Jag såg A Single Man igår. Den var väldigt svulstig, om än på ett annorlunda sätt. Att en modeskapare som har ett öga för detaljer och stil gör film är briljant. Ungefär som när konststudenter, med ett estetiskt sinne, skapar popmusik.

Med svulstig menar jag i sensualism; snygga kroppar, kavajer, kashmirtröjor och vita jeans, cigaretter. Med sensuell menar jag ett hav av nakna torsos, men samtidigt inte en sexuell craving. Om man tar en uppenbar jämförelse, mellan Sebastian och Charles i Brideshead Revisited, och den kanske viktigaste anledningen till att jag älskar den serien, är den nästan totala icke-sexualiteten. Det är bromance, det är ljuv, vänskaplig kärlek. Och kanske, kanske något mer – men det sägs aldrig, det är aldrig förenklat. Och det är inte vare sig nödvändig eller intressant huruvida deras kärlek tar sig uttryck. Charles gifter sig, utan kärlek, och Sebastian finner bara livsbehållning i spriten. En omöjlig vänskap i en omöjlig samtid.

Det är oviktigt med labels. Och exakt som A Single Man är det en kärleksförklaring till människokroppen. Men A Single Man går ändock längre när det gäller ord – här finns hetro och homo uttalade, men den går lika djupt in i mänsklig relationspsykologi, saknad och skönhet som Brideshead gör.

Om vi pratar hud; där Brideshead var snygga kavajer och frisyrer – en stor del av filmen är en uncut av en av få bromancescener utan kavajer med Charles och Sebastian, när de solar nakna på takterassen på slottet.

Sexigt. Men samtidigt tragisk och hemsk. En ögonblicksbild av ett fantastiskt Nuet med drömmar, visioner, och hopp. Som kan krossas när som helst.

Och när Colin Firth får dödsbeskedet per telefon där han sitter i soffan, och hans ansikte förvrängs till den gamla man han och Jim alltid skojade om, förstörs allt han någonsin trott på. Den enda fasta punkt han litat på, som aldrig skulle lämna honom.

Begravningen är självklart bara ”för familjen”. Imorgon ska han upp till jobbet som universitetslärare igen. Regnet smattrar mot fönstret på deras nydesignade glashus. Han skulle ju bara ta bilen och hälsa på sina föräldrar.

A Single man är inte bara en kärleksförklaring till kroppen, utan ett allvarligt försök att beskriva meningen med tillvaron.

Indisk hippiepop! Också här

” Vi söker dig som är 20-24 år, Smart och Noggrann : -)

Denna tjänst är unik och kan bäst beskrivas som: Ett typiskt högutbildningsyrke, typ advokat, läkare eller ingenjör, men utan att utbildning behövs. Du behöver vara Smart, Noggrann och Hårt arbetande, och kommer ha ett tryggt arbete där du tjänar väldigt bra (efter ett par år ca 25-30.000 i månaden efter skatt). Detaljerad info finner du på: www.k-soft.se/jobb.htm ”

Om man klickar på länken så handlar jobbet om ”support” och ”fakturafrågor” inom ”software” samt att, självklart, ”klippa gräset”.

Annars brukar välgörenhetskonserter eller evenemang inte vara kända för att producera värst intressant kultur. Är det ”Good will”-känslan  som tar överhanden? Slår ut fokus? Ofta känns det mer som ett karriärmässigt val att bli en mer respektingivande artist. Ofta är de också spelplaner för halvkassa återföreningar (Live Aid). Jag läste precis att Simon Cowell ska producera en inspelning av REM:s hemska hit ”Everybody hurts” med Paul McCartney och Elton John. Jag är inte begeistrad.

