Monthly Archives: februari 2012

You are browsing the site archives by month.

titanic som nazistisk propaganda

TITANIC-620_1625096a
Om nån månad, i början av april, är det hundra år sedan världens då fetaste fartyg Titanic rammade rakt in i ett isberg och sjönk. Om ni skulle vara intresserade har jag en text i nya BBC Historia som kommer ut snart, men en grej som är rolig för alla är att Josef Goebbels använde händelsen i propagandasyfte och gjorde sin egen film.

Det finns många filmatiseringar, den mest kända för oss är väl 90-talsversionen (som James Cameron i en tidig upplaga skrev tillsammans med Quentin Tarantino), men den här måste vara en av de mer bisarra. Tidigt 40-tal, under kriget, försökte propagandaministern Goebbles använda det anti-brittiska i att världens största sjönation inte kunde göra ett sjödugligt fartyg (som lanserades i reklamposters som ”unsinkable). Hjältarna var tyskar, bovarna var amerikanska och brittiska kapitalister. Men filmen blev ingen framgång i Tyskland, trots att den fick klassificeringen ”Staatspolitisch wertvoll”, övesatt”Politisk värdefull för Staten”.

Titanic var inte tillräckligt anti-brittisk och förbjöds, för att sen gå upp i occuperade Paris 1943 och bli en stor framgång. Den kom snart också till Sverige och fick bra kritik. I SvD skrev signaturen Lill att panikscenerna var mycket realistiska ”…som kontrast mot befälets och manskapets lugna pliktuppfyllelse in i det sista”.

Här skriver jag om Schlager som alla andra. skoja.

På sidan 31.

jag funderar på att börja störa mig mindre på lena philipsson och mer på mig själv.

Hallå. Jag har precis läst min egen text om Lena Philipssons nya platta, jag blev lite indignerad. Jag brukar ofta jobba rätt hårt med mina texter, mina ord flyger inte som andra. Jag tror de flesta jobbar rätt hårt, de som jag gillar och läser, men jag behöver ofta gå runt och fundera på ett ämne och skrika eureka och plita ner det i anteckningar i telefonen, det tar helt enkelt tid.

Jag fattar varför jag skrev som jag gjorde men jag vet inte om jag håller med eller gillar det, att det är den murkna bilden som återproduceras, med männen som står bakom den talanglösa kvinnan och som gör allt jobb. Jag funderar på att börja störa mig mindre på Lena Philipsson och mer på mig själv, men det var liksom på det sättet här, men några fotnoter: jag har inget problem med glitter, jag gillar åttiotalsfrillor. Kanske gillar jag bara Björn Olsson och Kaah för mycket, men direkt efter så såg jag Olssons ”dokumentär” , som är helt fantastisk, och förstod att jag egentligen aldrig fått skriva av mig om Björn Olsson. Dokumentären är rätt genialisk, alla de olika delarna i den handlar bara om att Björn går runt på Tjörn och så spelas musik i bakgrunden. Han cyklar med en kamera i korgen eller sitter vid sitt piano. Sen går han ut på åkern och filmar en ko som slickar på en plastko. Dialoger förekommer egentligen inte, det är bara jättemysigt.

Jag och många andra jobbar ofta med att reclaima ”dålig” musik – musik som skadas av vissa sammanhang eller samarbeten (ett längre resonemang om ”dålig” versus ”bra” och sånt sparar vi till senare, det blir för nära en trist kulturdebatt här. Dålig musik kan vara bra, punkt for now) – men det var svårare med Lena PH än jag trodde. Lyssna verkligen på Nästa säsong och Ett hjärta på hennes nya skiva, tyvärr så är det de som står ut. Jag ska försöka spela Ett hjärta i lilla baren på Debaser Slusken imorgon, 22-02, när jag och min vän Martin spelar skivor. Kom gärna!