Monthly Archives: januari 2010

Jag har ett fint barndomsminne som på något sätt har gjort mig sjukt nostalgisk och kulturkritiskt blind för en musiksnutts värde. När jag var liten spelade alltid min pappa låten ”We are the World”, skriven av Michael Jackson och Lionel Richie och framförd av en hel drös fina artister, från en vinylsingel med slitet omslag. Vi tittade på en inspelad dokumentär där popstjärnorna sitter på golvet, med trötta ögon, och väntar på sin tur att gå in i studion. Jag lyssnade säkert på låten den hundratals gånger. Där började också wiggerismen, som 9-åring; här hade vi hela soul och folkrockeliten, som samlade in pengar till the motherland.

Annars brukar välgörenhetskonserter eller evenemang inte vara kända för att producera värst intressant kultur. Är det ”Good will”-känslan  som tar överhanden? Slår ut fokus? Ofta känns det mer som ett karriärmässigt val att bli en mer respektingivande artist. Ofta är de också spelplaner för halvkassa återföreningar (Live Aid). Jag läste precis att Simon Cowell ska producera en inspelning av REM:s hemska hit ”Everybody hurts” med Paul McCartney och Elton John. Jag är inte begeistrad.

Men det finns fina exempel som står sig: George Harrisson drog mellan blossen ihop sina musikergubbar till vänner som Dylan, Clapton, Ringo Starr och Billy Preston för konserten ”Concert for Bangladesh” 1971. Det är smått fantastisk hippiehistoria. Kanske behövs det ett tydligt underliggande politiskt budskap för att det ska bli stor popmusik av det hela? Att bara ”samla ihop pengar” till Haiti, som George Clooney och hand stab av hollywoodkändisar gjorde för ett par dagar sedan med tillhörande konserter, blev knappast en händelse att anteckna med röd penna i historieböckerna. Rätt slafsigt. Concert For Bangladesh var också den första riktigt stora välgörenhetskonserten, vad jag vet. Kanske behöver formaten ändras för att bli riktigt bra igen? Notera att han presenterar låten med orden ”Hare Krishna”:

Jag har länge velat skriva något om tv-serien Rome. Efter att nollnolltalet summerats överallt känns det som rätt läge. Rome har, vad jag sett från svenska listor åtminstone, gravt glömts eller bara struntats i. Jag trodde faktiskt att en tv-älskare som Jan Gradvall i alla fall skulle ha med den, men icke.

Handlar det bara om ett historiskt intresse, som en vän påpekade för mig häromdagen?

Historiska filmer och tv-serier – och då speciellt kring Roms komplicerade och epokavgörande fall – finns det en uppsjö av. Med blandat resultat. Men till skillnad från andra tv-serier som baserar sig på historiska händelser, har fokus i kritiken och diskussionen efteråt handlat om hur historiskt korrekt den är. Hur mycket av händelserna, karaktärsdrag, samhällsnormer och livet i övrigt förhåller sig till forskning och vetenskap. Och, som hobbyhistoriker som läser riktiga historiker: den är väldigt sanningsenlig. Men det är inte bara det som gör den sevärd (Det finns självklart undantag, som exempelvis den sexiga mytbilden om Cleopatra)

Serien tar alltså avstamp i en tid när romarriket förvandlas från republik till kejsardöme, där Julius Ceaesar krigar i Gallien, där senaten babblar och adelshusen kör endera rivalitet endera inbördes beundran.

Men det bästa är de små människorna som bäst förklarar hur livet såg ut. Soldaterna Lucius Vorenus och Titus Pullo, spelade av Kevin McKidd (Trainspotting, Grey’s Anatomy)  och Ray Stevenson (King Arthur), får bäst gestalta detta. När de kommer tillbaka till Rom efter avslutad tjänstgöring, måste mördarmaskinerna återgå till livet i staden. Lucius har inte sett sin fru på många år, har flera barn som han förgäves försöker få sitt godkännande ifrån. Titus blir full på en bar, dödar lite folk i en uppgjord tärningsmatch och går till prostituerade. Genom att parera scenerna mellan stora historiska händelser i senaten och krigsfälten, bland lägre klasser och bland adelshusens rivalitet visar man upp helhetsbilden Men vad som är riktigt bra är att det inte är något förklarande, inte några uppdaterade moraliska ståndpunkter eller normer. Allt visas. Det är otroligt mycket våld och sex.

