Monthly Archives: november 2011

You are browsing the site archives by month.

I’ll take DayCare of you

Drake, kanske den bästa r&b-låtskrivaren just nu, har släppt sin nya platta. Vi skrattade ju lite när omslaget läcktes, men desto mer nu. DayCare är den bästa, men fler finns här.

Olle Ljungström (BLT Nöje)

När jag läser den nakna berättelsen om Olle Ljungströms komplicerade liv får det mig att tänka på konstverket Den döende dandyn av Nils Dardel, målat i början av 1900-talet. Dardel, som hade stora drog- och alkoholmissbruksperioder, dog bara 54 år gammal efter både sjukdom och depression.

Det är något man aldrig kommer ifrån i ”Jag är både listig och stark”. Döden. Som kan komma när som helst, och som alla försöker på sina mest omtänksamma sätt att förhindra. Med stöd, med fina ord, med oroliga blickar, med den hopplösa vetskapen om att vad man än gör så är det inte nog.

I Den döende dandyn ligger den kostymklädda mannen, med ena handen på hjärtat, omgiven av sörjande vänner. Samma symboliska vänner som skriver berättelser om hur mycket personen betyder för just den. Det är en väldigt vacker bild i sin sorgsenhet – man kan tänka sig att personen tagit alla lyckorus och chanser som livet lockat med. Till sprit, till att alltid försöka leva i nuet och att samtidigt fly det med stimulerande droger.

Och alltid med den där ena handen på hjärtat, som för att visa att jag ser vad ni gör och jag älskar er, men det är ändå jag och bara jag, som bestämmer mitt eget öde.

När Olle är två år är han överlycklig över att få ett syskon. Han klättrar upp i spjälsängen med sina leksaker till den lilla bäbisen när föräldrarna kommer hem från BB. ”Han ägnar sig till hundra procent åt honom”, men efter ett par dagar utbrister han ”Mamma, jag tycker vi åker och lämnar tillbaka honom nu”.

”Jag är både listig och stark” är fylld av sådana små kommentarer och minnesbilder från Olle Ljungströms allra närmsta – författare, popartister, konstnärer, hans mor – och de vill alla hjälpa sin vän men konstaterar även att spriten, nyckfullheten och spontaniteten sedan en tidig ålder, eller så länge alla känt Ljungström, varit en självklar del av hans karaktär. Så vad finns utan den?

Det är också tydligt att Olle Ljungström alltid behövt en vän och en parhäst att dela sin tillvaro med. Om än i perioder. Historierna haglar om när han åker på några veckors spontan fylleturné med några han just träffat, till en livsfarlig dokumentärresa till Afghanistan med Pål Hollender (som resulterade i depression). Eller till sitt andra hem, krogen. Han framstår som romanfiguren Sebastian i Brideshead Revisited: när man inte kan fly in i sig själv och alkoholen och drogerna längre, flyr man in i någon annan. Om så bara för en stund.

Och, på samma gång, är han den dekadenta dandyn som inte gillar sporter – bara tennis och golf för att det är ”snyggt”.

Bokupplägget och formatet är perfekt, speciellt för en artist som Olle Ljungström – den tar sig enkelt an och cirklar sig igenom alla hans olika kulturella bravader, som också alltid skilt honom från att bara vara den druckna kändisen på innekrogar i Stockholm. När han går hem så skapar han och inspireras. Olle Ljungström både intervjuas om händelser och skriver om dem själv, uppdelade relativt kronologiskt och med ett mer biografiskt skrivet material.

Hans speciella konst, med säkert hälften klotter föreställande penisar, fyller ut sidorna och är väldigt punkig – speciellt eftersom det är ritat med kritpennor för barn. Ofta med en kompletterande mening som ”Om jag ger er mitt ben, kan jag då få tillbaka min arm?”. På en skiva som följer med den stora coffetableboken står det klottrat ”kuk, fitta, snor, kristen glögg, timrå, saft, knark”.

Bandet Reeperbahn, som Olle Ljungström bildade under det sena 1970-talet, beskriver journalisten Jan Gradvall som intervjuas i boken som en som en sorts post-punk i ett Sverige som var väldigt präglat av proggen. Pålästa, coola och musikaliskt utsvävande – med grund och i symbios med punkrörelsen men ändå på sin egna lilla kant. Och med en dekadent tillvaro som sågs i deras ögon och utstrålning – en känsla på gott och ont – av här och nu med noll tanke på en morgondag.

