Monthly Archives: april 2010

You are browsing the site archives by month.

Försörjning

Jag har, och gud vad jag kämpat för det, räknat ut att jag kan försörja mig på journalistiken. Vikariat? Anställning? Nejnej, frilans. Den enda vägen att ta om man är ung journalist idag.

Bloggen kommer fortsätta att handla om  popkultur, även om jag mest jobbar med annat. Jag har precis börjat skriva för ETC UppsalaDemokraten. Det är jättekul! Lokaljournalistik, intressanta vinklar och ämnen. Idag skriver jag om att Uppsala kommun börjat sekretessbelägga handlingar som tidigare varit offentliga.

Pratar soul med Peter Morén

Senaste skivrecensionerna:

Lucknow Pact

Let’s Go To War

We Have Band

Fler finns i nya numret av Gaffa som kommer ut om nån vecka.

Refuserade texter #1

Kanske var det för långsökt liknelse, New Orleans, Baltimore och små svenska kommuner. Men glappet storstad – landsbygd tycker jag är värd att belysa, och något jag tror kommer ta sig uttryck mer framöver.

I söndags hade serien Treme premiär på amerikansk TV. Handlingen tar vid precis efter att flodvågor orsakade av orkanen Katrina dränkt nästan 80 procent av New Orleans, och befolkningen börjar skrapa i resterna och försöker återgå till sina liv igen. När en journalist frågar den lätt konspiratoriskt lagda professorn Creighton Bernette, spelad av John Goodman, varför hela USA borde betala för återuppbyggnaden av staden, med argumenten att New Orleans som jazzhuvudstad och ”den goda maten” ligger i det förgångna blir Creighton förbannad och slänger mikrofonen i kanalen.

En annan återkommer till sitt gamla översvämmade hem och börjar enträget städa, med dottern bredvid som säger att det inte är någon idé.

Treme handlar, i likhet med en tidigare HBO-serie av samma manusförfattare, The Wire, om en stad, dess invånare, sett ur ett lokalt perspektiv – med en stads kulturella historia, och egna drömmar och visioner om hur ens liv ska se ut. En sorts hatkärlek till sina egna kvarter, men samtidigt det enda man känner till.

The Wire utspelade sig i Baltimore, en av USA:s större städer, men den genomgående känslan var att även om politiska beslut togs i statshuset, kändes det lika långt bort som Washington. Eller månen.

Något av det bästa som The Wire gjorde, var att belysa underifrån, överifrån och själva komplexiteten i samhällsproblem. Genom politiker, media och polisen – till knarklangare från fattiga hem, skolan, vanliga arbetare, kriminella och hemlösa.

Allt jag kan tänka på är Vellinge och Bjästa. Små kommuner där invånarna, i helhet, utmålats kollektivt i efterhand som främlingsfientliga respektive en machokulturell syn på våldtäkt. Samhällen som känner sig utpekade, kollektivt, och försummade.

Samtidigt har ett nytt parti startats, Landsbygdsdemokraterna, som tycker politiken i stort sätter för mycket fokus på storstaden. En profilfråga var höstens debatt om vargjakten: en fråga där det fanns två utgångslägen och som fick bland annat tidningen Jaktjournalen att stänga av kommentarsfunktionen efter hot. Två synsätt som tydligt speglade glappet mellan storstad och landsbygd. Det fanns knappt någon mellanväg.

Kanske behövs det en svensk motsvarighet till The Wire och Treme. En samhällsbearbetning genom berättande fiktion och karaktärsutveckling på en verklig plats. En TV-serie som belyser från alla sidor av ett komplext problem.

Vårtecknet Sincerely Yours får oss att varje år tänka balearic

För ungefär 3,5 år sedan flyttade jag till Göteborg. Jag brukar säga att det var av tre anledningar: plingsnöret på spårvagnen, öl-paketet och Studios West Side.

Men Studios West Side är egentligen en metafor för vad vi kallar någon form av Göteborgs-scen. Musikantropologiska studier har genomförts, men gruppen är för splittrad musikaliskt för att kallas någonting alls. Många forskare och journalister försökt fånga någon för att berätta deras historia, men alla har fått snopet komma hem med lösryckta citat från The Loneliness of the Long Distance Runner och fotboll, klädmärken och hiphopreferenser de senare försöker googla något vettigt ur.

En gång i tiden tänkte jag att, fan, det här är mitt Madchester, min Northern Soul-rörelse. Mitt Swinging London. Även om folk hade joggingbyxor såg jag bara chinos och solglasögon.

