Dödens dal

Jag är löjligt svag för den progressiva mastodonta postapokalyptiskt futuriska rocken. För några år sedan var den kosmiska discon den riktigt populär, med band som Beyond the Wizard’s Sleeve och Mountain of One, och till exempel svenska duon Bandjo, med tydlig linje rakt ner till Bo Hansson på sjuttiotalet. Förra året släppte Dödens Dal första albumet i en trilogi om ”sorg”, ett samarbete mellan Henrik Von Euler (som har soloprojektet Rigas) och Rickard Jäverling från Kning Disk. Det var ett album som hade fungerat perfekt i såväl Mad Max 2 som filmen Warriors – det var sökande, strävande och en daggig söndagsmorgon. Men samtidigt rått med tjocka industriväggar, stundtals tungt och riktigt jobbigt. Det krävde något. Ta tag i ditt liv, ditt jobb, dina drömmar (eller i sorgen). Ibland var de elektriska beatsen till och med smått dansvänliga, som att man bara ville ignorera allt.

På ”Krossa Jord, Luft, Is” utvecklas känslan av apati och röriga tankar inte till något annat än just det – men det är fortfarande en fantastisk orkestral undergångshym som aldrig blir banal eller enkel. Dödens dal är ett ambitiöst och viktigt kulturellt projekt i en tid där just sorg behandlas med påklistrade ansikten och höjda huvuden, där vi själv väljer vad  vi vill visa för omvärlden mycket enklare än förut. ”Korsa Jord, Luft, Is” blir till en mellanskiva, ett mellanläge, som skapar ett budskap om att det är kefft just nu, men det blir bättre på den stora finalen.