Kurt Vile 2

Hur trött jag än må vara på amerikansk gitarrock har den alltid varit svår att värja sig emot. När löven ändrar färg plockar jag automatiskt fram skivor med Bob Seger, Fleet Foxes, Band of Horses, Kurt Vile och framförallt Neil Youngs skivor i mitten av 1970-talet. På Viles fjärde soloalbum efter att ha lämnat The War on Drugs möts de båda i en tydligare symbios än tidigare. Det är samma sublima vision av att karva ut sin egen väg i en gitarrtradition, långsamt och dynamiskt, att ta sig bort från ”människor, oväsen och civilisation” som en amerikansk tidning skrev. Men om Vile tidigare låtit lo-fi-rockig och Pavement är hela B’lieve I’m Goin Down… som 2013 års Wakin on a Pretty Daze längre, utforskande spår (om ni minns exempelvis harmoniska Too Hard). De lurar en att de är minimalistiskt utformade men istället har en rik musikalisk bredd – precis som Neil Youngs 1970-tal – med banjo, piano, försiktigt plockande akustisk gitarr, Woody Guthrie-berättelser och pratsjungande. En stämning och egensinnighet om livets slöa upprepning och måttfullhet som är hösten 2015s bästa inomhusskiva.