Anna Järvinen

Anna Järvinen – Buren

8/10

Anna Järvinens titlar har alltid speglat vad en låt handlar om, de har alltid varit konkreta men samtidigt så diffusa, med samma socialångest som går igenom hela hennes låtregister: att känna sig som en outsider, att försöka se sig själv som en del i samhällsbygget och samtidigt inte känna sig ensam i det. ”När ska jag bli vuxen, och växa ifrån det där” sjunger hon i ”Jag ville alltid vara”. På ”Buren” är det mindre popstjärna och mer diskbänksrealism än på albumen ”Jag fick feeling”, ”Man var bland molnen” och till viss del ”Anna själv tredje” från 2011 – åtminstone i känslan. Musikaliskt har Anna Järvinen alltid tagit ett brett spektra av inspiration från vispop, klassiska orkestrar och proggtoner – framfört av kompisarna i Dungen och Mattias Glavå, och inte desto mindre här, med mjukdisco och beats. Inte riktigt den demoinspelningskänsla hon pratade om i en intervju nyligen.

Jag fastnar för ”Om ändå”, där sången skorrar och virvlar iväg som om den fått eget liv, så att orden blir ohörbara – jag tänker på tidigare fantastiska jazziga nummer som ”Nedgångslåten”, ”Kom hem” eller ”Såhär”. Men om tanken var att återgå till demoinspelningskänslan så är det för textstyrt och för lite spontanitet.

Samtidigt är singeln ”Affären” briljant i sin skildring i hur det kan vara att gå till affären och handla det man ska handla och göra det man ska göra när samtidigt något är på tok. Som en hjärtekrossad som försöker, på ett ben, hålla upp fasaden. Några spår senare kommer ”Lägga pussel” om att ”lägga pussel, lägga trötta barn, lämna alla sorger där i stallet”. ”Buren” handlar om just den röriga känslan.