Jag rekryterar Fett-Robban till mitt kriminella gäng. Han kan inte delta i stötar mot värdetransporter eller smuggla ecstasy, han kan bara driva verksamheter. Som i att utpressa krogar, ha ett falskmynteri eller kamphundar. Men han är min bästa medlem, jag tjänar 800 lakan på honom. Därför mördas han av ett rivalgäng med Grevinnan i spetsen.

Nej, det är inte ett utdrag ur boken Snabba cash. Det är Uppsalastudenten Johannes Samuelsson brädspel Sthlm Maffia. Ett spel där man ska ta sig till toppen av Stockholms undre värld genom att råna, smuggla, mörda och aldrig lita på sina medspelare.

-          Det här spelet har tagit ungefär ett år att göra, allt som allt. Jag tog mig lite vatten över huvudet när jag trodde att jag kunde starta ett företag samtidigt som jag hade heltidsstudier, ler Johannes Samuelsson, som inte har några synliga ärr från varken gängstrider eller erfarenhet från den grymma verklighet som spelet ska gestalta.

Johannes tror han gjorde sitt första spel som sjuåring, inspirerad av att ha sett filmen Wargames, en tidig 80-talsfilm som handlar om kärnvapenkrig. Sedan dess har han alltid gjort spel och spelat med vänner. För ett par år sedan började folk fråga om han inte borde göra något på riktigt, ge ut ett spel.

-          Successivt började jag tänka, varför inte? Jag hade ett par idéer att välja mellan, men när Snabba cash kom så valde jag Sthlm Maffia. Idén till spelet har funnits i tio år, men nu låg det rätt i tiden. Så tänkte jag att jag gör det ultrarealistiskt med väldigt vuxet tema. Jag tror att det kan vara ett av de få spelen i världen där man kan köpa och sälja heroin och ens karaktärer kan bli missbrukare, säger han och blir lite allvarligare.

-          Man får se spelet med glimten i ögat. Det är ju ett hemskt ämne, men jag har inte velat glorifiera det på något sätt, snarare tvärtom. Göra det så grisigt och smutsigt som möjligt, med någon sorts mörk humor involverad.

Johannes har startat företaget Hard Time Games för att lansera sitt brädspel. Om du vill bli rik, gör aldrig ett brädspel, menar han, och säger att hade han velat tjäna pengar hade han gjort något annat. ”Bossarna” och gängmedlemmarna på spelkorten är hans egna vänner som fått posera med vinglas, tatueringar och knivar. Allt är gjort i en sorts motsvarighet till independent film- eller popmusikkultur där ett gediget intresse och kreativitet är centralt. Han har snart sålt så många spel att han går plus minus noll.

-          Det ska stimulera fantasin, och även skapa eftertanke. Oddsen för att man ska ta sig igenom Sthlm Maffia utan att hamna i fängelse eller bli skjuten är ganska små. Då inser man att det inte är något glamoröst gangsterliv. Och man kan tvingas ha ihjäl sina egna medlemmar när de blir för opålitliga. Och det är ju faktiskt så, att de flesta morden inom organiserad brottslighet sker internt.

I en värld där vi spenderar mer och mer social tid på internet har sällskapsspel påmint om en förgången tid, innan datorspelen. Men det kan vara på väg att förändras. I Sverok fanns det under förra året 570 föreningar spridda över landet som rapporterat brädspel i sin verksamhet, tillsammans hade de 9000 medlemmar. Problemet har varit att intresset för brädspel i Sverige, menar Johannes, sträcker sig till Trivial Pursuit och Monopol.

-          Men jag tror det är på väg tillbaka, vilket är väldigt kul. Svenska brädspelsföretag producerar ju tyvärr riktiga skitspel, typ ”Så ska det låta”-spelet, säger Johannes och suckar. Det är klart inte folk förknippar brädspel med något särskilt spännande.

-          I Tyskland är det jättestort. Och många spel börjar sippra in nu. Sociala medier i all ära, men vi har blivit lite mättade av IT. I Tyskland läste jag någonstans att genomsnittsfamiljen har runt 20 spel hemma. I Sverige är det väl runt två-tre som står och dammar, säger Johannes.

Om du skulle göra en Uppsala-version av spelet, vad skulle det vara för olika karaktärer då?

