Jag försöker fortfarande anpassa mig till att i brist på jobb skapa mig jobb. Jag har helt slutat att skicka in CV till drömpositioner jag hittar på Platsbanken, småvikariat (som inte är på sommaren) eller jobb som inte ens har  media att göra. Kanske gjorde allt snack om ”jobben!” under valrörelsen mig rätt apatisk. Eller så har jag bara slutat hoppas.

Istället googlar jag femtioelva olika former av ”kreativ”  och har börjat jogga.

På min journalistutbildning på en folkhögskola var alla mina lärare före detta eller part-time frilans. Allt skulle tänkas vinklar, sell sell sell, nämn tre tidningar det passar för. Det har hjälpt mycket i situationen jag är i nu: när det inte finns något utväg. Jag bara kör. Ibland för fort, ibland för långsamt.

Jag brukar drömma om vägkrog, en liten 20% redaktörsplats eller flera fasta uppdragsgivare. Men, hey, jag är väl i den där kategorin ”unga utan jobb” som det är så tufft för?

Artiklar:

Jag gjorde ett spännande jobb om Climate Refugees, en dokumentär om ett rätt förbisett ämne om man ser till dess omfattning och problematik. Michael Nash satt i en bil någonstans i Florida och pratade på en sprakig telefonlinje om ”någonstans mellan 150 och 700 miljoner flyktingar”. Artikeln läses här.

Jag har även intervjuat Britta Persson, ringde upp Magnus Carlson och pratade om hans nya platta och skrev lite om varför Hultsfred och andra festivaler har ekonomiska bekymmer. Och några fler texter som inte finns på nätet än.

Recensioner:

Edwyn Collins

I Blame Coco

Abe Vigoda

Britta Persson

Förövrigt så begravdes Tony Curtis (bilden, lånad från bloggen EPIC TUDORS) i måndags, från den underbara serien The Persuaders. Enligt tidningen hade han en favoritscarf från Armani och ett par bilhandskar på sig när han dog. In character, som man säger.

Inom musik- och magasinnörderistiska kretsar får man aldrig utge sig för att leva i det förgångna. Som att bara stanna vid magasinen Q, Mojo, Uncut. Bara andas fläskiga omglagspressbilder från 60- och 70-tal på The Rolling Stones, Dylan, The Who eller något annat multisäljande rockband eller artist. Att bli en fullfjädrad gubbrockare, gubbpopare med valfritt nostalgifyllt epitet.

Det är väldigt vettigt, med uppenbara skäl. Jag kan ofta reagera på personer jag träffar vars musikintresse stannade när de köpte Smiths Queen is Dead eller Håkans första platta.

Jag har dock blivit en. Men inom en helt annan kulturyttring. Nämligen datorspel.

När jag växte upp startade jag och ett par vänner en LAN-förening. Efter att åren gick kunde vi sitta uppe längre och längre, vi hyrde större och större lokaler, drack mer och mer cola. Tog koffein, som de stora datorspelarhjältarna. Tog bilder och döpte dem efter klockslagen. Men i takt med att spelen blev för tids- och prestandakrävande och man ”växer upp” mattades självklart intresset av. Men tankarna gror. Är det dags för ett gubbLAN?

Där den gubbrocksnördige går igång på turnéberättelser om Bruce Springsteen eller julskiva med en skrynklig Bob Dylan går den gubbspelsnördige igång på glossiga PC-Gamer omslag på nya Civilization-spelet. Men eftersom gubbspelaren inte har råd eller tycker sig det är värt att lägga pengar på ett nytt grafikkort eller processor så stannar det vid en trånande dröm. Jaja, man skulle ju ändå bli besviken, det kan aldrig bli lika bra som 2an, säger gubbspelaren. Samma resonemang hörs kring, säg, Quake, Age of Empires , Warcraft eller Starcraft. Det hör till den enhetliga subkultur jag nu är en del av att sitta med en rostig mus, tangentbord för 49:-, GeForce-kort och en skärm som tar upp halva bordet.

GubbLANet? Vi hade tänkt sitta med våra laptops och bara spela spel utgivna före 2000. Frågan är om vi orkar mer än några timmar.

Walter Cronkite

Fick precis väldigt mycket arbete efter att ha gjort absolut ingenting hela sommaren. Precis i tid till en förkylning. Jag ser det som en studie i att försöka förstå vad partiledarna utsätts för just nu. Men de, som jag, gillar’t.

Texter kommer upp sporadiskt. Men kan ju säga att de bästa nya skivorna är gjorda av de här artisterna:

Mavis Staples, Salem, Memoryhouse, Robyn, Owen Pallett, Abe Vigoda, Lloyd Cole, Håkan Hellström samt ungefär 1000 nya mixar. Och, självklart, Bob Dylans ständigt närvarande Oh Mercy från 1989.

Hej hösten! Jag har numera långa färgglada strumpor, cravings för snygga kajaver och rockar och en massa fika-estetik i form av alla säsonger av Frasier, köpt sista kilona billiga nektariner, redan gjort linssoppa och försöker undvika mörk häxhouse så länge det går.

