Club 8 – Above the city

Betyg: 5

En vän såg nyss att twee-popen inte är död. Som med alla subkulturer trängs den i någon källare och frodas, på sitt eget sätt, med en DJ som i glädjeyran bytte låt hela tiden. Det finns ju så många att spela så de huggs av kvickt. Husgudarna var Acid House Kings, men även Club 8 passar in – trots att de ofta överraskar med ett annorlunda sound vid varje släpp. De har lekt mycket med bossa nova, rytmer, synten, småputtrig popmusik. På åttonde albumet sedan starten 1995 är det ett nytt sound igen – det har både de teatrala åttiotalsvaddarna och är mer anpassat för klubben. Samtidigt som det är betydligt mer flörtande med electron, om det finns en röd tråd genom Club 8 har det varit synthizer. Förra släppet, ”The Peoples Record”, en väldigt fin saga med rötter både bland semesterparadisens poolar och palmer och västafrikansk afrobeat, gillade jag verkligen. Karolina Komstedts lät som hon var i en burk. På Above the City är rösten i centrum och fylld av paljetter och stjärnor. Det är electrobeats, Saint Etienne och mycket mer av en sorts fortsättning av Johan Angergårds – den andra halvan av duon – 00-talsprojekt The Legends. Sprattliga beats och vingliga gitarrer med en Carola-patos, för att brytas av med en tidigare Club 8-ljudbild, som i dimmiga ”Kill kill kill”. Stompande ”Straight as an arrow” är också bra , samma med snygga ”A small piece of heaven”. Men det skiftar i vad jag orkar höra, jag kan inte riktigt köpa det exalterande konceptet att göra best-of av åttiotalets guld-eror.