Men det finns fina exempel som står sig: George Harrisson drog mellan blossen ihop sina musikergubbar till vänner som Dylan, Clapton, Ringo Starr och Billy Preston för konserten ”Concert for Bangladesh” 1971. Det är smått fantastisk hippiehistoria. Kanske behövs det ett tydligt underliggande politiskt budskap för att det ska bli stor popmusik av det hela? Att bara ”samla ihop pengar” till Haiti, som George Clooney och hand stab av hollywoodkändisar gjorde för ett par dagar sedan med tillhörande konserter, blev knappast en händelse att anteckna med röd penna i historieböckerna. Rätt slafsigt. Concert For Bangladesh var också den första riktigt stora välgörenhetskonserten, vad jag vet. Kanske behöver formaten ändras för att bli riktigt bra igen? Notera att han presenterar låten med orden ”Hare Krishna”:

Jag har länge velat skriva något om tv-serien Rome. Efter att nollnolltalet summerats överallt känns det som rätt läge. Rome har, vad jag sett från svenska listor åtminstone, gravt glömts eller bara struntats i. Jag trodde faktiskt att en tv-älskare som Jan Gradvall i alla fall skulle ha med den, men icke.

Handlar det bara om ett historiskt intresse, som en vän påpekade för mig häromdagen?

Historiska filmer och tv-serier – och då speciellt kring Roms komplicerade och epokavgörande fall – finns det en uppsjö av. Med blandat resultat. Men till skillnad från andra tv-serier som baserar sig på historiska händelser, har fokus i kritiken och diskussionen efteråt handlat om hur historiskt korrekt den är. Hur mycket av händelserna, karaktärsdrag, samhällsnormer och livet i övrigt förhåller sig till forskning och vetenskap. Och, som hobbyhistoriker som läser riktiga historiker: den är väldigt sanningsenlig. Men det är inte bara det som gör den sevärd (Det finns självklart undantag, som exempelvis den sexiga mytbilden om Cleopatra)

Serien tar alltså avstamp i en tid när romarriket förvandlas från republik till kejsardöme, där Julius Ceaesar krigar i Gallien, där senaten babblar och adelshusen kör endera rivalitet endera inbördes beundran.

Men det bästa är de små människorna som bäst förklarar hur livet såg ut. Soldaterna Lucius Vorenus och Titus Pullo, spelade av Kevin McKidd (Trainspotting, Grey’s Anatomy)  och Ray Stevenson (King Arthur), får bäst gestalta detta. När de kommer tillbaka till Rom efter avslutad tjänstgöring, måste mördarmaskinerna återgå till livet i staden. Lucius har inte sett sin fru på många år, har flera barn som han förgäves försöker få sitt godkännande ifrån. Titus blir full på en bar, dödar lite folk i en uppgjord tärningsmatch och går till prostituerade. Genom att parera scenerna mellan stora historiska händelser i senaten och krigsfälten, bland lägre klasser och bland adelshusens rivalitet visar man upp helhetsbilden Men vad som är riktigt bra är att det inte är något förklarande, inte några uppdaterade moraliska ståndpunkter eller normer. Allt visas. Det är otroligt mycket våld och sex.

Och exakt som i en annan serie, Mad Men blir det som om man ser det genom en faktisk kamera, fri från filmer som Alexander och Gladiators trista och uppskruvade kärleks- och coola actionsekvenser. Precis som Mad Men inte gör något fuss kring att alla kvinnor kallas nedsättande epitet (ungefär som när SD:s Erik Almqvist igår kallade SVT:s Eva Landahl ”flickan” i gårdagens Publicistklubbendebatt , notera dock att det är 2010 i kalendern) gör Rome inget fuss med att gå till prostituerade för att förlora oskulden, att ett adelshus skickar en slav med en stor penis i present till det andra adelshuset (kanske underförstått: bättre sex) eller att Mark Anthony, befälhavare för en romersk legion, i förbipasserande skriker halt, våldtar en kvinna som vallar får och sedan fortsätter med patrullen. Att det är hemskt förstår vi – vi är inte dumma – men att inte förklara det med modern praxis, som jag tycker varit mer regel än undantag i de flesta historiska serier, är väldigt befriande och ger en aura av ”äkthet”.