-          Då skulle man anspela på Uppsala-maffiankillarna, Uppsala är som ett miniatyrstockholm på många sätt. En ond professor, kanske en kemistudent som börjar göra knark i labbet.

Fakta:

Johannes Samuelsson är 31 år och har precis avslutat sin utbildning på Psykologprogrammet i Uppsala. Han har alltid varit en brädspelsnörd, och i hans spel Sthlm Maffia ska du med din boss rekrytera ett kriminellt gäng och utföra rån och smugglingar. Spelet har funnits ute sedan i fjol och finns att köpa på Designtorget, Fantasia, Prisfyndet och Stickspåret i Uppsala. Just nu skissar han på en spelidé om att man är ett företag som bygger upp turismen på en söderhavsö tills den blir överbelamrad med hotell, tivolis och bungalows. ”Det gäller att kapitalisera mest på den här ön tills den är helt förstörd. Det är också lite av ett budskap, jag gillar att ha med det”, säger han.

Publicerad i ETC UppsalaDemokraten

Eftersom popkulturen varje nytt decennium kopierar det förrförras stil, ideal och förväntningar rakt av skriver vi nu 1990 i kalendern. Vi kopierar hela dess syn på hur vi lever våra liv. Vad vi tycker, äter, känner.

Efter oljekatastrofen, finanskrisen, smittohärden, 3D, ny-yuppisar och machomän är vi framme vid det som definierade vårt syskondecennium: de mörka pretentionerna.

Det är ingen tillfällighet att Kents garderob 2010 består av italienska mörka kostymer eller att Prince spelade på Roskildefestivalen.

Vi har lämnat det bästa till sist. Manchester, Storbritannien. Den artiga och postdramatiska delen av den sotiga industristaden, sett från dess mest konstnärliga sida. Där obskyra litterära referenser, på allvar, blandas med korta luggar, saxofoner, syntpop, regn och där popmusiken inte låter passande nog för vare sig i ipodhögtalare eller rockklubben. Möjligtvis en yacht långt ute i skärgården men helst på en riktigt stor arena. Det kallas Disco Lento, eller slow disco.

Jag pratar om tiden då ett band kunde döpa sig till Hurts. Och där är vi nu. Som en The Guardian-skribent uttryckte det ” it’s so self-consciously serious, which is precisely why we love it”.

Hurts, som består av välklädda Theo Hutchcraft och Adam Anderson, sitter i Champagnerummet vid ett hotell nära Stureplan, utanför störs vi av studentflak.

-          Det är väldigt roligt, vi gör vad vi gör som en reaktion till popvärlden omkring oss, den är väldigt annorlunda mot hur vi är. Folk behöver saker som får de att använda fantasin, säger Theo om hur extremt rätt de är i tiden.

-          Vi har haft framgångar i Grekland, och det är logiskt, för de har det verkligen svårt just nu.

Hurts har väldigt lite med musikhistorien i Manchester att göra.

-          Vår enda likhet med Joy Division är att vi har svartvita kläder. Vi gör hoppfulla låtar, men klär dem i en mörk atmosfär, säger Theo Hutchcraft.

Artister brukar ha svårt för att vara ärliga i genretillhörigheten på den musik de spelar. Rädslan för att bli förknippad med en hel musikscen verkar vara lika hemskt som uttala sitt stöd för en diktator. Hurts är ett av undantagen – kanske är det för att Lento aldrig blev så stort som det borde. När termen myntades i början av 90-talet var det den perfekta utvecklingen och kontrast mot hoppfull Italo disco och Eurodisco med Lentos långsamma synthesizers, djupa sångröster med texter som var komplexa och mångtydliga.

-          När man börjar lyssna på musik eller göra musik, kollar man efter saker och influenser som fyller en funktion och relateras till det du gör. Och någon berättade för oss om disco Lento. Ingen kände till det, eller oss vid den tidpunkten. Vi gillade ju Italo disco, och helt plötsligt började vi göra ballader och sånt. Jag tror att när man börjar så behöver man referenspunkter.  Vi behövde något att greppa tag i när vi först började, och det var intressant, eftersom ingen kände till det, berättar Theo Hutchcraft.

