Det här har jag lyssnat på non stop sedan igår kväll.

Billy Zed – Indian Summer by Billy Zed
LOVE IS THE DRUG (TODD TERJE DISCO DUB) by BryanFerry

Har missat mycket på senaste, inte kollat min rss-läsare på en vecka och skriver ner små artikelidéer på post-itlappar som jag hittar under soffan och i diskhon. Mellan deadlines kollar jag på West wing, jag har alltid älskat Aaron Sorkin, jag var upprörd när Studio 60 on the sunset strip lades ner men har bara kollat sporadiskt på West wing innan. Den är självklart briljant, både som dramaserie om relationer och arbetsliv som en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken. Hur vissa saker får spinn, got juice, read between the lines, hur man vinklar och rykten sprids. Walk with me.

Jag har alltid liksom lärt mig så mycket mer av serier som just West Wing, The Wire, stirra på CNN, läsa favoritskribenter, magasintemanummer och reportageböcker än jag tror jag skulle lära mig på en teoretisk journalistutbildning. Nu är jag inte arg här, det är säkert jättebra för personer som vill jobba brett inom media att ha koll på den andra sidan – de som de jobbar mot från sina PR-byråer, kommunikationsposter och pressrum. Den inblicken får man ju även i exempelvis då West wing. Men hårdfakta är att folk tror att en journalistutbildning betyder någonting. Med reservation att inte låta som Blondinbella som tycker att en utbildning är sekundärt eller rent av negativt så har jag svårt att vara glad åt ungdomar som läser 120 poäng när det kanske inte behövs. I en bransch som, krasst sätt, handlar om meriter och om man har ett twitterkonto eller inte. Det är många bekanta som är jätteduktiga som inte har en utbildning. Men det finns andra som hypas för de har många followers. Jag tror många redaktioner kan ha ångest för det där. Vilka de lyfter fram, som kanske är vad de tror folk vill ha, men som egentligen bara ”vågar” ställa den där frågan men inte bryr sig om svaret.

Det skulle vara lätt att lägga in ordet ”avundsjuka” här, men det hör inte riktigt till, jag mår bra, men det är väl ofta så när man kritiserar något inom ankdammen. Det blir som den stora kulturdebatten just nu, så lätt att det används Stora Värdeladdade Ord för att det är enklare att debattera på det viset men det blir inte så roliga debatter.
Ursäkta för sura uppstötningar, men ett tips: ska du bli journalist så finns det andra sätt än en fet utbildning. Lär dig skriva, gör en podradio, lär dig ett publiceringsverktyg, lär dig allt om ett ämne som uppmärksammas för lite. Media älskar experter.
Som sagt:  Ryszard Kapuscinski, Naomi Klein, New York Times, Aaron Sorkin, eller nu senast serien Medialized tror jag ger en bredare bild än en tjock bok om kommunikationshistoria. Det är jättebra att folk på journalistutbildningarna har garanterad praktik, det är ett bra sätt att få in en fot, att de har en gratis prenumeration på DN och har stenkoll på allt som skrivs i Fokus. Men om alla har det? Vilka får jobb då?
Jag menar, kolla på hur många som söker in. Jag är antagligen fel person att skriva om det här men informerar lärarna hur läget ser ut? Vad som funkar och vad som inte funkar? Är det för många intagna på utbildningarna? Är de för långa, för omfattande?

Anyway, jag skulle prata om hur vi lär oss älska media på andra sätt. Jag ser fram emot Sorkins nya serie, The Newsroom, även om jag älskade arbetsnamnet More As This Story Develops men kanske lärde de sig av misstaget att ha för långa titlar?
En annan som går i liksom rätt riktning med att dramatisera något egentligen så osexigt som karriärprestation och torra politiska remisskrivningar är den gamla journalisten George Clooney. Jag har alltid haft lite svårt för den typiska hollywoodmannen. George Clooney går liksom i rakt nedstigande led – med sitt silvriga Mad Men-hår och machoreklam för moccahitokaffe – som Clint Eastwood eller Marlon Brando. Men det är inte hemligt vad jag tycker om Good Night, and Good Luck, jag gillade den, jag gillade att den försökte vara lite som Network (den kanske bästa och förvirrande journalistfilmen jag sett) och ändå vilja säga något eget och en period i amerikansk historia – och kanske i synnerhet presshistoria – som ingen dramatiserat så bra innan. Hans nya film, The Ideas of March, är sådär, men den rör sig liksom i rätt riktning. Jag kan liksom inte sluta knarka politisk film, speciellt om den innehåller valkampanjer och en take away kaffe i varannan scen. För mer bisarra skildringar så är Boss jättebra, sen hoppas jag att ni alltid ser på Real Time och Daily Show, jag tror det kommer bli en bra vår. Jon Stewart är alltid i sitt esse när politiken är det. Jag lämnar er med en bild som förklarar bättre.

