Mick Wall – Led Zeppelin

Led Zeppelin har många gånger porträtterats som en karikatyr för Det Stora Rockbandet. Många har lånat element från dem, som när en rockjournalist i den självbiografiska filmen Almost Famous av Cameron Crowe anlitas av tidningen Rolling Stone för att täcka det fiktiva bandet Stillwater. Crowe, som gjorde samma sak som 15-åring om just Led Zeppelin, låter sångaren i Stillwater att skrika ”I am a Golden god!” från ett hustak – baserat på en incident Robert Plant brukade sägas ha gjort, i sin uppknäppta väst och yviga, långa blonda lockar.

Andra element som brukar lånas från Led Zeppelin är historier om rockband som växer sig för stora, med gigantiska egon och inspiration som minskar. Led Zeppelin gick från att bli en hype till att bli det största rockbandet någonsin, med självklara listettor i England och framförallt USA när de släppte en skiva – oavsett hur bra skivan egentligen var eller som den fjärde skiva, som inte har någon egentlig titel. Till och med managern, Peter Grant, är hyllad som världens bästa manager i hans idoga försök att göra bandet större och än myten kring dem.

Den tjocka biografin om Led Zeppelin tar vid bland olika uppväxter i efterkrigstidens England, där alla mer eller mindre börjar spela i oetablerade band och hankar sig fram på studiojobb. Alla utom Jimmy Page – den här bokens mer eller mindre huvudperson – som avslutar en karriär i modsbandet The Yardbirds för att få utlopp för sin passion för gammal blues. Och för att revoltera mot den tidens större intellektualisering av rockmusiken. Jimmy Page också ledstjärnan i Led Zeppelin på många sätt: han skrev de mesta av musiken och hade idéerna. Tills drogerna tog över och den som vann över dem i det långa loppet är sångaren Robert Plant, som har haft en framgångsrik solokarriär efter Led Zeppelin.

Journalisten Mick Wall har tidigare skrivit böcker om Guns N’ Roses och Iron Maiden, varav en biografi om Metallica också är utgiven på svenska. Han kan sin fakta: varje minnesfragment från gamla medlemmar, producenter och andra återges i detalj med flertalet källor och inte mycket tas för givet. Låtarna styckas upp i lån och stölder och originalitet, inspiration och uppkomst. Men Wall kan inte berätta en historia, i alla fall när det gäller Led Zeppelin själva, på det dramaturgiskt fantasifulla sätt som bara en bok kan göra: genom människans sinnen som lukt, smak och ljud vill jag gärna se det framför mig. När de hänger där, i sina paljetterade kostymer och utvidgade tajta jeans, på den hetaste klubben i Los Angeles och gör exakt vad man ska göra om man är världens största rockband men att tydligt visa att i deras tankar finns det bara förvirring, mindrevärdeskomplex och familjesaknad. Nu ser jag bara äldre gubbar vid ett köksbord som berättar in i en mikrofon och ibland glorifierar och drogromantiserar sina 70-talsminnen och dimmor lite väl mycket. Jag saknar en närhet. Sen kommer ännu en passage om hur ett speciellt gitarrsolo kom till eller flera sidor om Stairway To Heaven – ren nördkunskap – som man antingen kan älska eller hata.

Men det värsta är just drogromantiken och det okritiska ifrågasättandet av rockens livsstil. ”Ingen brydde sig” är den enda förklaringen från bandmedlemmar på att fjortonåriga prostituerade barn var en del av de groupies som samlades på hotellrummen efter Led Zeppelin-spelningar, vilket får ett par rader i boken. Att kontrasteras mot att Jimmy Page intresse för bondage-sex spänner över flera sidor. Det är alltså mer intressant att en person gillar piskor i sovrummet än ligger med minderåriga. Den sortens urval kan störa i Mick Walls ändå kritiska hållning: han skriver initierat om något är ett riktigt skitverk både musikaliskt och kreativt samt drar sig inte för att styrka det med flera källor på mentalt välmående, omständigheter eller annat. Han är riktigt ärlig men kan ibland missa helheten. Som att rockhistorien måste börja ifrågasätta sina stora dinosaurierockbands beteende och kulturen de levde i och skapade. Att bortse från musiken en stund.