Sophia Knapp – Close to me

I maj 1914 sätter sig den 23-åriga journalisten Ester Blenda Nordström på tåget från Stockholm till gården Taninge i Södermanland utanför Nyköping. Hon har just fått semester i en månad och är uttråkad. Hon har bestämt sig för att jobba som piga – ett vid tiden omdebatterat ämne – på en enslig gård i ett Sverige där urbaniseringen fortfarande pågår. Resultatet skulle bli det första wallraffandet – 28 år innan ens Gunther Wallraff, som fick ge namn åt den journalistiska metod att uppträda under falsk identitet för att avslöja missförhållanden, var född.

När hon kommer tillbaka till redaktionen där hon har jobbat de senaste tre åren med att främst skriva sportreferat, Svenska Dagbladet, blir redaktionssekreteraren väldigt intresserad av hennes resa. Hur såg förhållandena ut för drängarna och pigorna? Vad såg du? Hon får skriva en artikelserie om händelserna – och får en extra semestermånad – under rubriken ”En månad som tjänsteflicka på en gård i Södermanland”.

I den inledande artikeln i den senare boken där artiklarna samlades – ”En piga bland pigor”, som utges senare samma år – skildrar hon sin resa från staden till landsbygden väldigt symboliskt.  Hon skriver att ”vid stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil landsväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner och bekanta, som viftade af mig, och jag kände mig mest som en Amerikaresande när jag sjönk ner på en tom bänk i kupén och började övertänka situationen”. Här kolliderar storstaden och landsbygden, det moderna och det traditionella. Ester Blenda hade en ambivalent relation till landsbygden där konservatism och nyfikenhet för nymodigheter blandades livet ut.

Den första artikeln kommer i tidningen den 28 juni, samma dag som skotten i Sarajevo som ses som den utlösande faktorn till första världskriget. Ester Blenda kunde alltså inte ha valt ett sämre tillfälle för sina avslöjanden.

Jobbet på gården var slitsamt. I artiklarna förklarar hon att hon arbetade sexton timmar om dygnet. Hon hade endast ledigt några timmar under söndagarna. Kor skulle mjölkas, mat skulle lagas, kläder sys.Trots att pigorna skulle ha kaffet på spisen innan drängarna gick upp på morgonen och diska och baka bröd medan mansfolket tog sig en tupplur vid lunchen, tjänade de ungefär hälften av vad drängarna gjorde under ett år. Artiklarna, trots sin spretighet i utgivning på grund av världskriget, synliggjorde en problematik inifrån och resulterade i en helt grund för debatten. Artiklarna blottlade även ojämlikheten kring könen. Husbonden i Ester Blendas drama spenderar mest sin tid åt att dricka kaffe och vodka.

Antalet tjänstefolk på landsbygden hade minskat drastiskt de senaste åren på grund av industrialiseringen. Det var en stor efterfrågan efter kvinnor i fabrikerna, samtidigt som stadslivet lockade de unga till städerna med färre arbetstimmar och större frihet och många emigrerade till USA där främst svenska tjänsteflickor efterfrågades. Ester Blenda Nordströms reportage var exakt rätt i tiden – och med en journalistisk metod som skulle prägla hennes arbete genom hela karriären.

En piga bland pigor gjorde henne till en av de mest lästa och uppskattade men även mest kritiserade journalisterna under 1910 och 20-talet. Boken trycktes i inte mindre än 15 upplagor och blev senare både teaterpjäs och film. Vad kritiken bottnade i var främst hennes arbetsmetod. Var det rätt att uppge falsk identitet? Hon wallraffade bara en gång under sin journalistiska karriär, men något hade hon tagit med sig som hon skulle utveckla under åren som kom: känslan att sätta sig in i det man skriver om rent fysiskt och psykiskt och personligt. Vad vi idag skulle kalla för rolljournalistik eller rollreportage.

Ester Blenda Nordström hade bara varit verksam som journalist i tre år när artiklarna om livet som piga kom ut. Hon började sin bana på tidningen Stockholms dagblad våren 1911. Hon hade börjat som volontär, eftersom hon inte visste vad hon skulle göra efter studenten och blev ”rekommenderad att pröva sin lycka som journalist”, som hon berättar i en intervju många år senare. Anledningen till varför hon valde yrket finns det ingen riktig förklaring till. Hon var från en nyrik fabrikörsfamilj, och arbetsmarknaden för just kvinnor från borgarklassen var inte stor under början av 1900-talet. För den som inte ville bli lärare eller postfröken så lockade nog friheten och karriärmöjligheten i journalistiken. Ester Blenda blev senare även god vän med den kända Elin Wägner – som några år tidigare gett ut romanen Pennskaftet, som bröt mot många sexuella normer i samhället. Kanske hade den påverkan på Ester Blendas val av yrke.