Bandet jag flyttade till Göteborg för, tog slut nu. Tack för allt.

Sammanfattar året lite, på TMA och Gaffa. Även de bästa årssammanfattningarna

Hörde att folk var ledsna idag. Speciellt på JMK. Jag blev också ledsen, mest ledsen för det inte är min roll att riktigt uttala mig (tänker jag) men skriver ner massa tankar på lappar om vad vi har för bild av journalisten idag för jag inte kan låta bli. Det har jag gjort hela dagen. Kan ofta bli irriterad på hur bilden ser ut, och att jag ofta ironiserar kring den för jag lever i bubblan, småskrattar åt ett citat från ett Pan Am-avsnitt, ”they need food they can eat with one hand and they expect to be threathed as though their work is the most important work in the world.”. Blir ledsen på Carl Bildt, minns den här texten av Kajsa Ekis Ekman, och att hans twitter kring att domen var för hård kändes så… pliktskyldigt. Att hans högst okarismatiska utseende och beteende får folk att relatera det till ärlighet. Folk gillar, kanske inte mig inkluderat, när någon pratar som en skrivmaskin från mitten av 70-talet. tror jag, och kan relateras – just som kajsa ekis ekman skriver – i det djupt svenska beteendet att inte se en korruption eller jäv när det finns där rakt framför ögonen. Äsch.

Om man skulle sammanfatta Metallica-biografin med ett ord skulle det vara tjafs.

Det är tjafs om gitarrister, pengar, managerbyten, medlemmar, svek, mobbning, sura miner, skitsnack, påhopp, låtskrivare. Vem som ska spela förband åt vem. Och allt bottnar i stora egon – egon som inte kan hantera andra personers framgång, pengar, berömmelse eller utmaningar. Inte ens inom sitt eget band.

Det var tidigare gitarristen Dave Mustaine som skrev ”Leper Messiah”, nej, det var det inte alls, eller kanske skrev han ackordföljden i tio sekunder? Bla. Bla. Bla.

Men kanske är det dessa egon som har gjort Metallica till inte bara en av The Big Four inom thrashmetal utan, för att vara ärliga, The Big One. Med 100 miljoner sålda skivor, multimiljonsäljande turnéer, merchandise och Gitarr Hero-spel är de ett hårdrocksband som recenseras och uppskattas inte bara av hårdrockare. Men också ett företag, en institution, snarare än ett rockband. Och någonstans längs vägen – för att vara precis så var det före eller efter Black album 1991 beroende på vilken kopp te man föredrar – försvann viljan till att spela musik i bubblan av kommersiell framgång.

Jag tror inte att man hade kunnat skriva en biografi om ett band som Metallica utan att reda ut alla komplicerade turer – en eloge till rockjournalisten Mick Wall – men det blir automatiskt, när andra halvan av boken kommer igång, väldigt trist och långtråkig av att alla pratar bakom ryggen på varandra.

Metallica var som bäst när de drack bärs, spelade lite, svinade runt och var töntigt macho i början av åttiotalet. Gillade både hårdrock och punk och försöker sammanfoga de två och lyckas. En livsstil som inte direkt är föredöme för någon form av sympatiska personer eller politisk korrekthet – men det gav å andra sidan musiken en känsla av nuet.

