Under de första femtio sidorna i Steven Adlers självbiografi – som inte ens kommit till hans femtonårsdag ännu – har han redan bekräftat myten om sig själv som en större missbrukarpersonlighet än rockstjärnorna han har på väggen. Han förlorar oskulden när han är elva, tar syra, blir drogad och sexuellt utnyttjad och kommer in på nattklubbar. Han studsar mellan att bo hos sina morföräldrar, vänner och tillbaka till föräldrahemmet igen som han blir utkastad ifrån flera gånger. Hans riktiga far försvann ur hans liv i tidig ålder.

På något sätt var det kanske musiken som räddade honom – han skärpte till sig när målet var ett trumset och skaffade fyra olika jobb för att kunna köpa det. Som han självklart förlorade ett efter ett på grund av sitt festande.

Sen går det åt helvete igen. I det mytologiserade rockstjärnelivet gör det ofta det.

Steven Adler, nu fyrtiosex år gammal, fastnade redan i början av karriären som trummis för Guns N’ Roses i ett missbruk som bara blir hårdare med tyngre och tyngre droger ju fler sidor jag plöjer. Bara för några år sedan syntes han i Celebrity Rehab. Det finns speciellt en hemsk scen på Youtube där han bara går runt och skakar, sluter ögonen och skriker på allt och alla. Det är bara på senaste som han har hållit sig ifrån drogerna som funnits i hans liv ända sedan han som just elvaåring prövar sin första joint.

Det är självklart en spännande historia, i huvudsak eftersom det ständigt händer saker. Men jag saknar en reflektion över tillvaron från Steven Adler, inte bara ett klandrande i form av ”va fan hade jag för chans att bli normal” när familjen eller omständigheterna inte stöttat honom till 110 procent under alla hans strapatser.

Varför tog Steven Adler droger? Han verkar ha och få allt han vill ha av livet även innan GNR-åren. Sex, spelande inför en gigantisk arenapublik och vänskap. Vilka demoner slogs han emot? Vad tänkte han på när han låg utslagen i sin säng i flera veckor i en tjock crackrök omringad av kanyler, sprutor och sitt eget piss? Kanske handlar det om den tumultartade uppväxten, att han blev sexuellt utnyttjad. Kanske något han inte tar upp.

Många historier är säkert fabricerade eller rena lögner, även om jag får känslan av att Steven Adler är, eller har en ambition att vara, på allvar ärlig och uppriktig. Vilket han faktiskt också påtalar flera gånger genom sin bok.

Det är en hemsk historia stundtals, speciellt när han blir utkastad ur GNR 1990 på grund av sitt droganvändande som gått över gränsen. Eftersom det är där hans missbruk börjar på allvar. Men Adler har svårt att känna någon sympati för att han får sparken från bandet över huvud taget. Igen, den uteblivna reflektionen.

Han börjar efter en tid spela med Road Crew (och BulletBoys, vilket konstigt nog inte nämns i boken), men sabbar även det på grund av sitt missbruk. Han vinner royalties-rättigheter i domstol över GNR, men kraschar drogpåverkad en bil och blir åtalad. Han ökar sina injiceringsdoser av allt. När han lämnar hemmet så går han till en bar. Han döms till fängelse för misshandel av sin dåvarande tjej. Trots fängelsestraff, stroke-anfall, koma, en gråtande mor vid sjukhussängskanten och flera överdoser och depressioner vägrar han lägga in sig på rehab under nästan tjugo år.

Smart som drogerna gör honom köper han ett hus i Las Vegas för att det ”skulle kunna vara ett effektivt sätt att få bort mig från alla lockelser”.

Det utvecklas till en spänningsdeckare, där man frågar sig om och hur det kan bli en ännu sämre eller mer bedrövlig situation? Hur toppar Steven Adler det här? Någon riktig brytpunkt kommer inte riktigt. Men snart börjar även vännerna och flickvännerna bli matta, samt hans egen mor och bror. Sista kapitlen är faktiskt riktigt hjärtskärande.

Appetite for Destruction – Sex, Droger och Guns N’ Roses är ett avskräckande exempel för de som funderar på att bli rockstjärnor baserat på en drömbild. Mirakulöst finns Steven Adler kvar och kan berätta historien om det. Ett liv som säkert både Jim Morrisson, Brian Jones och Sid Vicous skulle haft om de inte hade dött en knarkrelaterad död.

Just som jag går runt i en stad jag inte riktigt känner längre (ursäkta att detta blev Sandalhlskt) så får jag ett kasst mail. Blev lite sådär efter det. Men det är lugnt. Jag har jättemånga texter till den här bloggen, samlade i en mapp, resten är till artiklar, nån gång ska jag publicera alla. Börjar smått.