På Stockholms dagblad får Ester Blenda skriva om skiftande ämnen. Allt från en diplomat som mördats i Mexico till att referera från kongressen för kvinnlig rösträtt. Året efter får hon ett vikariat på Dagens Nyheter – och får genast större frihet i sitt skrivande. Det personliga tilltalet, hennes intresse för dialekter, skämt och dialogform kommer fram. Under slutet av 1912 börjar hon skriva för Svenska Dagbladet, som hon stannar på tills 1917 då hon börjar med frilansverksamhet. Efter bara några dagar på tidningen dyker signaturen Bansai upp för första gången – en signatur den sportintresserade Ester Blenda har tagit från japanernas hurrarop ”Bansai” under Stockholmsolympiaden 1912 och som följer med henne hela livet. Hennes artiklar blir populära och hon en kändis, och i Stockholms journalistkretsar blir hon del av ett nätverk av kvinnliga reportrar som kallas för ”Ligan”. Hon blir bjuden på fester och får konst- och författarvänner i societeten. Vid bara tjugofyra års ålder är hon en självklar del av Stockholms mediavärld. Men hon har svårt att anpassa sig till all uppståndelse.

Våren 1915 reser hon därför till Lappland för att följa ett antal samefamiljer, där hon också tar en tillfällig anställning som nomadskolelärare. Reportagen publiceras under 1915 och nästföljande år och har namn som ” ”I pulka öfver öde snövidder” och ” Kring den sprakande riselden i kåtan”. Det är en imponerande läsning. Ester Blenda Nordström var i princip ensam i sin samtid att inte skildra samerna som ett avartsfolk. Hos dem är hon främlingen, inte samerna. Artiklarna blir också publicerade i en bok, som får namnet Kåtornas folk. Här har Ester Blenda hittat sin stil, där hon skriver ledigt och lätt och dramatiskt vackert. Boken börjar i en snöstorm på de norrländska slätterna. ”Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider – alla jordens skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert”. Hon lever ett halvår med samerna och jobbar som lärare. Hennes karaktäristiska humor går genom hela Kåtornas folk. Något hon var självkritisk kring när det gällde En piga bland pigor. I ett brev till en av pigorna hon hade arbetat med och som kom att stå henne nära under månaden på gården i Södermanland, förklarar hon att hennes reportage var anpassade för läsupplevelsen . Pigan var upprörd för man så lätt kunde identifiera vilken gård Ester Blenda skrev om. Ester Blenda svarar att ”Jag har skildrat det jag har sett på mitt eget sätt, och kanske har jag gjort det lite väl humoristiskt från er synpunkt sedt, men där finns mycket allvar också, och i mitt yrke som journalist måste jag också tänka på att göra det skrifvna lättläst och gladt för den läsande allmänheten”.

Det låter som ord från någon som just gått ut journalisthögskolan och fortfarande har lärarens uppfodrande uppmaningar inpräntade i minnet. Kanske var det på grund av Svenska Dagbladets hårdlansering av henne som skribent – bland annat i prenumerationsreklamer – eller så var det hennes uppväxt. Något fick henne att senare utveckla just den säregna stilen med just rollreportagen – och aldrig skämmas för att göra det ”lite väl humoristiskt”. Ur ett personligt jag-perspektiv så satte hon själv in sig i de situationer hon var satt att bevaka, och just ofta med öga för lustiga detaljer för att krydda reportagen. Hon tar körkort som kvinnlig bilförare, hon flyger flygmaskiner (något väldigt häftigt och nytt under 10-talet). Istället för att nöja sig med att skriva om den nya spårvagnslinjen från Liljeholmen 1912, så var hon en av de första passagerarna på plats. En annan gång undersöker hon hur stockholmarna upplevde ett förbud mot långa och vassa hattnålar 1913 genom att åka spårvagn med en sådan i sin hatt och observera omgivningen.