Och exakt som i en annan serie, Mad Men blir det som om man ser det genom en faktisk kamera, fri från filmer som Alexander och Gladiators trista och uppskruvade kärleks- och coola actionsekvenser. Precis som Mad Men inte gör något fuss kring att alla kvinnor kallas nedsättande epitet (ungefär som när SD:s Erik Almqvist igår kallade SVT:s Eva Landahl ”flickan” i gårdagens Publicistklubbendebatt , notera dock att det är 2010 i kalendern) gör Rome inget fuss med att gå till prostituerade för att förlora oskulden, att ett adelshus skickar en slav med en stor penis i present till det andra adelshuset (kanske underförstått: bättre sex) eller att Mark Anthony, befälhavare för en romersk legion, i förbipasserande skriker halt, våldtar en kvinna som vallar får och sedan fortsätter med patrullen. Att det är hemskt förstår vi – vi är inte dumma – men att inte förklara det med modern praxis, som jag tycker varit mer regel än undantag i de flesta historiska serier, är väldigt befriande och ger en aura av ”äkthet”.

Seriens intro är också värt att nämna. Det visar husväggar med klotter – antikens bloggar – där allmänheten visar sitt nöje eller missnöje. Ofta genom skvaller. Om det snackades om att en adelsman eller kvinna var otrogen så ritade man det på väggarna. En annan stilistik och återkommande inslag: En man som läser upp senaste nyheterna på torget, spelad av Ian McNeice. Och en uppsjö av slavar och andra biroller, exempelvis ett grymt antikt maffiagäng.

Jag har hittat siffran 100 miljoner, men annars har jag hört att det är en av de dyraste serierna som gjorts.

Försökt hitta favoritscener men inte lyckats så bra. Här är i alla fall än, när Brutus dör. Som också visar göttiga stidsscener:

Titus biter av en tunga:

Titus skär ut lite guldtänder i förbifarten:

Det finns, som sig bör, också en protestlista som vill ha en tredje säsong. Jag skrev på, men jag ångrade mig direkt efteråt. Kanske har något att göra med att jag har en post-it lapp med texten ”Less is more” vid sidan av min dator och att ibland ska man sluta på topp.

På fredag har filmen Daybreakers premiär. Människorasen kämpar för överlevnad i ett futuristiskt 2019 som har tagits över av svältfödda vampyrer. I framtiden har man tydligen ännu inte kommit på ett substitut för blod, som tv-serien True Blood bygger på. Vampyrtrenden växte sig inte övermäktig med Twilightfilmerna. Första filmkvartalet 2010 verkar mer inriktat på att hålla fast vid etablerade film och tv-trender än att skapa nya – för det är nu den gamla manusförfattarstrejken i USA gör sig påmind.  Daybreakers började nämligen spelas in redan 2007, och enligt en undersökning av The New York Times är 16 av 28 Hollywoodproduktioner som har premiär innan sommaren inspelade 2008 eller tidigare. När filmen Green Zone, där Matt Damon spelar en amerikansk soldat i Irak, spelades in gick krigsdebatten het kring Irakkriget och George Bush var amerikansk president. Den gamla kalkonen Rambo III – där muskelknutten åker till Afghanistan och krigar mot ryssar – känns betydligt hetare i biostolen våren 2010 (ironiskt nog drog sig dåvarande Sovjetunionen ur kriget tio dagar innan filmen hade premiär 1988, men det hade nog föga att göra med att filmen ändå blev totalsågad). Men det är inte bara äldre inspelningar vi har framför oss – självklart blir det en drös nyinspelningar också. De originella idéerna får vänta i Tinseltown. A-Team, actionhumorserien från 80-talet, blir långfilm med bland annat Liam Neeson i huvudrollen och både Robocop och Robin Hood gör comeback på bioduken. Tillsammans med vampyrdödaren Buffy. Det nya decenniet börjar med återvinning.

Mitt liv är rätt rörigt just nu. Men jag har i alla fall recenserat nollnolltalet i BLT.

Nytt år nya vidder.