Paul McCartney Live in L.A

Trots att forskning visat att kulturen har påverkats mycket mer av hiphopens intåg i slutet av sjuttiotalet än av The Beatles masshysteri – som ofta får symbolisera en ny samhällsriktning – får inte världen nog av världens mest kända band.

En annan musikalisk tribute från Vita huset samma år bjöd på samma upplägg, med mer oväntade låtar och Wings. Men Alicia Keys gör en fantastisk version av Blackbird och Norah Jones – som var en av få som togs under Ray Charles vingar – gör en souljazz-version med gåshud av Oh! Darling. Tillsammans med James Taylor och husbandet står de för de intressanta inslagen – i en i övrigt gubbrockig röra med Dave Grohl, en brötig Neil Young och ett falskt Coldplay.

När man tackar någon för dess musikhistoriska bidrag är det främst för att kompositören själv inte har samma pondus att framföra dem längre. Det krävs omarrangemang och nytänk, men som ändå fångar sångens kärna. Det bästa är alltså när McCartney själv inte greppar micken, dock kan jag inte titta bort när han sjunger den fina kärlekshyllningen My Valentine.