Manifestgalan

När jag var på manifestgalan senast, 2006, så var Henrik Schyffert konferencier. Han skojade lite om att indiefolk är så svåra och missförstådda, och han läste inte bara upp priserna: helheten kändes helt okej för sammanhanget. Under de åren fick också Manifestgalan mycket uppmärksamhet i pressen och musiklivet. Det var en käftsmäll mot de etablerade musikgalorna, de där kommersialismen räknades som framgång och prisades därefter. Gott så. Så ses den fortfarande, och behövs. Men måste det vara så trist?

 En musikgala borde rimligtvis ha ett visst underhållningsvärde i sig – det är okej om tekniken spelar ett spratt ibland, det är okej om någon är för full för att ta emot ett pris. Att, utan att ha räknat så noga, i alla fall hälften av priserna inte hade någon representant för att ta emot är en smärre katastrof.  Och visar också på vad Manifestgalan utvecklats till.

Av indiestoff mätt. 

För är just där Manifestgalan vill vara, och de kämpar frustande för just det. En branschtillställning (i år var allmänheten bara bjuden på ”efterfesten”, när priserna redan delats ut), där allt är grått och ouppstyrt och känslan av att saker inte ska fungera just av en anledning. Manifestgalan vill kunna säga fem myror är fler än fyra elefanter vartenda år; det är indie att vara oförstådd och oaccepterad. Manifestgalan har hittat en form, och trivs där. Om den skulle bli bra skulle den förlora sina poäng och kanske – huga! – bli välbesökt och intressant. Och få fler att upptäcka musiken.

Om mödan gjorts att köra förinspelade tacktal borde de rimligtvis inte sakna ljud eller glömmas bort av kvällens konferencier. Att Information vann årets poplabel är värdigt, men namninnebörden verkar inte gått fram. Rasmus Hägg och Dan Lissvik hälsade att de tittade på På Spåret istället. 

”Den enda sanna musikgalan i landet” skriks det inledningsvis. Nja.