Monthly Archives: september 2012

You are browsing the site archives by month.

mando diao

Jag är sjuk. Alla ska ha kul i helgen, jag hade tänkt lyssna på nya El Perro Del Mar-skivan och skriva om en dansös. Här pratar jag i alla fall hiphop med Mando Diao.

Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik (BLT, mars)

I den nya säsongen av Mad Men frågar Peggy efter för mycket sprit, som är den enda kvinnliga reklamaren på byrån, en kollega om hon ”agerar som en man”. Hon får svaret att det är hon ju tvungen att göra. I Marie Selanders bok ”Inte lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik” målas bilden av ett musikklimat där förändring tar lång tid. Jag kom att tänka scenen när Selander, som på sextiotalet spelade i gruppen Nursery Rhymes, beskriver det sunkiga klimatet under sextiotalet och hur bandet, bestående av bara kvinnor, behandlades i media och på turnéer (”de var söta men kunde spela ändå”). Hon försöker få klarhet i om det blivit bättre om hur man pratar om musik och där kvinnligt ställs mot manligt. Som lyssnare måste man alltid förhålla sig till den manliga rocken. Vinnarna skriver historien sägs det, och i en avhandling hittar Selander en formulering som passar perfekt in här, och trots att den handlar om jazz kan den appliceras på hela rockhistorien: med tiden har en ensidig manlig kanon skapats och cementerats. Som Springsteen, The Rolling Stones, Bob Dylan. Den mediala bilden ser ut så – och det som når fram till den vanliga lyssnaren – trots att det inte på något sätt gör musikhistorien rätta. Dylan, som ett exempel, får spela på melankolisk sentimentalitet men det är sällan kvinnor får spela hårdare rockmusik utan att bli ett sexuellt objekt. Det är en viktig bok, kanske lite rörig i sitt arga patos men välgrundad, välresearchad och fungerar också som en biografi över Marie Selander själv – om livet som musiker på männens spelplan och regelbok. Att det genomgående ges personliga anekdoter och poänger är något som berikar.
På ytan har det skett förändringar i musikkulturen, men just de cementerade elementen – som exemplifieras i en undersökning om hur många kvinnliga A&R:s, alltså talangscouter, det finns på skivbolagen – så fanns det ingen. Könsfördelningen var jämn, 50-50, på kontoren i stort men kvinnorna jobbade på receptionen med att svara i telefonen.
Kapitlen tar oss från 1600-talet där en kvinna poserade som en man för att få spela i sin lokala bygd, om folkmusiken, jazzen, amerikanska bluesen och den svenska post-rocken under tidigt 80-tal. Ibland går beskrivningarna farligt nära begreppet ”starka” kvinnor – kvinnor i maktpositioner som traditionellt getts till män – vilket säger vad om alla andra?
Artiklar under senare år har ofta handlat om att det är kvinnor som Lady Gaga, Beyonce eller Adele, och inte män, som är i toppen på listorna idag. Men samtidigt är det en viss typ av musik som premieras när det gäller kvinnor, vi lyssnar hellre på en akustisk ballad av First Aid Kit än en kvinna med en arg elgitarr. Varför är det så? Hur pratar vi om musik? Hur medvetna är vi på det vi lyssnar på och varför kom vi att lyssna på just det?
Det är många frågor som väcks, och jag hoppas att de fortsätter ställas av fler. Det är så det kanske med små steg skapas förändringar. Jag har många, många nedklottrade namn på papperslappar av kvinnliga bluesmusiker från 20-talet som jag ska kolla upp och inte hade någon aning om att de fanns – en musikperiod vi är vana vid består av en bluesgubbe eller slipsklädd jazztrumpetist. Marie Selander är på god väg att skriva om musikhistorien och visa hur den egentligen ser ut utan prefix som kvinnoband och tjejrock.