Little Dragon – Season High
Man brukar säga att det är viktigt med en känsla av revansch som en drivkraft vid musikskapande. Revansch mot en gammal flamma, mot mobbare, mot kulturen, mot samhället. Mot den där sköldpaddan du hade som liten som alltid var arg.
Jag försöker hitta en revanschkänsla i Little Dragon men det är svårt. De har spelat på Coachella flera gånger, men på Way Out West bara en. Antagligen är revanschen att få turnera i USA samtidigt som de är relativt okända i Sverige förutom i typ Göteborg. Little Dragon vill i alla fall inte polera sin musik det minsta för att tyglas i en estetik, en riktning. Det är för roligt att trycka på knappar på mixerbordet.
Det larmar, knorrar, piper och ballar ur fullständigt på »Season High«. Där mycket i deras katalog – det är tio år sedan debuten i år – har varit betydligt mer avslappnat, där de jobbat med miljöer och specifika ljudlandskap liknar »Season High« till stora delar jobbiga ringsignaler.
Samtidigt är det svårt att generalisera Little Dragon – ibland gör de ballader, ibland en kopia av Prince eller urflippad new wave. Ibland är de faktiskt så där generiska som de skulle tjäna på att oftare vara, som i fina »Butterflies« eller »Don’t Cry«. På detta deras femte album rör de sig också närmare dansmusiken än tidigare, med samplingar och synthpop som säkert fungerar jättebra i en livekontext. Men droppen för mig är när någon får en sur uppstötning i ett försök till Detroit-techno i slutet av »Push«. Eller gitarrsolot i »Celebrate« som är så långt ifrån funken man kan komma.
Little Dragons största stunder har inte sällan varit ett resultat av samarbeten. Jag tänker på kollaborationer med Gorillaz, Kaytranada, Odesza och SBTRKT. Där har kvartettens hyperaktivitet blivit en viktig ingrediens som gett låtar liv och hjärtslag. Tyvärr går det inte säga samma sak när de som här har skapat ett album utan att ringa sina kompisar.