Jag skrev drömmande recensioner om Boat Club, jämförde med Magnums Hawaii-livsstil, att Linnégatans crêpes numera är den enda fyllematen en fullblodad chillwavemänniska i ljusblå skjorta, som dricker cava eller rosé vid Röda Sten, borde äta.

Jag ville skriva en hel bok om en drömvärld. En illusion.

Men jag tröttnar aldrig på att hävda att klubba på en båt, som de bästa Göteborgare alltid gör, alltid är att föredra. Att ett blått hav, en fet hamn, en levande svartklubbskultur,  troligtvis är idealiska förutsättningar för att en vilja ska födas. Drömmar om något annat, reflektion, i en stad där det aldrig riktigt blir iskall vinter och regnet ofta slår mot fönstret.

Det säkraste tecknet på att det är vår har de senaste åren kommit från Göteborgs Sincerely Yours. Det ryktas om att de ska släppa Eric Berglunds projekt ceo. Såklart, i sin mystiska anda, har han/de nyss släppt en teaser. Det låter helt fantastiskt, ser helt fantastiskt ut. Också detta sägs släppas på SY, en totalt jävla skitjobbigt fantastisk Big Star-cover.

Och, även om det just nu snöar i Stockholm på marken som just börjat bli grön igen, pratade jag och en vän om att åka till Ibiza och hitta ”det alternativa, det bästa, riktig balearic”. Jag sneglar på min stråhatt i en hylla, och vill numera bara se dokumentärer om valar i världshaven. Behöver vi en släng baleraric-sjuka varje år? För att liksom hitta den där rätta känslan, känslan av att leva som alla romankaraktärer vi läser om, att leva som musiken vi lyssnar på låter.

Och kanske äntligen skaffa den där tatueringen med orden Et In Arcadia Ego.

Om mods och Mods Magazine

Många saker gör mig upprörda, en av de värsta är när folk missuppfattar saker på grund kunskapsbrist. Det värsta är när de bygger en hel tidning på det.

Jag har alltid trott – eller levt i illusionen om – att designers, konstnärer, kreativa stilmedvetna själar tänker utanför den traditionella, konventionella banan när det gäller uttryckssätt inom andra kulturområden också. Jag älskar den tidiga postpunken till exempel, just för den var så levande och fri – och snygg – tvärtemot 77-punken. Den målade snabbt in sig i ett hörn, fastnade, och magin gick förlorad.

Nyligen startade en nytt modemagasin, Mods Magazine. Efter en snabbtitt tänkte jag, fine, de är inga skribenter. Även om de uttrycker sig simpelt, kan de sålla: de vet vad de vill få fram. De gör tvärtemot, de hyllar det nya genom en vinkel inga andra gör. Om uttryckssättet är bra, blir texten automatiskt bra. Och de gör det i snygga kläder.

Jag kunde inte haft mer fel.

Om man ska skriva om ”de nya designerna, de som inte får utrymme i den nuvarande tidningshyllan” börjar man inte med att skriva en text som denna. Jag citerar:

”En del har säkert redan klurat ut att MODS står för  MOde och DeSign. Själva termen Mods har många hört, de flesta kopplar det inte till mer än filmen “De kallar oss mods” och undrar vad mods har med en modetidning att göra. Väldigt mycket visar det sig och i och med retrotrenden är modsen mer aktuella som inspiration än någonsin”

Jag har inte läst hela texten, jag mådde lite illa efter det stycket. Och det tog ett tag att läsa.

Mods 2010 har ingenting med skotrar att göra. Mods 2010 har ingenting med Stefan Jarl-filmer att göra. Mods 2010 har ingenting med ”retrotrenden” att göra.

Mods må ha rötter – men det är ingenting att orda om, egentligen.

Det är det som gör mods så speciella. Att det knappt finns något i vokabulären som heter ”retro”. Det finns ett nu, det finns ett då. Då var när svart musik kom.

Nu är Nu. Vad spelar på klubben ikväll?

Det finns få, om än några, likheter med modernister av idag och modernister av 40-talist-typ. Att man använder svunna recept för subkulturer, är att göra det väldigt enkelt för sig själv: men ingenting kan vara sorgligare än okunskap, eller en 45-åring som kammar en syntlugg på en fjunig hjässa och går på en Depeche Mode konsert.