På scenen är Hurts rätt klassiskt bombastiska: de spelar väldigt mycket på stil. Det bästa är en operasångare i smoking som inte rör sig under hela konserten. Kontrasten från den rätt avspända duon och när Theo Hutchcraft får något religöst i blicken under liveframträdanden är total.

-          Det viktiga är performance, och göra en bra show. Vi vill spela shower mer än vanliga konserter. Vi spenderar mycket tid åt att förbereda så vi gör det till ett speciellt framträdande. Även om man är i en liten eller stor lokal så chockerar det folk. Vi är inte särskilt känsliga personer, kanske för vi är män, män är inte så känsliga. Men eftersom vi skriver känsliga låtar så ger scenen oss utrymme för att utrycka oss, menar Theo.

Hur förbereder ni er?

-          Vi väljer vissa element som vi tycker är viktiga. Trumman, till exempel. Vi vill att det ska vara annorlunda från skivan, det är ett performance, vi har en operasångare.

När ett studentflak med hoppfulla ungdomar sakta åker förbi utanför fönstret spelar Alphavilles ”Forever Young” så våra kaffekoppar klirrar sjunger Adam Anderson med och utbrister:

-          Aah, great tune!

Kalendern må visa 2010, men enligt populärkulturens kalender återkom just en annan tid.

Text publicerad i GAFFAs augustinummer.

Coco Sumner är Stings dotter, har en modellkarriär bakom sig, har samarbetat med Robyn och Teddybears Klas Åhlund och spelar snart på Way Out West.

Jag var på emmaboda och dansade. några ord:

Sammanfattning (radar)

Crystal Castles (gaffa)

The Very Best (gaffa)

Wavves (gaffa)

I nya numret av Gaffa, som kommer om två dagar, intervjuar jag den eminenta disco lento-gruppen Hurts och Stings dotter I Blame Coco.

Idag har jag bland annat en längre artikel i UppsalaDemokraten om Homeopati. Läs, och kolla in Svenska1023, en nationell protest som äger rum i oktober.

I en tid där ingen längre vet vad det bortplockade m:et i MTV stod för verkar musikvideor fortfarande vara relevanta. Speciellt när de används för att lyfta fram politiska frågor.

I den franska videoregissören Romain Gavras, nya video till M.I.A:s låt Born Free rusar beväpnade amerikanska soldater in i ett bostadshus och griper en rödhårig pojke. Han förs ut till en buss, full av rödhåriga män. Bussen kör ut i en öken där de rödhåriga tvingas springa gatlopp över ett minfält. De som överlever misshandlas med batonger.

Videon tog bort från Youtube strax efter att den lades ut.

Folk vet inte riktigt hur de ska reagera. Brutalt våld mot rödhåriga? Debatten på många bloggar har reducerats till att dra paralleller till ett avsnitt av ”South Park” där ”gingerkids” försöker ta över världen.
Detta ungefär en månad efter att organisationen WikiLeaks, ett nätverk som publicerar hemliga dokument, publicerat en video på amerikanska soldater som öppnar eld från en helikopter mot civila irakier i Bagdad. När en soldat i plutonen intervjuades av Aftonbladet berättade han att de fick lära sig att ”inte se irakierna som människor. Vi tränades att skjuta först och ställa frågor senare”.

En intressant aspekt av Romain Gavras arbete är att det pratas betydligt längre om både videon och låten än vad som är vanligt när det gäller artister av idag. Det sägs att musikindustrin är i kris, och att den bästa popmusiken alltid har skapats med betoning på samtida politiska frågor. Man behövde helt enkelt bara gå tillbaka till rötterna.

Gavras är medlem i ett film- och konstnärskollektiv kallat Kourtrajmé – ”kort” på franska – som gör socialt medvetna dokumentärer och musikvideor. ”Vi startade Kourtrajmé för den nya tekniken tillät oss att göra filmer utan pengar, allt vi behövde var en kamera och motiverade vänner”, sa Gavras till Andy Warhols tidning Interview för ett par år sedan. Då var det en annan kontroversiell film som var i fokus. I den franska dj-duon Justice video ”Stress” drar ett ungdomsgäng runt på gator och misshandlar och vandaliserar. Filmen kallades rasistisk och Clockwork Orange-våldsglorifierande. Detta efter kravallerna och bränderna i franska förorter – områden där missnöjet rann över.