Seriens intro är också värt att nämna. Det visar husväggar med klotter – antikens bloggar – där allmänheten visar sitt nöje eller missnöje. Ofta genom skvaller. Om det snackades om att en adelsman eller kvinna var otrogen så ritade man det på väggarna. En annan stilistik och återkommande inslag: En man som läser upp senaste nyheterna på torget, spelad av Ian McNeice. Och en uppsjö av slavar och andra biroller, exempelvis ett grymt antikt maffiagäng.

Jag har hittat siffran 100 miljoner, men annars har jag hört att det är en av de dyraste serierna som gjorts.

Försökt hitta favoritscener men inte lyckats så bra. Här är i alla fall än, när Brutus dör. Som också visar göttiga stidsscener:

Titus biter av en tunga:

Titus skär ut lite guldtänder i förbifarten:

Det finns, som sig bör, också en protestlista som vill ha en tredje säsong. Jag skrev på, men jag ångrade mig direkt efteråt. Kanske har något att göra med att jag har en post-it lapp med texten ”Less is more” vid sidan av min dator och att ibland ska man sluta på topp.

På fredag har filmen Daybreakers premiär. Människorasen kämpar för överlevnad i ett futuristiskt 2019 som har tagits över av svältfödda vampyrer. I framtiden har man tydligen ännu inte kommit på ett substitut för blod, som tv-serien True Blood bygger på. Vampyrtrenden växte sig inte övermäktig med Twilightfilmerna. Första filmkvartalet 2010 verkar mer inriktat på att hålla fast vid etablerade film och tv-trender än att skapa nya – för det är nu den gamla manusförfattarstrejken i USA gör sig påmind.  Daybreakers började nämligen spelas in redan 2007, och enligt en undersökning av The New York Times är 16 av 28 Hollywoodproduktioner som har premiär innan sommaren inspelade 2008 eller tidigare. När filmen Green Zone, där Matt Damon spelar en amerikansk soldat i Irak, spelades in gick krigsdebatten het kring Irakkriget och George Bush var amerikansk president. Den gamla kalkonen Rambo III – där muskelknutten åker till Afghanistan och krigar mot ryssar – känns betydligt hetare i biostolen våren 2010 (ironiskt nog drog sig dåvarande Sovjetunionen ur kriget tio dagar innan filmen hade premiär 1988, men det hade nog föga att göra med att filmen ändå blev totalsågad). Men det är inte bara äldre inspelningar vi har framför oss – självklart blir det en drös nyinspelningar också. De originella idéerna får vänta i Tinseltown. A-Team, actionhumorserien från 80-talet, blir långfilm med bland annat Liam Neeson i huvudrollen och både Robocop och Robin Hood gör comeback på bioduken. Tillsammans med vampyrdödaren Buffy. Det nya decenniet börjar med återvinning.

Nytt år nya vidder.

Mitt. Jag. Musik som definierar en själv, händelser med en själv som definierar musiken. Jag har försökt utgått från de kriterierna – med många bubblare – när jag valt de 100 bästa låtarna från mitt 00-tal, när jag växte från 13 till 23. Vilka som fick mig att växa snabbare, långsammare, må bättre eller skapa tröst i en tillfällig livsmisär och bestånd i en främmande samtid. Och en uppväxttid där ungdomens sötma gör att 2004 var ett viktigare musikår än 2001.

Det finns många låtar som definierar just exakt den yrvakna musikscenen i den staden som stöpte om koncept, tankar och musikhistorien – som var unika eller i alla fall hade en tidstypisk mentalitet när de kom ut. Eller som visade att ett band var lika bra 20 år efter deras storhetstid, ett skivbolag som var bra i sin helhet, men inte singular. Låtar som väl hade kunnat platsa på listan, men inte gör det. Jag har valt bort många låtar, som Johnny Boys – You Are The Generation That Bought More Shoes Than They Deserve eller Haligh, Haligh a Lie, Haligh med Bright Eyes. Mycket eftersom att de låtarna får en att minnas, men enbart platonsk och begeistrat. I min lista ska det bara finnas äkta kärlek.