Här utspelar sig inför alla den mest intressanta kulturdebatten just nu apropå detta. Jag försöker ofta inte delta, om det går, eftersom svenska kulturdebatter ofta bara blir pajkastning och missförstånd. Någon skriver en åsikt och får ett BRA TYCKT och massa likes, någon skriver en åsikt och får inga likes. Det blir som en fantasydeckare med ond och god. Jag skriver ofta inte opinionsbildande material för det är så svårt att vara nyanserad och förbli det genom kulturgeggan. Annat jag gillat i veckan är att smygkika på alla årsbästalistor inför min egen, hittat en julklapp till mig själv och Göteborg.

Drake, kanske den bästa r&b-låtskrivaren just nu, har släppt sin nya platta. Vi skrattade ju lite när omslaget läcktes, men desto mer nu. DayCare är den bästa, men fler finns här.

När jag läser den nakna berättelsen om Olle Ljungströms komplicerade liv får det mig att tänka på konstverket Den döende dandyn av Nils Dardel, målat i början av 1900-talet. Dardel, som hade stora drog- och alkoholmissbruksperioder, dog bara 54 år gammal efter både sjukdom och depression.

Det är något man aldrig kommer ifrån i ”Jag är både listig och stark”. Döden. Som kan komma när som helst, och som alla försöker på sina mest omtänksamma sätt att förhindra. Med stöd, med fina ord, med oroliga blickar, med den hopplösa vetskapen om att vad man än gör så är det inte nog.

I Den döende dandyn ligger den kostymklädda mannen, med ena handen på hjärtat, omgiven av sörjande vänner. Samma symboliska vänner som skriver berättelser om hur mycket personen betyder för just den. Det är en väldigt vacker bild i sin sorgsenhet – man kan tänka sig att personen tagit alla lyckorus och chanser som livet lockat med. Till sprit, till att alltid försöka leva i nuet och att samtidigt fly det med stimulerande droger.

Och alltid med den där ena handen på hjärtat, som för att visa att jag ser vad ni gör och jag älskar er, men det är ändå jag och bara jag, som bestämmer mitt eget öde.

När Olle är två år är han överlycklig över att få ett syskon. Han klättrar upp i spjälsängen med sina leksaker till den lilla bäbisen när föräldrarna kommer hem från BB. ”Han ägnar sig till hundra procent åt honom”, men efter ett par dagar utbrister han ”Mamma, jag tycker vi åker och lämnar tillbaka honom nu”.

”Jag är både listig och stark” är fylld av sådana små kommentarer och minnesbilder från Olle Ljungströms allra närmsta – författare, popartister, konstnärer, hans mor – och de vill alla hjälpa sin vän men konstaterar även att spriten, nyckfullheten och spontaniteten sedan en tidig ålder, eller så länge alla känt Ljungström, varit en självklar del av hans karaktär. Så vad finns utan den?

Det är också tydligt att Olle Ljungström alltid behövt en vän och en parhäst att dela sin tillvaro med. Om än i perioder. Historierna haglar om när han åker på några veckors spontan fylleturné med några han just träffat, till en livsfarlig dokumentärresa till Afghanistan med Pål Hollender (som resulterade i depression). Eller till sitt andra hem, krogen. Han framstår som romanfiguren Sebastian i Brideshead Revisited: när man inte kan fly in i sig själv och alkoholen och drogerna längre, flyr man in i någon annan. Om så bara för en stund.

Och, på samma gång, är han den dekadenta dandyn som inte gillar sporter – bara tennis och golf för att det är ”snyggt”.

Bokupplägget och formatet är perfekt, speciellt för en artist som Olle Ljungström – den tar sig enkelt an och cirklar sig igenom alla hans olika kulturella bravader, som också alltid skilt honom från att bara vara den druckna kändisen på innekrogar i Stockholm. När han går hem så skapar han och inspireras. Olle Ljungström både intervjuas om händelser och skriver om dem själv, uppdelade relativt kronologiskt och med ett mer biografiskt skrivet material.

Hans speciella konst, med säkert hälften klotter föreställande penisar, fyller ut sidorna och är väldigt punkig – speciellt eftersom det är ritat med kritpennor för barn. Ofta med en kompletterande mening som ”Om jag ger er mitt ben, kan jag då få tillbaka min arm?”. På en skiva som följer med den stora coffetableboken står det klottrat ”kuk, fitta, snor, kristen glögg, timrå, saft, knark”.

Bandet Reeperbahn, som Olle Ljungström bildade under det sena 1970-talet, beskriver journalisten Jan Gradvall som intervjuas i boken som en som en sorts post-punk i ett Sverige som var väldigt präglat av proggen. Pålästa, coola och musikaliskt utsvävande – med grund och i symbios med punkrörelsen men ändå på sin egna lilla kant. Och med en dekadent tillvaro som sågs i deras ögon och utstrålning – en känsla på gott och ont – av här och nu med noll tanke på en morgondag.

En rockmusikalisk kliché om den sargade konstnären, exempelvis i form av den i somras bortgångna Amy Winehouse, försvinner sakta och ersätts av en rockvärld där inte kreativitet behöver innehålla destruktivitet . I nyligen översatta ”Just Kids” av Patti Smith konstaterar hon att inte många av bokens personer finns i livet idag. Missbrukarkulturen inom rocksfären tog de flesta.

