Caribou – Swim

Jag trodde Caribou var ett förband igår. Det säger lite av vad Caribou, eller Dan Snaith, har gjort på senaste skivan Swim. Från att ha börjat med ambient, någon form av psykadelisk shoegaze, folkpanflöjtsrock och kalifornsk Pet Sounds-surrealism, är Swim kanske den logiska uppföljningen. När electronica och popmusik möttes på dansgolvet uppstod ljuv kärlek, men Dan Snaith tummar inte på sin grund i att alltid ha sina gamla ambientljud inprogrammerade på synten, just in case.

Dan Snaith blir på scenen ett enhetligt band med trummor, gitarr och bas. Det fungerar ibland helt fantastiskt: de bitarna som har de exakt rätta referenserna till en blandning mellan futuristisk 60-talspop och tidig 80-tals Factory. Ibland blir det bara stökig New York-rock, som den har låtit de senaste åren.

Det som inte fungerar är mellanpartierna – från ibland rätt standardiserad rock – till det Caribou verkligen exploderar i, låtarna från Swim och det popbandistiska Booka Shade Caribou blivit i och med. Det finns hack där en nattklubb byts ut mot rockpub. Det går liksom inte att söka tröst i trumsolon när man hört den fantastiska sun sun sun sun sun sun Sun SUN SUN SUN SUN SUN SUN Sun sun sun sun.

Sammankopplingen från klubbkultur till rockbandshistoria går inte att dryga ut, känns inte logisk. Något som troligtvis mer handlar om Caribous förmåga att alltid söka något annorlunda, nytt uttryckssätt där influenserna smulas sönder och sätts ihop igen, lätt deformerade, i Dan Snaiths popfabrik till hjärna än en popkultur där genrer verkligen spelar någon som helst roll.