1 Sébastien Tellier – La Ritorunelle

2 Studio – Out There

3 Days – Downhill

4 Boat Club – Memories (från första singeln*)

5 Frida Hyvönen – Dirty Dancing

6 Håkan Hellström – Hurricane Gilbert

7 Friendly Fires – Paris (Aeroplane Remix)

8 Most Valuable Players – Stockholm Doesn’t Belong To Me

9 R Kelly – If I Could Turn Back The Hands of Time

10 The Tough Alliance – Make it Happen

11 Fleet Foxes – Blue Ridge Mountains

12 Timbaland – Way I Are (ft. Keri Hilson & D.o.e)

13 Invisible Conga People – Cable Dazed

14 A Mountain of One – Ride

15 Fever Ray – Coconut

16 Camera Obscura – Country Mile

17 Au Revoir Simone – Shadows (Tanlines remix)

18 The Knife – We Share Our Mothers Health

19 Digitalism – Pogo

20 Sigur Rós – Hoppipolla

21 Kanye West – See You In My Nightmares (feat Lil Wayne)

22 Band of Horses – No One’s Gonna Love You

23 Chicks on speed – Fashion Rules!

24 Daft Punk – Digital Love

25 LCD Soundsystem – All my Friends

26 Ed Harcourt – This One’s For You

27 Glasvegas – It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry

28 Babyshambles – Fuck Forever

29 Midlake – Roscoe (Beyond the Wizards Sleeve Remix)

30 Air France – Karibien

31 Finley Quaye – Dice (feat Beth Orton)

32 Silje Nes – Ames Room

33 Private Stash – When my condition is alright

34 Ikons – Guns (Pistol Disco remix)

35 Peter John Bjorn – Young Folks (Punks Jump Up Remix)

36 Silverbullit – Buddy

37 Profondo J – Have Your Love

38 The Embassy – It Never Entered My Mind

39 Bloc Party – Banquet (Phono Disco Edit)

40 Madonna – Sorry (Pet Shop Boys Maxi Mix)

41 Feist – 1234

42 Blonde Redhead – Elephant Woman

43 44 Death Cab for Cutie – We Looked Like Giants

44 Kylie Minouge – 2 Hearts (Version by Studio)

45 Broder Daniel – Shoreline

46 Regina Spektor – Fidelity

47 Alicia Keys – You Don’t Know My Name

48 The Go! Team – Junior Kickstart

49 The Postal Service – Such Great Heights

50 The Rapture – I Need Your Love

51 Justice – Genesis

52 Death Cab for Cutie – 405 (acoustic)

53 Maps – Elouise

54 Styrofoam – Couches in Alleys (feat Ben Gibbard)

55 Interpol – Untitled

56 Khonnor – Man From The Anthill

57 M.I.A – Paper Planes

58 Ellen Allen – Turbo Dreams

59 Gorillaz – Clint Eastwood

60 The Mars Volta – Ineritiatic ESP

61 Josh Rouse – Saturday

62 No Age – Eraser

63 Whitest Boy Alive – Inflation

64 Vive la Fête – Maquillage

65 Pet Shop Boys – Minimal

66 Dios Malos – You Got Me All Wrong

67 The Veils – The Leaver’s Dance

68 Anna Järvinen – Äppelöga

69 Discolor – Falls Angel

70 Woods – Rain On (FD Session)

71 The Avalanches – Frontier Psychiatrist

72 PJ Harvey – This Is Love

73 James Yuill – How Could I Lose

74  Andrew Bird – Oh No

75 Jim Noir – My Patch

76 Jay Z – Heart of the City (Ain’t No Love)

77 Mojave 3 – Bluebird of Happiness

78  Magnus Carlson – Elin

79 Goldfrapp – A&E

80 Spiritulized – Soul on Fire

81 Jens Lekman – Pocketful of Money

82 Patrick Wolf – The Childcatcher

83 Carl Craig – Mind of a Machine

84 Röyksopp – What else is there

85 Peter Bjorn and John – Inland Empire

86 Magnetic Fields – I Thought You Were My Boyfriend

87 [Ingenting] – Dina hander är fulla av blommor

88 Håkan Hellström – Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

