På söndag är det Arkeologidagen. Så jag gjord ett reportage i ETC om att arkeologiska utgrävningar – troligen – ökar.
glömde wow
Var inte på Wow – inte varit sen 2013 tror jag? – men skrev, med några andra, om en av mina bästa konserter, i senaste numret av Sonic. Nu på multimediawebbplatsen.
Obama och kultur
Bild: Michelle, Obama & Frankie Knuckles.
Obama har skoj nu, mitt innan kaoset, tror jag.
”President Obama tries to name everyone who died on Game of Thrones” lyder en amerikansk clickbait-artikel jag bara måste läsa. Kanske fick han namn uppradade från någon av sina PR-personer, men annars har presidenten riktigt bra koll på vårens mest populära tv-serie.
Precis som med andra saker som rör popkultur, kommunikation och innovationer. Skådespelare, artister, händelser. Men främst har han varit den bästa presidenten ur ett musikjournalistisk perspektiv. Några av 2010-talets största musikhändelser har utspelat sig i Vita huset. Beyonce framträdande, en helkväll åt Memphis soul. Motown, medborgarrättsrörelsen, poesi och spoken word. Eller hans roliga vana att nynna några fraser Ray Charles. Eller när han gråter till Arethas helt otroliga välbevarade röst.
Hans bästa album 2015? Kendrick Lamar, som trots han är en rätt mjuk artist med stort politiskt fokus, är något roligare än Nashville-country som exakt alla presidenter före honom antagligen har avgudat.
När musikaliska ikoner dör har det liksom varit självklart att Vita huset under Obamas administration går ut med ett sorgemeddelande. Prince var till exempel inbjuden bara förra sommaren för en hemlig föreställning. Vad jag vet kommenterade inte George Bush någonsin musik, förutom att rikta sina argaste högerhundar mot Dixy Chics.
Vanligtvis brukar en presidentkandidat ställa upp i en talkshow eller ett par, eftersom man där når väljare man inte når via andra mediala medium som tidningar eller tv-nyheter. Men Obama har fortsatt.
Många tänker nog att det inte är särskilt presidentlikt att göra segments för talkshows, kommentera artister, glo på konserter eller låta tv-serien West Wings kommunikationstalesperson CG Cregg svara på frågor i det riktiga Vita husets pressrum. Men i en tid då populärkulturella uttryck engagerar och just clickbait-artiklar hittar till folk är det exakt rätt strategi. Under hans första valrörelse 2008 var det hans valkampanjs fokus på sociala medier som fick alla att tala om en unik, ny tid. Men det kom från ett genuint intresse och en genuin framtidsinblick av hur man kommunicerar.
Tips: till en artikel i New York Times där vi får en inblick i den amerikanska presidentens vana att hålla sig uppdaterad på sin samtid. http://www.nytimes.com/2016/07/03/us/politics/obama-after-dark-the-precious-hours-alone.html?smid=fb-nytimes&smtyp=cur&_r=1
Stewart & Bill o’reilly i krig om att Obama bjöd in Common till WH
…. på tal om Roots
Så skrev jag om den för tvdags precis när den här fina sommaren började. Sen gästade jag PP3 och pratade om den
Hur våldsam var västern?
Bokhandlarnas pockethyllor har i sommar frontats av Butchers Crossing av John Williams. Williams, som för några år sedan blev återupptäckt i litteraturvärlden med sin bok Stoner, skrev Butchers Crossing redan 1960 och har ungefär samma narrativa romaninledning: den unga manliga akademikerns nyfikenhet och lågmälda, eftertänksamma och långsamma steg ut i verkligheten. Men i både tid och rum skiljer sig romanerna åt – där Stoner berättar ett helt liv och utspelar sig i en akademisk miljö, berättar Butchers Crossing om vad som brukar kallas den ”vilda västern”. USA:s expandering av sin front mot den stäppliknande prärien. Ett ämne som kan få många att dra iväg på fantasirika äventyr av blodlustna indianer, vita hjältar och jakten på rikedom.
Men Butchers Crossing är betydligt mer intressant än så, för perspektivet som anläggs på tiden den vill skildra är likt Cormac McCarthy betydligt mer inriktat på det vardagliga slitet.
Någon som gillar äventyr är Robert Redford. I sommar visar SVT hans serie som fått den svenska titeln Den vålsamma vilda västern. Jag har inga problem med att packa en historisk dokumentärserie med dramatisk pumpande musik, intriger, dramatik. Det är en del av vanlig tv-dramaturgi.
Vad jag har problem med är komforten, inställsamheten, att fokusera på våld och action likt en fläskig 300 Spartans-rulle.
”Jag har länge fascinerats av den amerikanska Västern. Av landet och dess historia.” säger Redford. Han menar även att detta är den ”definitive story” – något man kan översätta som den generella eller optimala historien. Det är som om vi skulle berätta den svenska historien enbart utifrån kungar och Axel Von Fersen.
Penseldragen i Den våldsamma västern är enorma: det får inte vara några udda färger, något som stör, något som går ifrån en gängse, fastpräntad historiabild av vad som är viktigt. För att göra det tillgängligt, sitter skådespelarna Tom Selleck, Kiefer Sutherland och Mark Harmon och kommenterar historien, mellan faktiska historiker.
Jesse James, Billy the Kid, Crazy Horse, Custer, bla, bla bla. Urvalet känns mer som en äventyrs-västern-serietidning från 1950-talet än som en nutida tv-serie.
Om man jämför med en annan ny tv-serie, nyinspelningen av Roots, är den betydligt mer koncis i sitt berättande: här kommer en underskattad historia fram, långsamt och metodiskt, plågsamt och känslosamt.
I modern historieforskning försöker man mer och mer frångå just en etablerad bild på historien genom att anlägga andra perspektiv och ställa andra frågor. Redan 1970 släppte Dee Brown boken Bury My Heart At Wounded Knee – en fullkomligt tärande berättelse om hur ett urval av Amerikas ursprungsbefolknings stammar som utplånades. Genom hela boken får man också se historien från ursprungsbefolkningens ögon – med systematiska avrättningar, fördrivning, utplåning och förpassning till reservat med brutna löften. Vad sägs om en dokumentär med det perspektivet?