Monthly Archives: oktober 2010

You are browsing the site archives by month.

We’re emotional illiterates

Inte mycket till action den här veckan. Gräver ner mig i popkultur och tjatar om viktiga låttexter. De som gör skillnad, duvet.

Ari Up RIP

En till hemsk dödsruna. Ari Up från The Slits har dött, bara 48 år gammal. Senast i maj stod hon på Strand i Stockholm och var fantastisk. RIP.

kungen av rock ‘n soul

NEJ! Detta är hemskt.

Ännu en stor, stor röst har tystnat. Kanske den största. Det mest intressanta är att Burke – till skillnad mot andra som kom från gospel, exempelvis Sam Cooke, Al Green och Otis Redding, inte var någon hitmaskin. Alls. Hans enda riktiga hit är rätt, numera, mediokra Cry to me. Det var något annat, något mycket djupare och som kanske inte bör förklaras. Något som handlar om den här rösten som kravlar sig in bakom huden och gör mig förlamad för exakt 5 minuter och 2 sekunder.

Och – alltid – en av de bästa soullåtarna som någonsin skrivits och som Wilson Pickett aldrig kom i närheten av i storhet.

Håkan Hellström – PS Lycka till ikväll

”Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström

Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge”

Kanske skulle Annika Norlin kunna skriva om sig själv på det där sättet. Möjligtvis Jocke Berg.

Men Håkan Hellström kommer undan med det utan att vi ens reflekterar. Av anledningen att det är själva grundstommen i vad hans artisteri alltid har byggt på. Känslan av att allting är här och nu – gör det bästa av det, lev den vackra drömmen. Det kan ta slut imorgon.

”Ps lycka till ikväll” är Hellströms jubileumsbok för att manifestera sina tio år som en av Sveriges största artister. Textraderna ovan är från hans låt River en vacker dröm, som också följer med på en komplimenterande CD. Boken är blandad med bandbilder och en form av intervjupratprosa med anekdoter och minnen från Håkan Hellströms liv och karriär – som en lång sagostund framför en brasa – om med och motgångar, om hur de försökte hävda sin identitet så hårt att de åkte på stryk hela tiden. Historien kring när hans gäng stod i rökrutan på skolgården en gång och dagen därpå köpte interrailkort och plötsligt drog till franska Rivieran. Hur han sket på sig i Ola Salos scenkostym. Det är spännande historier, men tyvärr är texterna få. När det finns så mycket att berätta.

Trots att Håkan både gift sig, blivit förälder och Allsångsveteran med hela svenska folket har vi åldrats i samma takt – vi letar också fortfarande efter kickarna, men de ser annorlunda ut nu. Vi går inte längre Magasinsgatan fram genom ett dekadent singelliv där kärleken alltid går åt andra hållet. Vi har kanske en fast anställning, är sambos, kan relatera till ”Kär i en Ängel” mer än ”Nu kan du få mig så lätt”. Det mest talande för det är just låttexter som kluddrats på gamla hotellbrevpapper och bankkuvert med meningar som man hört så många gånger i tonårsrummet, på klubben eller från scenen den där speciella sommaren.  Några bilder känns igen från Broder Daniel-boken ”When we were winning”. De mest spännande bilderna är från fans, något som slarvigt buntas ihop i ett kollage och är alldeles för få till antalet. Annars är det övervägande bilder på fulla rockande män.

Men ”Ps lycka till ikväll” börjar med barndomsbilder från Håkan Hellströms uppväxt i Västra Frölunda. Här får man uppkomsten till varför sjömanskostym blev något synonymt med popmusik på nollnolltalet: många bilder är tagna utomhus, vinter som sommar, i ett skimmer av västkustromantik. ”Man lärde sig att cykla, man sänkte ner en krok, solen som speglade sig i vattnet. Västkusten finns så starkt i mig just för att vi seglade där varenda sommar”.

Det pratas mycket om musikstaden Göteborg. Många som vi nu betraktar som några av svenskt musiklivs främsta – exempelvis Henrik Berggren, Ola Borgström och Karin Drejier – flimrar förbi i den levande bilden vi får av folkölsdoftande replokaler. ”Ingen hade sagt åt banden hur de skulle göra och ingen hade egentligen någon koll på vad de gjorde, inte på samma sätt som i Stockholm. Jag tror att klimatet var väldigt typiskt för just Göteborg. Och jag tror att det format mig och den musik jag gör väldigt mycket.”

Trots sitt musikhistoriska berättelsevärde blir ”Ps lycka till ikväll” reducerad till en obligatorisk coffetablebok för alla som en gång i tiden varit nere men uppe på fem och nere igen. I Håkan Hellströms värld är det en kostym med dålig passform. Nostalgi har inget med ikväll att göra.

Text publicerad i ETC Göteborg

working to work

Jag försöker fortfarande anpassa mig till att i brist på jobb skapa mig jobb. Jag har helt slutat att skicka in CV till drömpositioner jag hittar på Platsbanken, småvikariat (som inte är på sommaren) eller jobb som inte ens har  media att göra. Kanske gjorde allt snack om ”jobben!” under valrörelsen mig rätt apatisk. Eller så har jag bara slutat hoppas.

Istället googlar jag femtioelva olika former av ”kreativ”  och har börjat jogga.

På min journalistutbildning på en folkhögskola var alla mina lärare före detta eller part-time frilans. Allt skulle tänkas vinklar, sell sell sell, nämn tre tidningar det passar för. Det har hjälpt mycket i situationen jag är i nu: när det inte finns något utväg. Jag bara kör. Ibland för fort, ibland för långsamt.

Jag brukar drömma om vägkrog, en liten 20% redaktörsplats eller flera fasta uppdragsgivare. Men, hey, jag är väl i den där kategorin ”unga utan jobb” som det är så tufft för?

Artiklar:

Jag gjorde ett spännande jobb om Climate Refugees, en dokumentär om ett rätt förbisett ämne om man ser till dess omfattning och problematik. Michael Nash satt i en bil någonstans i Florida och pratade på en sprakig telefonlinje om ”någonstans mellan 150 och 700 miljoner flyktingar”. Artikeln läses här.

Jag har även intervjuat Britta Persson, ringde upp Magnus Carlson och pratade om hans nya platta och skrev lite om varför Hultsfred och andra festivaler har ekonomiska bekymmer. Och några fler texter som inte finns på nätet än.

Recensioner:

Edwyn Collins

I Blame Coco

Abe Vigoda

Britta Persson

Förövrigt så begravdes Tony Curtis (bilden, lånad från bloggen EPIC TUDORS) i måndags, från den underbara serien The Persuaders. Enligt tidningen hade han en favoritscarf från Armani och ett par bilhandskar på sig när han dog. In character, som man säger.