarare hålls levande genom tatueringar på fängelserna än på Los Angeles väggar”.  Att inte ta tag i de verkliga problemen, som fattigdom och utanförskap som skapar klasshat och politikerförakt  är ett av den moderna urbaniseringens största problem – både nu som för 70 år sedan.

jobbansökan

Jag söker febrilt och alltid fler frilansuppdrag. Har du en idé som jag skulle passa för, ett ämne som jag verkar behärska eller bara vill säga hej, maila mig på fredrik@fredrikthoren.se

Memory Tapes, Devotion Magazine

Mailade ett par frågor till Dayve Hawk, som är Memory Tapes. Finns även här
Devotion Magazine, 7 oktober

Dayve Hawk, eller Weird Tapes eller Memory Casette eller Memory Tapes, som han även kallar sig i sina olika musikprojekt på nätet, är en musiknörd i Philadephia som inte äger en mobiltelefon. Han beskriver sig som en riktigt ”spaced-out-kid” när han var liten.  Han brukade gå runt i cirklar och föreställa sig en värld runt omkring sig. För några år sedan turnerade han med sitt rockband Hail Social tillsammans med Interpol. Nu är han en hemmasnickrande 28-årig pappa, ”some dude from Southern New Jersey”, som han själv säger.

Det mesta av musiken läggs ut på hans blogg: svävande drömsk disco, danssamplingar av Cyndi Lauper och bombastisk New Ordersvettig-pop. Hans första album, Seek Magic, har precis släppts på den fina, svenska etiketten Sincerely Yours. Jag mailade lite frågor.

Dina andra projekt, Weird Tapes och Memory Casette, ska de betraktas som en kreativ plan för att sluta i skivan Seek Magic?

– Det fanns ingen plan. Weird Tapes och Memory Casette var just på skoj men när jag blev kontaktad av skivbolag kändes det enklast att kombinera båda och göra ett debutalbum.

Kommer det mer från Weird Tapes och Memory Casette?

– Jag tror inte det. Jag måste reda ut så mycket missförstånd relaterat till de olika aliases… det är inte värt problemet och distraherar folk från musiken.

Du släpper albumet på Sincerely Yours. Vad är din relation till svensk musik och speciellt musik knyten till det bolaget?

– Well, jag lyssnar inte på mycket ny musik men jag gillar TTA mycket. Så när Patrick på Acephale (mitt amerikanska bolag) föreslog samarbete med Sincerely Yours så var jag taggad. Jag tycker de är ett av få intressanta bolag som finns. Det är roligt, nu är massa folk i USA övertygade om att jag är svensk.

Jag vet att du inte kallar dig själv DJ, men kan vi förvänta oss några konserter I framtiden? Har du spelat live sedan Hail Social?

– Nej det har jag inte, men jag funderar på det. Jag är mer intresserad av att göra en till skiva än att spela live, men jag erkänner att jag har dragit samman en grupp av musiker om jag skulle bestämma mig för att göra några shower.

Jag bara älskar skivomslagen och bilderna på din blogg, vem gör dem?

– De flesta av de är gjorda av min vän Scott Eastwood. Omslaget till Seek Magic är målat av artisten Tomory Dodge.

Jag måste fråga: Vad inspirerar dig, förutom musik, när du gör musik? Filmer, havet, kärlek? Du arbetar så mycket med drömska, rytmiska ljudmattor, ett sound svenska hipsters har varit hopplöst förälskade i i snart tio år nu.

– För det mesta min egen fantasi. Jag måste säga att jag tenderar att skriva ner bilder jag får i huvudet… saker som är baserade på minnet men abstrakta av tiden. Så det är där det drömska kommer in, I guess.

Besök Dayve Hawks blogg för att ta del av både musik och skivomslag:

http://weirdtapes.blogspot.com

Patrick Wolf, Devotion Magazine

En intervju med Patrick Wolf från i somras, finns också här. Jag ville prata mycket om utgivningsformer, avsaknad av genrer och modernt popartisteri kombinerat med konst och mode. Fick långa, fina citat. En fördel med att publicera på webben. Allt blir som f.d reportagetidningen Sex.

Devotion Magazine, 22 september


När portarna öppnas på sista festivaldagen springer ett femtiotal svartsminkade ungdomar så fort de bara kan fram till scenen där Patrick Wolf ska spela en timme senare. När han kommer ut är han klädd i svarta knähöga stövlar och en designad svartvitgrå jumpsuit. De flesta av Patricks fashionabla ungdomsår är representerad i publikhavet, speciellt hans frisyrer: blontvitt hår, rosa lugg, stilfylld postpunk.

Innan konserten sitter han i ett litet rum och tar emot journalister. Han är osminkad med rödtonig utväxt i sitt rufsiga och slitna blonda hår, fotoförbud råder såklart. Patrick Wolf är en av de mest moderna artister som kommit fram under 00-talet. Den brittiske mångsidiga konstmusikern blandar högt och lågt i sina visuella uttryck, folkmusik med techno och modelluppdrag för Burburry tillsammans med Agyness Deyn och Lily Donaldson. Han håller koll på nya kollektioner av bland annat Comme des Garçons, Alexander McQueen and Kokon to Zai – som inspiration, sen skapar han egna scenkläder utifrån dem. På något sätt känns allt som en helhet: för att förstärka den musikaliska upplevelsen.

