Årets bästa retro

Nina Simone: In Concert (Verve/Universal)
»Is she a jazz singer? A folk singer? A pop singer? An avenging angel? A witch?«, skrev en kritiker i skivans liner notes då »In Concert« gavs ut 1964. Jag tror inte Nina Simone själv hade något inflytande över vad det stod. Däremot hade hon inflytande på scenen – i låt efter låt leker hon med sin vita publik. Hon skämtar (eller är hon sarkastisk?), glömmer bort meningar (eller gör hon?) och framför allt: sjunger protestlåtar. Ett exempel: »This is a showtune, but the show hasen’t been written for it yet«, säger hon och fortsätter sjunga »Mississippi Goddam«. Under Carnegie Hall-inspelningarna är hon på höjden av sin karriär. Man märker inte hur bruten hon skulle bli, av ändlösa spelningar, mannen som slog henne, landet som behandlade henne som skit. Här har hon fortfarande hopp.

Arthur Russell: Corn (Audika)
Arthur Russells enorma inflytande efter sin död i aids 1992 kommer av att han i sitt konstnärskap flöt fritt mellan en alternativ discokultur, ambientekon och folkpop. De två första tilltalar ljudnördar som är uppväxta på bubblig electronica av laptopproducenter och den tredje tilltalar inbitna indiepopare. »Corn« (egentligen släppt i fjol men får vara med här ändå) är någon form av blandning av allt detta – det är popmusik men samtidigt så transparent. Albumet skulle egentligen bli hans tredje men sorterades bort av skivbolaget 1985. Den karaktäristiska cellon, trummaskinen man nästan kan dansa till, den ekande rösten, gitarrer som kommer och går. »Corn« är känslan av ofärdiga kassettband och alternativa tagningar som ger ännu en inblick i en av nittonhundratalets mest intressanta artister.

Big Star: Complete Third (Omnivore/Warner)
Med en ständigt enkel gitarrkompositionsinramning av Alex Chilton tar han med lyssnaren in i nattliga sessioner av kärnvärden: hur viktiga vänner är i ens liv, att uppskatta fina dagar och att titta på månen ibland. Då Big Star återupplivades på nittiotalet var det få låtar från detta deras mytomspunna tredje album som Chilton ville spela, omöjligt är inte att han såg den perioden som alltför katarktisk. Det vilar ett isolerat mörker över »Third«. »This sounds a bit like a goodbye/And in a way it is, I guess«, sjunger Alex Chilton i »Take Care«. I några låtar är det som att åka rakt ner i ett svart hål av djupaste ångest.

Hiroshi Sato: Awakening (GT/Sony Music Japan)
Hiroshi Sato är ingen känd japansk musiker. Han finns aldrig på listor över inflytelserika personer, hans wikipediasida är tagen av en fotbollspelare. Trots att han har släppt många soloalbum – varav »Awakening« är det mest ikoniska – kan hans status i hemlandet nog liknas vid en mindre berömd motsvarighet till Janne Schaffer, fast för synthar och keyboards i stället för gitarr. En studiomusiker som stretar på, en ljudnörd som kanske i vanliga fall kommer in och gör sitt jobb, men i sina soloverk har total kontroll över ljudbilden. När han träffade sångaren Wendy Matthews i början av åttiotalet i Los Angeles skapade de det fantastiska, vågiga soundet på »Awakening«: mjuka synthkuddar, funk, ballader och rakt igenom balearic.

Tee Mac: Night Illusion (Soul Jazz/ Border)
Man kan lätt tro att all musik finns tillgänglig i den postdigitala åldern vi närmar oss. Men nigerianske Tee Mac är inte många bekanta med. »Night Illusion«, som släpptes i tusen egenfinansierade exemplar 1980, är skarp, dansant funk och mjuk boogie med ett enormt musikaliskt djup. Den låter samtida, den låter nollnolltalets neosoul, den är tvärpolitisk och den kryddas enormt av sången från Majorie Barnes, som under sjuttiotalet gjorde ett inhopp i vokalgruppen The 5th Dimension.