Svineri kan såklart inte pågå i all framtid och det är just därför Metallica sedan 1991 inte kunnat överträffa sina tidigare alster, hur länge de än försökt att göra något oväntat, avantgarde och otrendigt. När åren går i biografin försöker de att förhålla sig till grungen, rapmetal, hårdare metal, brittpop – kämpar med familjeproblem, stretar med alkohol, psykologiska problem. Alla har också en underliggande känsla – som de behöver en psykolog för att komma fram till – av att de som grupp aldrig tagit tag i att Cliff Burton tragiskt dog i en bussolycka utanför Ljungby 1986. Basistens död är också den rent journalistiskt bästa läsningen. Rockjournalisten Mick Wall refererar till lokaltidningsartiklar, polisutredningar och ställer frågor om händelsen. Varför har föraren aldrig identifierats, vad hände? Det är en spännande passage och ett avbrott i de ständiga intervjuerna.

Första halvan av ”Metallica – Terapi, droger och rock’n’roll” är pigg och, eftersom det är den mest spännande musikaliska eran i bandets karriär. Något de försöker att hitta tillbaka till genom hela sin karriär ända fram till idag. Under terapisamtalen vi såg i dokumentären ”Some kind of monster” från 2004 – en väldigt bra skildring i hur svårt det kan vara när tre-fyra egon ska försöka göra något kreativt under trettio års tid – märker man att det aldrig riktigt funnits någon specifik tanke med Metallica. Inte en gnutta. De har kallats Alcoholica under åttiotalet, Assholes under början av nollnolltalet när de uppmärksammat stämde fildelningsprogrammet Napster. På sitt nya samarbete, med Lou Reed, där en frustrerad James Hetfield sjunger ”I am the table” har fans klippt ihop refrängen och bildsatt med olika typer av bord. Nu kallas de för Loutallica.

Boken slutar med att albumet Death Magnetic släpps 2008, där man märker att Metallica kanske äntligen har hittat tillbaka till vad som från början fick de att starta ett band tillsammans. Med det sluts sagan kring en, om än lite gråhårig, återgång till sina forna ideal om att bra musik alltid handlat om att ha någonting att säga.

(bild lånad från rodeo)

Förra året kände Aleks att han var tvungen att skriva om Fruängen, platsen där han växte upp.  Tanken var att skriva om det som kännetecknade att bo på Röda Linjens ändstation. Men han kunde inte. Det blev istället en över åtta minuter lång uppväxtskildring om en mördad pappa, att dölja hur man mår, en Karate Kid utan Mr. Miyagi, hans mamma. Fruängen slutar med ett soulwailande och raderna Jag kan inte vända om/Gå tillbaks/Dra tillbaks/Men ibland så känns det som/Ni är kvar. Det är en jobbig låt att lyssna på. Den tog ett år att göra, och är den som sammanfattar varför Aleks behövde göra soloalbumet Inte Längre Fiender. Han hade inte kunnat skriva den tidigare.

-          Jag var inte där jag är idag. Det enda jag fruktar nu är Gud för han har sett allt jag gjort, säger han.

Aleks, som är med i gruppen Highwon och rappat mycket med Ison & Fille, slutade runt 2007 med musiken en period på grund av personliga skäl. Han har jobbat mycket med sig själv sedan dess.

Hur var du förut?

-          Jag var positiv, men jag hade lättare att peka på saker som var dåligt. Lättare att spricka, vara lite drastisk. Kunde inte fokusera min energi. Det är därför det heter Inte Längre Fiender. Det är en kollektiv skiva. Familj och vänner tar mig framåt.

Aleks bästa sida har alltid kommit ut i Highwon genom hans känsla för beats och melodier. Inte Längre Fiender är på många sätt en svensk soulplatta som skriver om reglerna för hur en sådan ska vara förpackad.  Mohammed Ali och Ison med flera gästar på skivan.

-          Jag lyssnar inte så mycket på musik, säger Aleks och skrattar till. Jag lyssnar på allt jag känner att jag gillar, så det är bara kärlek.

Så du använder tiden då andra lyssnar, till att liksom skapa eget?

-          Ja, exakt. När jag skriver en låt har jag ofta en känsla och så försöker jag att låten ska försöka fånga den. Jag är skitpetig. Versionen du får höra av skivan står det ”Final Master” på, men jag håller på och mastrar om den just nu, säger Aleks.

-          När jag skrev låtar back in the days med Highwon så hade jag allt i huvudet, nu jobbar jag lite annorlunda, och skriver ner direkt.

Highwon finns fortfarande, försäkrar Aleks, men säger att han inte vet när eller i vilken form.