Josh Rouse – And the Long Vacation

Tills för några år sedan släppte Josh Rouse jättebra små poplåtar med finurliga texter, en dov, lätt förkyld röst och gitarrspelande från himlen sänt. Sen träffade han en tjej, gifte sig, flyttade till Spanien och förblev kvar där till musikens förtret. I pressreleasen står det att han har tagit siesta. Allt sedan dess har inte Josh Rouse varit intressant – mycket för att han inte har utvecklats med musikvärlden utan för att han sökt sig längre ner i någon sorts 70-tal av experimentering av redan traditionella instrument och indiepop-tradition.

Trots att hans genombrottsskiva 1972 heter som den gör är det en av 00-talets bästa. Ibland kan det blänka till av samma vara på And the Long Vacations, med melodier som inte bara är ukelele-catchy utan som är riktiga spår av hans tidigare entusiasm. Känslan och viljan att skriva den perfekta poplåten. Fortsatt in i pressmeddelandet står det att musik är underhållning. Det håller jag inte med om och frågan är om Josh Rouse, anno 1998 eller 2005, heller skulle göra det.