Larry Levan: Genius of Time (Universal)
Discon föddes inte med champagne, glitter, lyx och ärd i mitten av sjuttiotalet. Den föddes på loftfester i New York, där man serverades frukt och godis. Larry Levan utvecklade sitt eget The Loft, Paradise Garage, och därmed sitt mixande: han ville få folk att dansa. Phillysoul, italodisco, punk, Kraftwerk eller synthpop – ingenting var för smalt, brett eller otänkbart att mixa in. Bara folk rörde sig och drogerna flödade. Tyvärr blev det senare mer och mer viktigare, och Levan dog alldeles för tidigt i början av nittiotalet. Han hann göra många remixer, men inte mycket är släppt. Antagligen rör det sig om upphovsrätt. Här får vi den mest ambitiösa katalogiseringen av de han fingrade på.

Betty Davis: The Colombia Years 1968-1969 (Light In The Attic/Border)
Hon är nog mest känd för att ha lånat sitt ansikte till dåvarande maken Miles Davis album »Filles de Kilimanjaro«. Ur rockkändisskvallersynvinkel är hon en guldgruva – hon var modellen som ville göra uppkäftig funkrock, hängde på hippa klubbar, gifte sig med Miles Davis när hon var tjugotre 1968 och skilde sig året därpå då Miles anklagade henne för att ha haft en affär med Jimi Hendrix. Hennes egna album gjorde inte så mycket väsen av sig, och hon försvann från musiken. I dag har skivorna och Betty Davis omvärderats, och man kan se henne som en föregångare till vad Prince och Madonna senare gjorde på åttiotalet med kombinationen av sex, funk och mode. Hon var som Miles skrev i sin självbiografi »talented as a motherfucker«. Den här samlingen ringar in perioden då hon spelade in med Miles, fick in honom på Sly & The Family Stone och uppdaterade hans garderob. Betty Davis nästan growlar, skriker och mixar funk med psykedelia.

Diverse artister: Boombox 1 – Early Independent Hip Hop, Electro and Disco Rap 1979-82 (Soul Jazz/Border)
Det är ovanligt med hiphop på TV. Speciellt att den studeras på samma arkeologiska sätt som ändlösa dokumentärer om punk eller rock. Serien The Get Down, som hade premiär i år, skildrar med ett dokumentärt anslag disco- och electromixar, hemliga fester, hur röster skolas i stränga kyrkor och just hiphopens födelse och dess element. Man kan se »Boombox 1« som ett soundtrack, även om The Get Down tar vid några år tidigare än 1979. Det brukar heta att hiphopen föddes med The Sugarhill Gang, Grandmaster Flash & The Furious Five och Afrika Bambaataa & Soul Sonic Force ikoniska låtar, men verkligheten är ofta mer komplicerad. Här får vi grupperna och artisterna som utgjorde den tidiga scenen men som inte fick fortsatta, stora karriärer. Det är rockarkeologi om något.

Michael Jackson: Dangerous (Epic/ Sony Music Japan)
Om Jacksons tidigare skivor var perfekt åttiotalspop kom 1991 års »Dangerous« som en råbiff av tuff r’n’b, industriell funk och hiphop, samtidigt som den var en utsträckt hand med balladerna »Heal the World« och »Gone Too Soon«. Googlar man »Dangerous 25« kan man grotta ner sig i fanforum, artiklar och önskningar om att det kanske kan komma en utökad specialversion av albumet. Ty liknande gjordes då »Thriller« och »Bad« fyllde tjugofem. Det vore fantastiskt med en hög demos, studiofilmer, intervjuer och de osläppta låtarna – »Bottle of Smoke«, »Bubbles«, »California Grass« med flera. Men inget är bekräftat, ännu. »Dangerous« förtjänar en omlyssning likafullt, om inte annat för att den i år getts ut i en digitalt remastrad japansk CD-utgåva.

Diverse artister: Aloha Got Soul: Soul, AOR & Disco in Hawai’i 1979-1985 (Strut)
En del av oss har varit smått besatta av Hawaii sedan vi såg de första introsekunderna till åttiotalsserien Magnum. Men i musikväg använder sig serien ofta av medelmåttiga covers på kända sextiotalslåtar, antagligen för att spara pengar. Det hade varit bättre om de nyttjat den samtida, lokala soul- och mjukrockscenen för att gestalta »trubbel i paradiset«-paradoxen, eller vad som där kallas »hapa haole« – som fritt översatt betyder ungefär hälften hawaiianskt, hälften vitt. Det är en lustfylld poolparty-, jazzfunk- och boogiesamling som Strut satt ihop.