Det var länge sedan jag läst en sådan avklädd, genomarbetad och sanningssökande skildring av en sådan artist som i ”Jag är både listig och stark”. Delvis berättad av någon som överlevt.

Jag vet inte hur det hände. Men plötsligt sitter jag här med boktitlar som ”Blod, eld, död”, ”Skräck” och senaste säsongen av tv-serien True Blood. Jag som inte ens vågar åka bergochdalbana.

I boken ”Skräck” – ett försök till uppslagsverk om skräckfilmer– behandlas ämnet nästan för akademiskt. Tillsammans med dåliga illustrationer av leende Freddy Kreugers, för att väga upp motorsågsmorden, gör att skräcken blir gullig. Det är rätt symptomatiskt med hur vi ser på skräck idag.

Skräck betraktas som en självklar underhållning. Det finns inget motstånd. Den barnförbjudna ställning den en gång hade har datorspelen mer och mer tagit över och får fungera som moralpanikens hackpåse.

Ett betydligt snyggare illustrerat verk är skräckseriealbumet ”1000 ögon” av Daniel Thollins och Jonas Andersson. Händelserna är helt förlagda i Uppsala, i en miljö med historisk mystisk stadsbyggnation, mentalsjukhus, kullersten, studentnationer, mörka universitetsbyggnader. Uppsala fungerar optimalt i skräcksammanhang. Serierna innehåller allt från mumier och runstenar till källarvalv under Domkyrkan. ”1000 ögon” är också väldigt rolig. Humorn går liksom inte att komma ifrån inom skräcken. Många av åttiotalets videovåldsfilmer är direkt komiska idag när blodampullerna sprutar. I nyutkomna”Blod, eld, död”, om den svenska metalscenen, läser jag att sångaren i black-metal bandet Watain från Uppsala brukar andas i en påse med en förruttnad korp innan spelningarna. Han är säkert dödsallvarlig, men jag ler och tänker ”aha, han gillar skräckfilmer med nordisk mytologi”.

När jag diskuterar serier med mina vänner är det lika mycket True Blood och The Walking Dead som Mad Men och The Wire. Nördstämpeln skräck har haft är borta.
Och just nu spelas pjäsen MEFISTO, baserat på Klaus Mann roman, på Uppsala stadsteater. En uppsättning teatern beskriver som ”att sälja sig själv till djävulen”.

Kanske är skräcken i kulturen bara ett sätt att förbereda oss för Nostradamus profetia eller Mayaindianernas kalkyler om världens undergång 2012. För att liksom sköta övergången till helvetet lite smidigare. När apokalypsen kommer lär vi vara så indoktrinerade och orädda att vi bara ser det komiska i att bli en hjärndöd zombie eller spetsad på en påle.

Som den brittiska komikern Rowan Atkinson beskrev det en gång i en monolog där han spelar djävulen och välkomnar folk till helvetet, och en person frågar om var toaletterna ligger. ”Om du har läst din bibel, så minns du att det stod fördömelse utan lindring. Så om du inte gick på toa innan du kom hit, så är jag rädd att du inte kommer att ha det så trevligt här”.

Ett av mitt år mest efterlängtade släpp är här. Och det handlar inte om Drake riktigt än. ”LIL B ND ASAP ROCKY ONLY 1′S WHO DESERVE CLAM CASINO BEATS” är kanske youtube-kommentaren som förklarar det bäst.

Pling. Jag har inte rest bort, bara ändrat medieform ett tag. Tyckt att alla bara uttrycker allt jag vill säga så mycket bättre genom att gifa gamla tv-serier och lägga de på tumblr. Eller genom att bara granska popkulturen lite extra. Som nya Nöjesguiden – de texter jag läst har riktigt bra vinklar.

Imorgon har jag en krönika i Uppsalademokraten om SKRÄCK. Inte Arthur russel, alltså. Det var lite svårt att få en lokalvinkel på det.

När jag har tid och lust ska jag göra om den här sidan. Men just nu hänvisar jag bara till min blogg på Dev. Lite nya texter, though:

I rullstol för en dag (ETC Uppsalademokraten)

Våldsam och socialrealistisk fantasy kan bli dörröppnare (om Game of Thrones, BLT Nöje)

Mellan lycka och undergång (om Veronica Maggios nya skiva, Throw Me Away)

Långintervju med Jenny Wilson (sid 27-28) samt en skivrecension av Fleet Foxes (GAFFA Maj)

Har just lämnat en lång text till en historisk tidsskrift. Det tog väldigt mycket researcharbete. Och var bland det roligaste jag gjort.

De två första delarna i min artikelserie om svenskhet och identitet för DagensETC är uppe på nätet.

Del 1

Del 2

Den tredje delen, som handlade om svensk design och nation branding, borde ha gått i fredagens tidning, men är inte uppe på nätet än.

Jag har även två texter i första numret av Popmani som släpps den 31 mars. En lång artikel om chillwave och vår tids politiska popmusik och en intervju med Niki & The Dove.