På samma sätt som hon har en nyfikenhet på den klassiska och konservativa landsbygden kontra den moderna storstaden så har hon en förkärlek för det ”hemtrevliga”, och berättar bland annat i spårvagnsreportaget om hur kul det är att åka i de ”lite gamla och lustiga” vagnarna. Samtidigt som hon ofta använder sig av bilmetaforer i sina texter, och är väldigt nyfiken och pigg på ”moderna” trender och uppfinningar. Man skulle kunna spåra denna kontrast och dubbelbottning till hennes barndom. Hon föddes in i en rik borgarfamilj och växte upp på Kungsholmen. Hennes far var målerifabrikör och hennes mor hemmafru, men bara en generation tidigare i den Nordströmska släkten fanns det både fattiga torpare och mjölkpigor. Ester Blenda Nordström visste var hon kom ifrån. Hon kom ofta att ta de svagas parti – som exempelvis med samerna – , och föra talan för de som inte kunde själva. Hon kritiserade starkt hur Sveriges samepolitik såg ut i Kåtornas folk.

1917 slutade hon sin anställning på SvD och började med frilansverksamhet för samma tidning och för veckopress. Hon rapporterade från Finland, där hon rest för att organisera nödhjälp åt befolkningen som led svårt från inbördeskriget. När hon kom tillbaka till Sverige började hon skriva flickböcker för barn – något det genom forskning har kommit fram att Astrid Lindgren inspirerats av. Några år senare är det dags för hennes tredje reportagebok, Amerikanskt (1923). Hon åker i tredje klass med båten till USA för att skildra alla de emigranter som fortfarande flyttade till det stora landet. Prosan i Amerikanskt är väldigt Bansai, men hon kan trassla in sig i ointressanta, långa passager – men alltid med sitt vakande öga för detaljer och sociala förmåga, där hon träffar och skildrar en stor variation av Sverige och Skandinavien samtidigt – speciellt roligt har hon med just landsbygdsföreställningar och språkvariationer . Hennes humor kommer fram speciellt när hon skriver ut en skånska som betraktar New Yorks skyskrapor från Atlantaångaren: ”Di va steora au grömma au rälia nock, au hade en inte sett di pau beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn”. Eller en pojke från Blekinge som kallade den danska kungen Fredrik VIII för Fredrik vill, ”elle Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredri vill”. I Amerikanskt reser hon runt utan pengar på fickan, och tar jobb som servitör på en sunkig sylta och som körsbärsplockare i Minneapolis, med syfte att kunna skildra de fattiga emigranterna på allvar. Några år senare reser hon för sista gången, på en två år lång forskarexpedition till Kamtjatka i dåvarande Sovjetunionen. En ensamstående kvinna i ett sådant sammanhang var otänkbart, så Ester Blenda ingår ett skenäktenskap med en god vän till hennes bror, som också är en av expeditionsdeltagarna. De skildes när de kom hem från resan igen. Ester Blenda Nordströms sexuella läggning har alltid varit en mystik – John Landqvist, litteraturkritiker som var gift med Esters goda vän Elin Wägner, antyder när han senare intervjuats angående Ester Blenda att hon var mer intresserad av kvinnor än män. Hennes privata sfär har alltid varit rätt okänd.

Den sista reportageboken, Byn i vulkanens skugga, utkommer 1930 och handlar om resan till Sovjetunionen. Samma år arrenderar hon ett bruk i Småland, skriver ett par flickböcker till och ett par frilansreportage. Åren går. Ester Blenda hade redan på 20-talet fått stora problem med alkoholen, troligtvis efter hennes intensiva jetset-liv i Stockholm, och hennes vänner var oroliga. 1938 får hon ett slaganfall som hon aldrig återhämtar sig ifrån. Hon kan inte längre skriva. Hon dör tio år senare, och inte mycket forskning finns kring de åren. Hon var sjuk, bitter och urfattig och hade bara ett fåtal vänner kvar i sitt liv.

Trots det mörka och tragiska slutet är Ester Blenda Nordström en av Sveriges viktigaste i presshistorien. Hon förekom ofta själv på bild i sina reportage och lanserades hårt av sin tidning – bland hennes kollegor som alla var män. Hon har fungerat som en inspiration för framtida generationer. Läser man Ester Blenda Nordström – och hennes ord fungerar i princip som enda källla till hennes innersta tankar och göranden – så tecknas bilden av en självförverkligande kvinna som går emot samhällets normer och regler om strävanden efter äktenskap och att bli hemmafru. I hennes barnböcker hittar man exempelvis huvudpersonen Ann-Mari Lindelöf, en ung kvinna i strävan efter självständighet med ett stor patos socialt engagemang som liknar Ester Blenda Nordström på många sätt. Men kanske tog samhällets patriarkala strukturer och sexuella normer överhanden och alkoholen fyllde tomrummet. Hon dog den 15 oktober 1948 i Stockholm och ligger begravd på gamla Boo kyrkogård.

