Forum för smal musik

Det nya året kunde inte ha fått en sämre musikjournalistisk start. I måndags sändes det sista programmet av P3 Pop. P3 meddelande i november att varken P3 Hiphop, P3 Dans, P3 Kultur eller P3 Pop fortsätter under 2011. Att programmet Tracks läggs ner efter 26 år är ett klokt beslut, det hade blivit omodernt, men snart saknar public service-radio och TV helt forum för ny, smal musik.

P3 säger att de ska göra en nysatsning på musik i kanalen under 2011. Hur det kommer att se ut är fortfarande dunkelt och hemligt.

Jag satt häromdagen och nostalgiskt diskuterade hur viktigt både SVT:s Studio Pop var och hur spännande att Musikbyrån sommaren 2004 fick fem timmar i tv-tablån åt att rapportera från Hultsfredsfestivalen. Jag tävlade ofta med Musikbyrån och musiktidningen Sonic med att hitta nya band före de gjorde ett reportage om dem. Det var samtida viktiga kanaler för en generation unga musikkonsumenter – idag fungerar exempelvis SVT:s bloggsatsning PSL och genreradioprogrammen på samma sätt. Men vad händer om PSL också läggs ner? På SVT kommer den enda borgen för smal genremusik vara musikläggarna på dokumentärredaktionen som ibland pytsar in någon låt mellan scener.

Ungdomar hittar alltid till ny musik på något sätt. Men varför göra det svårare? Det är inte bara en urvattning av public service-utbudet – det saknas snart helt forum för en ung publik att hitta till den smala musiken. Innan de har, några år senare och av sig själva, upptäckt de tidningar, bloggar eller skribenter musikkritikern konsumerar.

När man pratar om nya medier är det ofta den nya som konkurrerar ut den gamla istället för att saker kan fungera som komplement till varandra. P3 Pop har fungerat som en uppsamlare av det bästa som släppts på exempelvis sajterna Hypemachine, Bandcamp, No Modest Bear och Soundcloud – och på riktigt varit den katalysator i musikdjungeln de har som uppdrag att vara.

P3:s kanalchef Tomas Granryd sa i ett pressmeddelande att ”Genrerna spelar lite mindre roll idag än för tio år sedan.” När det är helt tvärtom. Vi pratar i princip bara i termer om musikstilar idag, för att i den suddiga röran av ny musik skapa en form av förståelse. När nya genrer, subgenrer och musikstilar får så kreativa namn som häxhouse, chillwave, ghost’n’b, gore step och clownstep behövs det public service-utrymme för att förklara den historiska kontexten. ”Förr knöts stilar ofta till geografiska platser.” skrev musikjournalisten Fredrik Strage i en krönika i DN i höstas.”Nu föds de på nätet där de muterar till nya hybrider innan musikbloggarna ens har hunnit avhandla den första inkarnationen av ett sound.”

Jag vet inte om Tomas Granryd har lyssnat på sina egna program så noga på senaste. I somras hade P3 Kultur en följetong som de kallade ”Är det baleariskt?” där de diskuterade en av de senaste årens mest hypade musikgenre och hur den kan länkas ihop med sin födelse på nattklubbarna på Ibiza på åttiotalet. Eller när P3 Pops Sara Martinsson pedagogiskt redde ut en av höstens mest debatterade musikgenrer häxhouse. Musikhistorien är pensionär. Public service ska ge en hungrig 15-åring chans att bilda sig sin egen tolkning.

Musiken i genreprogrammen passar inte utan prat, utan ett reportage eller utan en förklaring och kommer inte därför inte att spelas mellan nyhetssändningarna. Det blir de artister som har armbågar, resurser eller har som vilja att till varje pris försörja sig på musiken – som de flesta på kvällens P3 Guld-gala – som puttas fram i etern. 

Jag hoppas att P3 träffar rätt med sina nysatsningar. Att det var värt att lägga ner lyssnartrogna kulturprogram. Vilket bättre koncept och programnamn än ”Pop”, som i de där tre bokstäverna fungerar som ett paraplynamn för både nu-discomixar, dubstepballader och tweepop, återstår att se.