Monthly Archives: november 2010

You are browsing the site archives by month.

när trummorna på stan tystnar

Jag såg att du gått vidare med ditt liv. Att något fint hänt dig. Vart jag såg det har betydelse. På Facebook kan alla höra dig skrika.

Hur påverkar det poplyriken?

När man inte hör trummorna på stan längre. När ingenting blir rykten, falskt och bedrägeri. Utan blir svart och vitt på relationsraden. Fan på wallväggen. Utan anonym avsändare. Hur ser liksom 2010 års ‘Cause I Love You av Lenny Williams ut? I det finaste pratstycket sägs det såhär:

I’m having problems with the woman that I love

It seems that I call her on the phone and I just can’t get her to answer

And then I went to her house and I saw her car parked in the driveway

I knocked on the door, but still my knocks went unanswered

Hur kan vi fortsätta referera till gamla franska romantiska filmer med bibehållen samtidskänsla. Till gamla brittiska noveller. Till Sarah vid 7-eleven. Till Williams Oh Oh Oh Oh Oh Oh!

Hur fortsätter poplyriken skildra det dramatiska på ett vackert sätt?

Men det är kanske där vi är nu. I en mörk vinter. Där besked ges rakt och rappt och iskallt utan pardon. Poplåten som skildrar relationsögonblicket mellan hopp och förtvivlan i en digital tidsålder, där tårarna alltid hamnar på ett ruttet tangentbord istället i för att blandas med regnet utanför hennes hus som i High Fidelity, väntar på att skrivas.

Mavis, kära Mavis

Var på en magisk spelning med Mavis Staples igår. Min far gav mig historielektioner i bluesriff mellan låtarna. ”Ry Cooder fick det från X som tog det från X”. Mavis, kära Mavis. Kan vara den bästa människan ever. Intervju här.

Commercial for Black People

Jag försöker att inte tycka, se och läsa och framförallt skriva om Conan O’Brien något mer, men jag kan inte riktigt låta bli. Egentligen kanske den bästa diskussionen finns här, men jag måste tipsa om den fantastiska Conans Commercial for Black People-filmen som var i en av veckans program. Den är så briljant i sin stereotypiskhet: soulgospelsång i Superfly-miljö, och, plötsligt, Andy Richter.

Imorgon blir det soul av en lite mer seriösare karaktär.

Conan O’Brien (GP Kultur 12/11)

Skrev som sagt ett form av porträtt om Conan igår. Vissa bitar föll bort på papper, och NBC blev NBS, bland annat. Här är versionen som skickades in.

I reklamfilmerna för Conan O’Briens nya show parodierar han töntiga åttiotalsfilmer genom att tvätta sitt skrivbord med en löddrig tvättsvamp i slow motion, ackompanjerat av en glammig hårdrockslåt. Det är en väldigt typisk Conan-sketch: han drar sig inte för att använda och spela på sin person, med sitt karaktäristiska rödtoniga raggarhår och otränade kroppshydda. Att själv vara det centrala skämtet.
Conan O’Briens nya talkshow – som kort och gott heter Conan – hade premiär på den amerikanska komedi-kanalen TBS i måndags. En indikation på att den kan bli bra är att han har skägg i den reklam som föregått showen. Senast han hade skägg var för tre år sedan som sympati för den långa manusförfattarstrejken i USA.  När den pågick fick han skriva det mesta av materialet själv till sin dåvarande Late Night talkshow – en uppvisning i kreativitet och med långa, oskrivna reportage som i princip handlade om att gå runt i studion eller backstage och situationskomiskt interagera.
När Conan O’Brien i januari fick lämna The Tonight Show blev han enligt kontrakt förbjuden att framträda i tv fram till nu. För att inte falla i glömska använde han humorn som ett vapen. Hans föreställning om hela Tonight Show-händelsen, The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour är en del, att hålla fans uppdaterade via Twitter en annan. Han sammanfattar egentligen sitt år bäst med beskrivningen: ”Jag hade en show. Sedan hade jag en annan show. Nu har jag ett Twitter-konto.”
Redan under sin studietid visste Conan O´Brien att han i framtiden skulle leda en tv-show och att programmet skulle bära hans eget namn. På Harvard brukade han dela ut lappar med hans namn på som reklam inför framtiden. För en person med ett så tydligt mål borde debaclet kring The Tonight Show lett till ett karriärras. Men det speciella med Conan O’Briens speciella humor är det är just i dessa lägen han blir som allra intressantast. Han är inte bara en stand up-komiker som Jay Leno – han är en mästare på improvisation. Att ta situationen när den kommer.
I somras skrev Todd Levin, manusförfattare till The Tonight Show under tiden Conan O’Brien var programledare, en artikel i tidsskriften GQ om hur det var att flytta till Los Angeles med sin familj och skriva för programmet. När nyheten om att Jay Leno ville ha tillbaka sin gamla sändningstid ifrån The Tonight Show briserade på kontoret blev det knäpptyst, skriver Levin. Allt låg i NBC:s händer.
Conan O’Brien hade sju månader tidigare tagit över den ikoniska talkshowen. Sen gick det fort. Stödgrupper på Facebook startades. Det kändes som att hela nöjesvärlden drog ut i samlat försvar för Conan O’Brien och bashade Jay Leno och hela kanalen NBC.