89 The Veils – Us in Leaves

90. Adrian Lux – Strawberry (Original Version)

91 Justice – Waters of Nazareth

92 Spiritualized – Stop Your Crying

93 Jay Z – Run This Town (feat Rihanna, Kanye West)

94 Phoenix – Everything is Everything

95 Ellen Allen – Way Out

96 Peaches – Fuck The Pain Away

97 Yeah Yeah Yeah’s – Maps

98 Tough Alliance – Take No Heroes

99 Air France – Never Content

100. The Libertines – Can’t Stand Me Now

* Versionen på EP:n är omarbetad och rätt känslokall. Första versionen ftw!

De låtarna jag hittade på spotify: http://open.spotify.com/user/enjoy/playlist/2×7iKhnMKEHT2QHX1eic4I

Jag tror att den främsta orsaken till att Skansros aldrig sjönk in hos de mest urbana romantikerna, de Woody Allen-klyschiga eller vi, som på gråtfärdigt livsfarligt allvar, behöver John Hughes romantiska tonårsfilmer för ta oss igenom svåra perioder, är det som ofta refereras till som ”rakt på”. Textrader som man minns, som sätter sig, för de, likt det slitna Smiths-citatet, ” Because the music that they constantly play/It says nothing to me about my life”.

”Var inte ledsen för du vet. Ge inte upp ännu. Kärleken hittar dig till slut”
Christopher Sanders ”Sann kärlek hittar dig till slut”

Populärkulturell referenslyrik i popmusiken har blivit lika omodernt som Anna Ankas syn på jämställdhet. Och jag älskar det – jag gillar de tunga, ogripbara ämnena, livsbetraktelserna, självhjälpstexterna, känslan av djup. Kristofer Andersson på alldeles fantastiska Throw Me Away härleder det till gospel. Jag hittar det, som alltid, hos grekerna. I filosofen Horatius brev ”Konsten att dikta” till några yngre förmågor, finner han ord som kan appliceras på hela den moderna poplyriken: ”Jag försöker fatta mig kort, och jag blir dunkel. Den som jäktar efter ledig stil blir utan kraft, utan lyftning. Den som strävar mot det storslagna blir svulstig. Den som är alltför försiktig och rädd för att förivra sig kryper utefter marken.” […] ”Man flyr från det ena misslyckandet in i det andra, om konstnärlig insikt saknas”.
Att uttrycka mycket genom till synes lite kan appliceras på femtio år av låttexter. Chris Isaaks ”Wicked Game” som upprepar det fantastiska ”I wanna fall in love, with you”. Eller varför inte Spiritualized “You Know It’s True”:

You know I’ve been here before
And I dont like it anymore
You know its true, but what could I do
You know I’ve felt this before
And I don’t need it anymore
You know it’s true, I love you
I love you, I love you

Orden betyder någonting, orden får en rimlighet, är inte instoppade för ifyllnad. Detta blir om något tydligt när jag sammanställer min lista över 00-talets bästa låtar. Minimalismen är framträdande och i samverkan med det instrumentala – långt borta är Beatles 2-minuterspoplåtar eller Kents svåra hybris som troligtvis är resultatet efter en whiskeyflaska och en synonymordbok. Vi är trötta på komplikationerna, vi vill ha gemenskap, lösning, ord på det vi känner. Popmusiken har alltid fungerat som världens bästa vän – nu vill vi utmana vänskapen. Nu vill vi få konkreta råd. Det är kanske därför [Ingenting]:s ”Dina händer är fulla av blommor” är den bästa svenska popballaden år 2009.
Och kanske, kanske, går vi in i ett nytt decennium utan att upprepa det förra.