–          Jag tycker det har varit så sedan födelsen av rock n roll. Det markerar bra popmusik, när folk sätter en stark prägel av det visuella på det musikaliska. Jag har alltid älskat många sådana artister, även de som inte var så musikaliskt populära. Som Klaus Nomi, Nina Haagen, eller mer undergroundartister inom punken. Björk har alltid varit en stor influens för mig. Med musiken hon gjort såklart, men hon har också jobbat med de mest kända designerna världen. Det går hand i hand.

Ser du dig som musiker eller exempelvis modell?

–          Musiker, såklart. Men i mitt arbete tar jag tillfället i akt och kommunicerar annorlunda, det är därför jag får privilegiet att jobba med bra designers och fotografer som jag tycker är geniala. Det lyfter mitt arbete som musiker till nya nivåer.

Lika svårt som det är att sätta en etikett på Patricks artisteri är det att kategorisera musiken. Ett potpurri av allehanda traditionella folkmusikinstrument, mjuk och hård electro, gitarrer. Patrick Wolf funderar en stund och säger:

–          Jag återskapar mig själv ofta men jag skulle säga… Popmusik. Det är för alla. Popmusik är också populärmusik på ett sätt, jag är inte så populär överallt, men jag vill tro att den är för alla. Popmusik är en bra term att använda för att folk ska vara öppensinnade om musiken, istället för att de bara hör folkmusiken eller det elektroniska.  Istället hör de en poplåt.

Under arbetet med sitt senaste album, The Bachelor, tog pengarna slut. Och där föddes ännu ett innovativt marknadsföringsgrepp: Bandstock. Fansen själva investerar pengar i aktier, som går till att göra och marknadsföra en skiva – både digitalt, och på vinyl och CD. Som aktieägare får du skivan digitalt, lite extramaterial och andra förmåner som bestämts tillsammans med artisten (som rabatt på merchandise eller kanske gästlista på spelningar).

–          Bandstock är ett väletablerat, och är en marknadsmodell som Andrew Lewis har startat, som är min manager. Vi började prata om nya idéer på Universal, jag hade inte hört talas om det förut. Jag tyckte det var en rätt skrämmande idé först, men det har visats sig vara en av de bästa sakerna i min karriär så här långt.

Har du några andra affärsmodellplaner för framtiden?

Det blir nog bara större och bättre. Jag har planerat att använda mig av Bandstock igen till mitt nya album, The Conqueror. Alla album jag gjort har kommit ut på olika skivbolag, och det är inte för att jag är svår att jobba med, det är för att de blir skraja när jag vill göra något nytt, när jag vill förändra mig själv. De hänger inte med. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag hoppas bara att jag alltid kan göra skivor, förändras och inte har någon som säger vad jag ska göra.

Att ge ut skivor är en rätt traditionell form av att distribuera musik numera.

– Jo, jag möter många som inte äger album för nu har vi internet och sådär. Men för mig är ett album ett konstverk, när man får det att stämma. Jag kommer nog aldrig gå emot albumformatet, för jag tycker det är så vackert. Du har tretton låtar på 40-45 minuter.

– Alltså, när man försvinner in i den världen kan man sätta på en skiva och försvinna in i ett konstverk. Som en fin tavla. Något som tar dig till en annan plats. Det är svårt för människor generellt tror jag, att överleva, att jobba för någon, in och ut ur förhållanden – folk har mycket problem, du vet. Och jag tror att musik kan hjälpa folks sinnen. Som en bra psykolog, som en god, stark drink i slutet på dagen. Som ett bra förhållande eller ett bra knull. Musik är till för det, och jag tror att albumformatet… Vad vill du ha, vill du ha sex med någon i tre minuter eller vill du ha 45 minuter av bra sex. Du vill ha 45 minuter. Albumformatet är en fantastisk sak.

Efter att Patrick Wolf hade släppt sina två första album Lycantrophy (2004) och Wind in the Wires (2005) inom loppet av ett år hände något med den generella uppskattningen. När han säger att han vill ”återskapa” och ”förändra” sig själv och sitt artistskap behöver inte alltid betyda i positiv riktning. Många av oss blev besvikna när tredje albumet Magic Position (2007) kom, det var vissa partier med hård, icke igenkännbar rockmusik som inte hade inte mycket av det smått geniförklarande, mångbottnande som karakteriserade den tidigare musiken.  Hade vi överskattat honom? När The Bachelor kom ryckte jag på axlarna. Det här var mörk musik på fel sätt, för goter.

Vilket känsloläge befann du dig i när du gjorde The Bachelor?

– Jag var inte i ett positivt sinneslag. Jag var rädd för att göra ett album som var för deprimerande eller negativt, säger Patrick och fingrar på en lapp med orden ”tack så mycket” på, inför spelningen.

Det är dags att sminka sig, dricka en Bloody Mary och invänta vrålen och mobilblixtarna. Svulstiga rockposer blandas med androgyn, inövad koreografi. Det blir en fantastisk upplevelse – och smått ironiskt – faller bitarna på plats. Det mesta som avhandlas under den dryga timmen är nämligen låtar från de två senaste albumen, vilka får nytt liv, de förklaras. När han under ”Damaris”, den bästa låten från nya skivan, faller på knä medan han upprepar raden ”rise up” och strategiskt gestikulerar med båda händerna i luften förstår jag också hur musiken kan hjälpa folks sinnen och få en att försvinna in i ett konstverk.