Det blir alltid rörigt när något oförutsägbart händer på internet. Jag skriver om Jai Paul-släppet någonannanstans, inte här, men det är så mycket spekulationer just nu. Nån blogg försöker sig på undersökande journalistik och menar att Jai Paul släppte det själv. (För ni blir inte av med mig, #paul) Här är den bästa artikeln, nåt dygns daterad, om hela grejen för den som vill ha pocketboken av händelsen. Här är en kalender för den som vill ha hitsen.
Och här är den bästa låten. Till och med Jennifer Paige gillar den.
jai paul-sammanfattning
gellhorn och man
I och med öppnandet av HBO Nordic kan man se Philip Kaufmans tv-film Hemingway & Gellhorn, en fin historia om en åsidosatt kvinnlig journalist och ett macho ”manligt geni” – spelad av Clive Owen – som får allt han pekar på. Men det bästa är att det är just fokus på Martha Gellhorn – gestaltad av Nicole Kidman. Hemingways musa – som han kallade henne – blev på åttiotalet genom journalisten Stig Hansén känd i Sverige som en underskattad stilist. Hennes styrka var reportaget, där hon under sextio år rapporterade från främst krig och sina många resor. Filmen tar vid med dramatiska bombningar under spanska inbördeskriget på trettiotalet där Hemingway med sitt litterära bihang spelar in en propagandafilm som stödjer de antifascistiska styrkorna. Mest tid spenderas i en hotellobby – här är Gellhorn blek, oerfaren med skrivkramp och får bara sexuella anspelningar. Hon är stel och omringad av män. Romantiken är lite kitschig och överfläskad, men Gellhorn utvecklas systematiskt och generiskt mellan Kinaresor och finska vinterkrigetskildringar och blir en hårdnackad veteran. Hon reser bland annat från Spanien till att förklä sig som sjuksköterska för att få dokumentera andra världskriget när Hemingway gått ner sig i spriten för gott. Martha åkte på resor tills hon var typ åttio. För något år sedan läste jag varje kväll en artikel av Gellhorn i en textsamling. Jag ville inte att de skulle ta slut för fort. Jag har också en bok med Hemingways journalistik, men det var aldrig hans grej.
Kaufman använder sig av konstanta pareringar mellan svartvitt och färg, för att enklare visa inslag av autentiska arkivklipp. Efter blandad kritik, några riktigt arga, ger Hemingway & Gellhorn – som egentligen borde haft Gellhorn före i filmtiteln – ett riktigt erkännande till den bättre journalisten av de två. Trots att alla recensioner handlar om pinsamma med roliga scener med Hemingway, där han spelar rysk roulette eller blir sur när en kritiker ifrågasätter han maskulinitet. Marta Gellhorn försökte senare i sitt liv alltid komma undan giftemålet med Hemingway i intervjuer, det var inte intressant. Det intressanta låg i hennes egen journalistik – men alltid nämns det stora machogeniet som en fotnot till hennes liv.
babbel om tv-analyser
Från Sun Journal 11 september 1995
Jag ska inte också skriva om SvDs nya format, jag tänkte skriva om Daniel Sandströms artikelserie om att ”tv:n gör anspråk på att vara den nya litteraturen”. Vilket är ett rätt roligt antagande. De som inte orkar läsa EN TILL text om Mad Men-bla, The Wire-blabla, TV-blablabla kan sluta här.
Jag har de senaste åren mer läst journalister än tidningar. Också läst mer Sandström än Wiman, mycket för att jag inte orkar mer Vargas Llosa och opera-krönikor. Obs ej diss, förstår behovet av ämnena i en mångfasetterad kulturbilaga. Men det är skönt med en kulturchef som gillar popkultur.
Nu vet jag inte hur artikelserien utvecklas, första delen handlar om ungefär att befästa dess status/makt – alltifrån att The Wires koppling till Dickens är en Harvardkurs och att Norman Mailer har jämfört Sopranos med ”the great American novel”. Jag förstår att man måste grundlägga en sorts bas här: tv kan också vara bra kultur. Men är det nödvändigt? Jag tycker alltid det är mysigt när man skriver om The Wire i tidningen, trots att den lades ner 2008. Det borde jag inte, The Wire har blivit så stor värdemätare att den – tänker jag – får utrymme där andra serier som kommit sedan dess borde få dess utrymme. Jag har dragit mig för att skriva om Mad Men av den anledningen, det fanns en period kring förra säsongen då det typ VARJE DAG var en ny analys av något i Mad Men, från drinktips till preppy. Grejen med att göra den litterära jämförelsen är att man jämför tv-mediet med något FINT som litteratur, en rätt trött diskussion. Jag är pepp på de andra delarna i SvD:s serie – men jag vill gärna se lite fler fina analyser här. Befästandet av litteratur som tv-dramatik har ju ändå gjorts, jag tyckte till exempel att Jonas Thente (som jag gillar pga litteraturkritiker + DATORSPEL = samma kulturella värde) skrev bra om det för några år sedan i en av de få Mad Men-texter som fortfarande håller när han menade att vissa saker – som den konstanta rökningen – inte fungerar i en roman. Som dessutom säger rätt mycket om klimatet/epoken/etc. Citerar fritt här:
”Sådana tidstypiska detaljer kan helt enkelt inte återges i en roman. Det hade blivit både tjatigt och övertydligt att skriva sådant som ”… sa han och tände en ny cigarrett”. Och det ständiga hostandet på morgnarna hade irriterat på samma sätt i en roman. Eller ta den picknick som huvudpersonen och hans familj genomför i en paradisisk park. När de bryter upp och ger sig av hem skakar de helt enkelt picknickfilten varpå allt skräp lägger sig att vila på gräsmattan. Han kastar lättjefullt i väg sin ölburk med quarterbackens hela grace. Så åker de i väg i sin Cadillac. Försök göra om det i en roman, och i alla fall jag skulle himla mig och slå igen boken.”
Jag ser inte detta som någon polemik kring litteraturens värde, jag tycker det finns en kul poäng här att saker kan samexistera. Sandström skriver att litteraturen vill vara en lägereld, och avslutar med att författarna måste ”ta den tillbaka”, alltså den ”sociala berättelsen” som handlar om ”samhället”. Behöver den det? Varför? Jag ska egentligen inte uttala mig så mycket om feta romaner, det kanske är så, jag läser MEST reportageböcker/journalistik, fackböcker och lite noveller, men jag förstår ofta inte att det ska finnas ett motstånd mot nya konsumtionssätt, som jag ändå tycker att aktualitetsvinkeln landar i här. Att vi laddar ner musik dödade inte musikindustrin, det formade om den. Internet dödade tydligen inte tryckt media. För att igen referera till Jonas Thente skrev han ju också bra om böcker vs musik (i en text som jämförde dess kritik, visserligen) för en massa år sedan på Digfi, att man kan lyssna på veckans nya skivor på en dag, men veckans nya böcker kräver betydligt längre tid.