Om nån månad, i början av april, är det hundra år sedan världens då fetaste fartyg Titanic rammade rakt in i ett isberg och sjönk. Om ni skulle vara intresserade har jag en text i nya BBC Historia som kommer ut snart, men en grej som är rolig för alla är att Josef Goebbels använde händelsen i propagandasyfte och gjorde sin egen film.

Det finns många filmatiseringar, den mest kända för oss är väl 90-talsversionen (som James Cameron i en tidig upplaga skrev tillsammans med Quentin Tarantino), men den här måste vara en av de mer bisarra. Tidigt 40-tal, under kriget, försökte propagandaministern Goebbles använda det anti-brittiska i att världens största sjönation inte kunde göra ett sjödugligt fartyg (som lanserades i reklamposters som ”unsinkable). Hjältarna var tyskar, bovarna var amerikanska och brittiska kapitalister. Men filmen blev ingen framgång i Tyskland, trots att den fick klassificeringen ”Staatspolitisch wertvoll”, övesatt”Politisk värdefull för Staten”.

Titanic var inte tillräckligt anti-brittisk och förbjöds, för att sen gå upp i occuperade Paris 1943 och bli en stor framgång. Den kom snart också till Sverige och fick bra kritik. I SvD skrev signaturen Lill att panikscenerna var mycket realistiska ”…som kontrast mot befälets och manskapets lugna pliktuppfyllelse in i det sista”.

På sidan 31.

Hallå. Jag har precis läst min egen text om Lena Philipssons nya platta, jag blev lite indignerad. Jag brukar ofta jobba rätt hårt med mina texter, mina ord flyger inte som andra. Jag tror de flesta jobbar rätt hårt, de som jag gillar och läser, men jag behöver ofta gå runt och fundera på ett ämne och skrika eureka och plita ner det i anteckningar i telefonen, det tar helt enkelt tid.

Jag fattar varför jag skrev som jag gjorde men jag vet inte om jag håller med eller gillar det, att det är den murkna bilden som återproduceras, med männen som står bakom den talanglösa kvinnan och som gör allt jobb. Jag funderar på att börja störa mig mindre på Lena Philipsson och mer på mig själv, men det var liksom på det sättet här, men några fotnoter: jag har inget problem med glitter, jag gillar åttiotalsfrillor. Kanske gillar jag bara Björn Olsson och Kaah för mycket, men direkt efter så såg jag Olssons ”dokumentär” , som är helt fantastisk, och förstod att jag egentligen aldrig fått skriva av mig om Björn Olsson. Dokumentären är rätt genialisk, alla de olika delarna i den handlar bara om att Björn går runt på Tjörn och så spelas musik i bakgrunden. Han cyklar med en kamera i korgen eller sitter vid sitt piano. Sen går han ut på åkern och filmar en ko som slickar på en plastko. Dialoger förekommer egentligen inte, det är bara jättemysigt.

Jag och många andra jobbar ofta med att reclaima ”dålig” musik – musik som skadas av vissa sammanhang eller samarbeten (ett längre resonemang om ”dålig” versus ”bra” och sånt sparar vi till senare, det blir för nära en trist kulturdebatt här. Dålig musik kan vara bra, punkt for now) – men det var svårare med Lena PH än jag trodde. Lyssna verkligen på Nästa säsong och Ett hjärta på hennes nya skiva, tyvärr så är det de som står ut. Jag ska försöka spela Ett hjärta i lilla baren på Debaser Slusken imorgon, 22-02, när jag och min vän Martin spelar skivor. Kom gärna!

Det här har jag lyssnat på non stop sedan igår kväll.

Billy Zed – Indian Summer by Billy Zed
LOVE IS THE DRUG (TODD TERJE DISCO DUB) by BryanFerry

Har missat mycket på senaste, inte kollat min rss-läsare på en vecka och skriver ner små artikelidéer på post-itlappar som jag hittar under soffan och i diskhon. Mellan deadlines kollar jag på West wing, jag har alltid älskat Aaron Sorkin, jag var upprörd när Studio 60 on the sunset strip lades ner men har bara kollat sporadiskt på West wing innan. Den är självklart briljant, både som dramaserie om relationer och arbetsliv som en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken. Hur vissa saker får spinn, got juice, read between the lines, hur man vinklar och rykten sprids. Walk with me.