Och snart går jag till Landet och spelar skivor klubben Fantastiskt. Kom!

Annars, vad vi pratat mest om i veckan:

I helgen satt jag, med en katt i knät, och kollade på en The Rolling Stones dokumentär. Det hade kunnat vara riktigt trevligt – om den hade visat något av värde.

Problemet är att The Rolling Stones – detta band, som man aldrig riktigt kan varken droppa som referens eller ännu värre spela – eftersom det är de facto världens mest säljande, största och fortfarande turnerande rockband. När man väl måste prata om dem, vet ingen riktigt sanningen om anekdoter, hur inspelningar verkligen gick till, vad som hände. Det är givetvis helt The Rolling Stones fel.

Jag brukar betrakta dem som världens största företag istället för rockband. Med en Mick Jagger – inte i kostym och välkammat – utan tajt rockröv och rufsigt krull. Allt planerat in i minsta detalj.

SVT visade i fredags dokumentären ”Stones in Exile” - om arbetet med skivan Exile on Main Street från 1972. En bra skiva, absolut – med mycket gamla bluesgitarrer, inga riktiga hits och 50-tals rock n roll. Ingen riktig relevans har den väl idag, annat än att vita rockmusiker är ärliga med all sin inspiration från den svarta tidiga musikhistorien.

Dokumentären, som Mick och Keith jobbat nära regissören med, är som en reklamfilm för myten om den tuffa, dekadenta okänsliga rockkulturen The Rolling Stones är kanske störst med att leva på och förhålla sig till. Men inte fullt ut.

The plot är att Stones har blivit fuckade av sin manager på pengar. De tvingas i exil till Keith Richards mansion i Sydfrankrike – en gigantisk villa vid kusten. Medlemmarna klagar på att de inte kan få samma sorts te och marmelad som hemma i England och, ve och fasa, tvingas importera vad de vill ha på frukostbordet. Krångligt.

På nätterna lirar de i källaren och dricker Whiskey och röker kanske några jointar. Det får vi se. Problemet ligger i vad vi inte får se. The Rolling Stones har blivit det där stora, feta företaget som med rockrövar sitter på kontorsstolarna och dikterar exakt vad som får visas om bandet, hur det ska porträtteras och styr således bilden av vad de en gång var och vad de är. Och vad som passar in i rockmyten i allmänhet och myten om Stones.

Kameran zoomar in på halvdruckna whiskeyflaskor, någon som har en cigg. Det som drar mest åt sanningshållet i dokumentären är en av sönerna som säger att hans stora uppgift var att rulla joints.

Om man söker sig en rättvis bild av The Rolling Stones – eller kanske hela dåtida rockhistorien – vill jag tipsa om den osläppta dokumentären Cocksucker Blues. En vän till mig pallade inte att se klart den genom alla linor kokain och orgies på flygplan. Det är, som Wikipedia skriver, ”the Stones with their defences down.”

Och en riktig glimt av vad som pågick där, sett genom det riktiga, berusade ögat.

Jag rekryterar Fett-Robban till mitt kriminella gäng. Han kan inte delta i stötar mot värdetransporter eller smuggla ecstasy, han kan bara driva verksamheter. Som i att utpressa krogar, ha ett falskmynteri eller kamphundar. Men han är min bästa medlem, jag tjänar 800 lakan på honom. Därför mördas han av ett rivalgäng med Grevinnan i spetsen.

Read the rest of this entry »

Hallå, jag spelar skivor på Debaser, lilla baren, imorgon. Vet fortfarande inte vad som spelas på klubben. Men det blir nog bra. Min DJ in crime är Martin (hoppas vi).

Snart börjar jag räkna löven igen. Sommaren är förbi. En av mina bästa. Sommarkrönikan 2010 stavas ungefär såhär:

Blackbird Blackbird, Ängsö, när vi bara kunde bada på Långholmen för att det fanns inget annat, Jay Z på Peace&Love, min beige sommarkavaj, Linn, Alton Ellis ”Never Love Again”, Dennis Wilson, när vi såg ut över kanalen i Göteborg tills spårvagnen började gå, Röda Sten och solnedgången, smålandsrullarna i min ”trädgård”, rosévin, när vi fångade gammelkräftan, när vi dansade hela natten på en småländsk åker, alla ni, Sthlm Maffia och Fett-Robban, ”staten måste stödja all konst som inte har vassa armbågar eller en rik pappa”, miami vice goes hitlerjugend-looken, Martha Reeves ”Love (Makes me do foolish things”, en svettig skitig strumpa under näsan backstage på Park Lane, nektariner, M.I.A och bengaliska elden, rönninge beach party, I put a seashell to my ear, and it all comes back

Eftersom popkulturen varje nytt decennium kopierar det förrförras stil, ideal och förväntningar rakt av skriver vi nu 1990 i kalendern. Vi kopierar hela dess syn på hur vi lever våra liv. Vad vi tycker, äter, känner.

Read the rest of this entry »

Text publicerad i GAFFAs augustinummer.

Coco Sumner är Stings dotter, har en modellkarriär bakom sig, har samarbetat med Robyn och Teddybears Klas Åhlund och spelar snart på Way Out West.