Alla talkshowvärdar är sitt eget program och utvecklar med programmet sin egen form och stil. Om Johnny Carson, som ledde The Tonight Show i 30 år, uppfann talkshowen genom att vara oerhört charmant gjorde exempelvis David Letterman under tidigt 80-tal en anti-talkshow – i sina sneakers, vita strumpor och jeans brukade han ofta skoja och förlöjliga hela showbiz-världen, gäster, tv-kanalen och sitt eget kändisskap.
Som gäst i intervjuaren James Liptons program Actors Studio förra året – där ett helt program ägnas åt en specifik kändis karriär – berättar Conan O’Brien om när han var liten och spelade Charlie Chaplin i en skolpjäs. Han råkade tappa sin käpp, och hela publiken skrattade. ”Det var som att få kokain injicerat i hjärtat. Inte för att jag vet hur det är! Jag har hört att det är en efterfest förresten?” säger han med sin fingertoppskänsla för exakt vad som blir kul i ögonblicket. Som 18-årig student på Harvard, där han läste litteratur och historia, blev han skribent på humortidningen Harvard Lampoon. Han har också varit manusförfattare till The Simpsons och Saturday Night Live. Och programledare för Late Night Show With Conan O’Brien i 17 år.
I Actors Studio berättar han också om sin filosofi kring humor. ”De största humorögonblicken i mitt liv är när något går fel, när något händer som inte var planerat och reaktionen kommer naturligt”. I ett av hans återkommande inslag i öppningsmonologerna brukar han gå ur kamerabilden, och hoppa in igen. Att leka tittut, alltså. ”Det som funkar på Late Night, och jag skojar inte nu, det funkar hos tvååriga barn. En sekund är jag där, sen är jag inte där, sen är jag där igen!”.
I andra reklamfilmer på Youtube smeker en kvinna sänglakan föreställande Conan O`Brien och en konditor skriver ”Conan” på alla tårtor. Stärkt av en låt med refrängen ”Missing You” för att riktigt inpränta att nu, nu är den långa väntan över.
Frågan är hur framgångsrik Conan O’Briens nya show kommer att bli. The Tonight Show är en institution i amerikansk tv. Men den har ofta tilltalat en lite äldre publik, något som O’Brien kanske skulle ha ändrat på om han fått fortsätta utveckla den och sätta sin prägel. Såg NBC någon framtid i att hålla ett av sina främsta signum uppdaterat och fräscht var egentligen Conan O’Brien säregna humor det sista hoppet. 

 

Coco och humortraditionen

Idag skriver jag om Conan O’Briens nya show på GP:s nöjessidor (text finns inte på nätet än) och om hans speciella humor. Om att han har skägg igen. Det är så mycket jag skulle velat ha tagit med: Todd Levins fantastiska citat om tidpunkten då alla stirrade på TMZ-nyheten att Leno ville ha tillbaka sin programtid (””if you listened closley, you could hear a kind of low whirring sound emitted by all of our brains at once: FUUUUUUU”.”, hur han aldrig skulle förminska betydelsen av sina manusförfattare eller klara sig utan dem, den onanerande björnen, obligatoriska avsnittet av Actors Studio där han är gäst och hur jävla roligt det är: 1,5 timme Conan-porr. När han åkte till Finland och stödde sin tvilling Tarja Halonen, hur han är en punkt på Stuff White People Like, alla mina favoritklipp som jag inte hittar på Youtube, hans sjuukt klassiska Jacques Tati-humor som bygger på att i princip ramla omkull eller leka tittut – och som funkar eftersom det handlar om vem som utför det. Som SNL-legenden Chris Farley, som spelade enbart på sin stora figur men också arbetade i någon form av grundläggande humortradition där allt som är Monty Python-Silly verkligen fungerar trots snack om att humor går i trender. Kör inte Grotesqo nazi-parodier i nya säsongen?

Första veckan har varit great, jag sitter mest och myser när han drar string-dancen för femtioelva miljonte gången. En intressant grej är hur högt i tak folk tar Conan O’Brien – skulle något sånt här kunna skrivas om David Letterman om samma sak hade hänt honom? Kritikerna pillar i detaljer, försöker hitta fel. Som med Håkan Hellström och hans nya skiva. Man försöker att  inte hålla med kören som skriker eller ekot och hittar på sin egen lilla kritik. Hur futtig den än är.


Birdwatching in Central Park

I en av reklamfilmerna för nya showen åker han i en bil lastat med C4 nedför ett stup, överlever, tar av sig de svarta solglasögonen och säger ”This was expensive”.