Jag har alltid liksom lärt mig så mycket mer av serier som just West Wing, The Wire, stirra på CNN, läsa favoritskribenter, magasintemanummer och reportageböcker än jag tror jag skulle lära mig på en teoretisk journalistutbildning. Nu är jag inte arg här, det är säkert jättebra för personer som vill jobba brett inom media att ha koll på den andra sidan – de som de jobbar mot från sina PR-byråer, kommunikationsposter och pressrum. Den inblicken får man ju även i exempelvis då West wing. Men hårdfakta är att folk tror att en journalistutbildning betyder någonting. Med reservation att inte låta som Blondinbella som tycker att en utbildning är sekundärt eller rent av negativt så har jag svårt att vara glad åt ungdomar som läser 120 poäng när det kanske inte behövs. I en bransch som, krasst sätt, handlar om meriter och om man har ett twitterkonto eller inte. Det är många bekanta som är jätteduktiga som inte har en utbildning. Men det finns andra som hypas för de har många followers. Jag tror många redaktioner kan ha ångest för det där. Vilka de lyfter fram, som kanske är vad de tror folk vill ha, men som egentligen bara ”vågar” ställa den där frågan men inte bryr sig om svaret.

Det skulle vara lätt att lägga in ordet ”avundsjuka” här, men det hör inte riktigt till, jag mår bra, men det är väl ofta så när man kritiserar något inom ankdammen. Det blir som den stora kulturdebatten just nu, så lätt att det används Stora Värdeladdade Ord för att det är enklare att debattera på det viset men det blir inte så roliga debatter.
Ursäkta för sura uppstötningar, men ett tips: ska du bli journalist så finns det andra sätt än en fet utbildning. Lär dig skriva, gör en podradio, lär dig ett publiceringsverktyg, lär dig allt om ett ämne som uppmärksammas för lite. Media älskar experter.
Som sagt:  Ryszard Kapuscinski, Naomi Klein, New York Times, Aaron Sorkin, eller nu senast serien Medialized tror jag ger en bredare bild än en tjock bok om kommunikationshistoria. Det är jättebra att folk på journalistutbildningarna har garanterad praktik, det är ett bra sätt att få in en fot, att de har en gratis prenumeration på DN och har stenkoll på allt som skrivs i Fokus. Men om alla har det? Vilka får jobb då?
Jag menar, kolla på hur många som söker in. Jag är antagligen fel person att skriva om det här men informerar lärarna hur läget ser ut? Vad som funkar och vad som inte funkar? Är det för många intagna på utbildningarna? Är de för långa, för omfattande?

Anyway, jag skulle prata om hur vi lär oss älska media på andra sätt. Jag ser fram emot Sorkins nya serie, The Newsroom, även om jag älskade arbetsnamnet More As This Story Develops men kanske lärde de sig av misstaget att ha för långa titlar?
En annan som går i liksom rätt riktning med att dramatisera något egentligen så osexigt som karriärprestation och torra politiska remisskrivningar är den gamla journalisten George Clooney. Jag har alltid haft lite svårt för den typiska hollywoodmannen. George Clooney går liksom i rakt nedstigande led – med sitt silvriga Mad Men-hår och machoreklam för moccahitokaffe – som Clint Eastwood eller Marlon Brando. Men det är inte hemligt vad jag tycker om Good Night, and Good Luck, jag gillade den, jag gillade att den försökte vara lite som Network (den kanske bästa och förvirrande journalistfilmen jag sett) och ändå vilja säga något eget och en period i amerikansk historia – och kanske i synnerhet presshistoria – som ingen dramatiserat så bra innan. Hans nya film, The Ideas of March, är sådär, men den rör sig liksom i rätt riktning. Jag kan liksom inte sluta knarka politisk film, speciellt om den innehåller valkampanjer och en take away kaffe i varannan scen. För mer bisarra skildringar så är Boss jättebra, sen hoppas jag att ni alltid ser på Real Time och Daily Show, jag tror det kommer bli en bra vår. Jon Stewart är alltid i sitt esse när politiken är det. Jag lämnar er med en bild som förklarar bättre.