En modernist skulle exempelvis aldrig, som Mods Magazine troligtvis tror, gå på en The Who-konsert idag. Däremot skulle de gärna gå på Most Valuable Players, Girls, Best Coast eller Caribou. Inte för att någon av artisterna pajar ett drumset, äger en jävla vespa eller rakar sig varje morgon och bär en tajt kavaj. Utan för att det är nytt, det är popmusik gjuten ur ett sorts klassperspektiv – även om de vill eller inte. Med exakt de referenser och drömmar som är värda just då, för stunden.

Där ska modsen bli ”aktuella som inspiration”. Just där, i nuet, hur man på sitt eget sätt påverkar samhällsutvecklingen, och hur samhällsutvecklingen påverkar dig. En tradition som inte hymlar med vem och vart popmusiken en gång började. Och vilken hudfärg som brutalt tog den och gjorde den varumärkesskyddad och tjänade pengar på den.

”Magasinet vänder sig likväl till nyfikna fashionistas ute efter inspiration som branschfolk och unga entreprenörer”.

Ett café i den djupt opersonliga (självklart inglasade) Liljeholmens centrum heter just Fashionista. Och här är vi nu; historien är bortglömd, och kvar var bara ytan. Det som var enklast att ta den här gången, och förvandla till dels en kommersiell produkt, och som aldrig, aldrig, hur mycket Mods Magazine än skriver om nya designers att bli intressant och relevant.

En sak kommer dock aldrig att förändras: i vilken tidsålder man pratar om mods, gör de alltid allting med stil, finess och har de snyggaste kläderna. Just där, just då.

Snart flyttar jag till röda linjen. Mitt arbetsbord, i tonårsrummet, är just nu en röra av flera livsepisoder:  pennskrin med disney-märken, tigerskott, vinylspelare, visitkort och recensionsskivor, en urdrucken ölflaska från helgen, tiotal skrivblock och papper från Skatteverket. Brödsmulor.

Jag väljer färg till väggarna i min nya lägenhet. Det känns väldigt främmande, och spännande. Första sommaren vid Telefonplan med en gasspis från 1957.

Vi ses över en bok från min enorma Sommarläslista.txt runt Trekanten i sommar, va?

Mix #1

Fick tillfälle att grotta ner mig och gjorde en discomix

Dennis Wilson

Något händer varenda gång jag hör låten Forever, skriven av Dennis Wilson till Beach Boys-skivan Sunflower. Jag hör liksom inget annat. Det finns inget annat, där och då, under ungefär 180 sekunder. If every word I said/Could make you laugh/I’d talk forever.

Jag har precis sett BBC:s dokumentär om Dennis Wilson. Under vissa perioder i mitt liv har han betytt alldeles för mycket. Speciellt nu, när knopparna börjar synas i äppelträdet utanför mitt fönster.

Det finns ett klipp på Youtube när Dennis framför You Are So Beautiful, en av de vackraste låtarna jag vet. Jag vet inte hur många av de 34 880 sidvisningarna jag står för, men säkert en hel del.

Jag måste hela tiden pausa dokumentären, sätta på en låt, stirra lite ner i golvet, och trycka på play igen. Som vanligt är det för lite musik, och för mycket intervjuer och bildspel och berättarröst. Som i de flesta dokumentärer, är det för lite huvudperson, för mycket son-intervjuer, gitarrist-intervjuer och – det sjukaste – någon trummis från ett hemskt band som heter Foo Fighters.

Jag skrev en text om Dennis på nu nedlagda Panda Magazine, för två somras sedan, när Pacific Ocean Blue och outgivna Bamboo samlades till en. Den skivan måste man höra. Jag vågar knappt lyssna på det längre.

Egentligen kan man bara se de sista femton minuterna av dokumentären, när Dennis förlorar sin kreativa möjligheter – studion – och sin båt, för att bevittna några av de sorgligaste ögonblicken i rockhistorien. I en direktsänd tv-intervju är han så full att han inte kan svara på några frågor, lattjar runt med mikrofonen och lägger sig ner i soffan med irriterande ögon från resten av Beach Boys. Sen fick han sparken från bandet. Han turnerade en sista gång, några år senare, och gick sedan in i en Syd Barret-liknande livsepisod. Han brukade gå runt på stranden, i sin egen mörka värld.

O, mighty river, i would love to be like you sjunger Wilson tillsammans med en gospelkör i River Song. Den enda i Beach Boys som surfade, den enda som älskade havet, och som tillslut omslöts av det och drunknade den 23 december 1983.