En rockmusikalisk kliché om den sargade konstnären, exempelvis i form av den i somras bortgångna Amy Winehouse, försvinner sakta och ersätts av en rockvärld där inte kreativitet behöver innehålla destruktivitet . I nyligen översatta ”Just Kids” av Patti Smith konstaterar hon att inte många av bokens personer finns i livet idag. Missbrukarkulturen inom rocksfären tog de flesta.

Det var länge sedan jag läst en sådan avklädd, genomarbetad och sanningssökande skildring av en sådan artist som i ”Jag är både listig och stark”. Delvis berättad av någon som överlevt.

Skräck förbereder oss på världens undergång (ETC Uppsalademokraten)

Jag vet inte hur det hände. Men plötsligt sitter jag här med boktitlar som ”Blod, eld, död”, ”Skräck” och senaste säsongen av tv-serien True Blood. Jag som inte ens vågar åka bergochdalbana.

I boken ”Skräck” – ett försök till uppslagsverk om skräckfilmer– behandlas ämnet nästan för akademiskt. Tillsammans med dåliga illustrationer av leende Freddy Kreugers, för att väga upp motorsågsmorden, gör att skräcken blir gullig. Det är rätt symptomatiskt med hur vi ser på skräck idag.

Skräck betraktas som en självklar underhållning. Det finns inget motstånd. Den barnförbjudna ställning den en gång hade har datorspelen mer och mer tagit över och får fungera som moralpanikens hackpåse.

Ett betydligt snyggare illustrerat verk är skräckseriealbumet ”1000 ögon” av Daniel Thollins och Jonas Andersson. Händelserna är helt förlagda i Uppsala, i en miljö med historisk mystisk stadsbyggnation, mentalsjukhus, kullersten, studentnationer, mörka universitetsbyggnader. Uppsala fungerar optimalt i skräcksammanhang. Serierna innehåller allt från mumier och runstenar till källarvalv under Domkyrkan. ”1000 ögon” är också väldigt rolig. Humorn går liksom inte att komma ifrån inom skräcken. Många av åttiotalets videovåldsfilmer är direkt komiska idag när blodampullerna sprutar. I nyutkomna”Blod, eld, död”, om den svenska metalscenen, läser jag att sångaren i black-metal bandet Watain från Uppsala brukar andas i en påse med en förruttnad korp innan spelningarna. Han är säkert dödsallvarlig, men jag ler och tänker ”aha, han gillar skräckfilmer med nordisk mytologi”.

När jag diskuterar serier med mina vänner är det lika mycket True Blood och The Walking Dead som Mad Men och The Wire. Nördstämpeln skräck har haft är borta.
Och just nu spelas pjäsen MEFISTO, baserat på Klaus Mann roman, på Uppsala stadsteater. En uppsättning teatern beskriver som ”att sälja sig själv till djävulen”.

Kanske är skräcken i kulturen bara ett sätt att förbereda oss för Nostradamus profetia eller Mayaindianernas kalkyler om världens undergång 2012. För att liksom sköta övergången till helvetet lite smidigare. När apokalypsen kommer lär vi vara så indoktrinerade och orädda att vi bara ser det komiska i att bli en hjärndöd zombie eller spetsad på en påle.

Som den brittiska komikern Rowan Atkinson beskrev det en gång i en monolog där han spelar djävulen och välkomnar folk till helvetet, och en person frågar om var toaletterna ligger. ”Om du har läst din bibel, så minns du att det stod fördömelse utan lindring. Så om du inte gick på toa innan du kom hit, så är jag rädd att du inte kommer att ha det så trevligt här”.

asap rocky

Ett av mitt år mest efterlängtade släpp är här. Och det handlar inte om Drake riktigt än. ”LIL B ND ASAP ROCKY ONLY 1’S WHO DESERVE CLAM CASINO BEATS” är kanske youtube-kommentaren som förklarar det bäst.

pling

Pling. Jag har inte rest bort, bara ändrat medieform ett tag. Tyckt att alla bara uttrycker allt jag vill säga så mycket bättre genom att gifa gamla tv-serier och lägga de på tumblr. Eller genom att bara granska popkulturen lite extra. Som nya Nöjesguiden – de texter jag läst har riktigt bra vinklar.

Imorgon har jag en krönika i Uppsalademokraten om SKRÄCK. Inte Arthur russel, alltså. Det var lite svårt att få en lokalvinkel på det.