Mount Kimbie – Love what survives

Vi verkar vara få i den här världen som har lite svårt för King Krule, den brittiske musikskoleeleven som i slips och kavaj gör någon form av »grime« och är ungefär så edgy och speciell som en pärlbandssurfare som också gillar att underhålla med akustisk gitarr. Hans sång låter som en rotvälta. Om Ed Sheeran kan få en gästroll i Game of Thrones förvånar det mig att inte King Krule redan har fått en i zombieserien The Walking Dead.

Han är också kompis med Mount Kimbie, duon som sedan tidigt 2010-tal format kanterna kring vad som kallats postdubstep – den mörka, släpande delen av den annars bastanta och urspårade elektroniska klubbmusiken. Att jobba med siktet inställt på framtiden kan betyda att när man väl når fram målar man också in sig i ett hörn. Men Mount Kimbie tog det vidare på ett förträffligt vis med sitt andra album »Cold Spring Fault Less Youth« från 2013 där de vävde ihop sina ambienta, dystopiska och pösande ljudsnickerier med en ny popvibe och malande postpunk.

»Love What Survives« fortsätter på samma spår av att föra fram arvet av brittisk rockmusik men för den skull inte bortse från vare sig sina egna ingångskriterier till varför de började skapa musik eller en lunkande, Dan Lissvik-aktig tribalbalearica. James Blake – en annan god vän – gör i »We Go Home Together« och »How We Got By« betydligt mer angelägna gästinhopp än King Krules bröl. Jo, sistnämndes bidrag, »Blue Train Notes«, kunde ha strukits.

Om man jämför topplistorna nu och de för tjugo eller trettio år sedan är det en sak man slås av: övergången från grupp till artist. Mount Kimbie låter som ett New Order korsat med ett Stereolab, de är en duo utan att låta mer mekanisk eller metallisk än vad just postpunken eller New Order ville uppnå. »Love What Survives« är full av små nyanser och snygga övergångar. Droppen i dubstep är i dag utbytt till att gå från en stökig gitarr i »You Look Certain (I’m Not Sure)« till en instrumental, loopande pianoballad i »Poison«.