Hur man än tolkar den suggestiva musikvideon till M.I.A:s sampling av Suicides protopunk-klassiker Ghost Rider är själva syftet med videon polysemisk. Man kan applicera den på sin egen, lokala samtid. Oavsett om man relaterar den till Arizonas nya lag som gör det enklare att åtala och deportera illegala invandrare, M.I.A:s pappa som var politisk aktivist i de tamilska tigrarna eller de omänskliga förhållandena på Guantánamobasen. Eller till polisens dygnet-runt bevakning i Rosengård och Beatrice Asks löfte om hårdare straff för kriminella.

Hårt mot hårt. Trots pyrande varningar i form av en video som avslutas med exploderande minor där likdelar flyger åt alla håll.

Text publicerad på Göteborgs-Posten Kultur 30/5

Nya skivrecensioner:

Villagers

Anna von Hausswolff

Steve Mason

Booka Shade

Band of Horses

Bloggen kommer fortsätta att handla om  popkultur, även om jag mest jobbar med annat. Jag har precis börjat skriva för ETC UppsalaDemokraten. Det är jättekul! Lokaljournalistik, intressanta vinklar och ämnen. Idag skriver jag om att Uppsala kommun börjat sekretessbelägga handlingar som tidigare varit offentliga.

Pratar soul med Peter Morén

Senaste skivrecensionerna:

Lucknow Pact

Let’s Go To War

We Have Band

Fler finns i nya numret av Gaffa som kommer ut om nån vecka.

I söndags hade serien Treme premiär på amerikansk TV. Handlingen tar vid precis efter att flodvågor orsakade av orkanen Katrina dränkt nästan 80 procent av New Orleans, och befolkningen börjar skrapa i resterna och försöker återgå till sina liv igen. När en journalist frågar den lätt konspiratoriskt lagda professorn Creighton Bernette, spelad av John Goodman, varför hela USA borde betala för återuppbyggnaden av staden, med argumenten att New Orleans som jazzhuvudstad och ”den goda maten” ligger i det förgångna blir Creighton förbannad och slänger mikrofonen i kanalen.

En annan återkommer till sitt gamla översvämmade hem och börjar enträget städa, med dottern bredvid som säger att det inte är någon idé.

Treme handlar, i likhet med en tidigare HBO-serie av samma manusförfattare, The Wire, om en stad, dess invånare, sett ur ett lokalt perspektiv – med en stads kulturella historia, och egna drömmar och visioner om hur ens liv ska se ut. En sorts hatkärlek till sina egna kvarter, men samtidigt det enda man känner till.

The Wire utspelade sig i Baltimore, en av USA:s större städer, men den genomgående känslan var att även om politiska beslut togs i statshuset, kändes det lika långt bort som Washington. Eller månen.

Något av det bästa som The Wire gjorde, var att belysa underifrån, överifrån och själva komplexiteten i samhällsproblem. Genom politiker, media och polisen – till knarklangare från fattiga hem, skolan, vanliga arbetare, kriminella och hemlösa.

Allt jag kan tänka på är Vellinge och Bjästa. Små kommuner där invånarna, i helhet, utmålats kollektivt i efterhand som främlingsfientliga respektive en machokulturell syn på våldtäkt. Samhällen som känner sig utpekade, kollektivt, och försummade.

Samtidigt har ett nytt parti startats, Landsbygdsdemokraterna, som tycker politiken i stort sätter för mycket fokus på storstaden. En profilfråga var höstens debatt om vargjakten: en fråga där det fanns två utgångslägen och som fick bland annat tidningen Jaktjournalen att stänga av kommentarsfunktionen efter hot. Två synsätt som tydligt speglade glappet mellan storstad och landsbygd. Det fanns knappt någon mellanväg.

Kanske behövs det en svensk motsvarighet till The Wire och Treme. En samhällsbearbetning genom berättande fiktion och karaktärsutveckling på en verklig plats. En TV-serie som belyser från alla sidor av ett komplext problem.

Och, jag måste bara länka till min intervju med Fredrik Strage . Legat ute ett tag, men den är ”mest läst” på Devotion. Hurra!

Uppdatering: Nu ser jag att man inte ens kan klicka på bilden. Tog bort den, här är en länk istället, för den som är intresserad. (obs, fortfarande abnormt stor).