Politisk popmusik

Det brukar sägas att all intressant musik föds ur en motreaktion. Tidigare i år sa en vän till mig, med entusiasm i blicken, att ”det kommer komma fantastisk musik ur det här.” Vi hade precis talat om högerextremismens frammarsch framförallt i Storbritannien, finanskrisen, dystopiska tider och att årtalen nu börjar likna postapokalyptiska åttiotalsfilmer.

Jag försökte ropa extra högt under valrörelsen i höstas om att vi behöver mer politisk popmusik. Jag ville inte ha några slagord, men initierade och välformulerade tankar. Kanske är det inte så sexigt att rappa om vårdnadsbidraget, kontrade någon. Förutom The Radio Dept lyste de yngre med sin frånvaro, och sjuttiotalsproggaren Mikael Wiehe fick stå för textrader som ”jag läste dagens ledare i DN/det ger mig mjäll och gråa hår”. Mysfredagsfolkiga rapparen Mange Schmidt gjorde en vallåt för Moderaterna. Att det behöver 

På postpunkbandet Gang of Fours nya skiva är den politiskt medvetna idealism som kännetecknade dem för trettio år sedan utbytt mot vrål som låter som harklingar och gitarrer som låter mer som en comebackskiva från Billy Idol än bandet som, sent sjuttiotal, var en del av en kultur som bröt mot den rocknorm som vita band influerades av. De lyssnade på dub och reagge, och gjorde låtar som ”I Love a man in uniform” (som bannlystes av BBC under Falklandskriget). På deras nya skiva finns det på fullaste allvar en låt som heter ”I Party All the Time”. Var är idealismen i dagens musikklimat? Var är de politiska rörelserna som säger något om samtidssamhället?

På mycket ny musik blir det allt svårare att sätta uppenbara politiska etiketter eller subkulturell tillhörighet. Man får läsa mellan raderna. Vi har inte pratat om det på rätt sätt.

En gång sa DJ:n Andrew Weatherall att ”hela tanken med popmusik är att slippa den riktiga världen som man ser varje morgon utanför sitt köksfönster”. Popmusik har ju alltid fungerat på det sättet, som något att hålla hårt i när det blåser kallt. Men det är kanske just de senaste åren som man se popmusikens kraft det på det sättet när man pratar om nya genrer, som är de som säger något om den värld vi lever i.

Chillwave, som det pratats mycket om de senaste åren, missförstås ofta. Att den i sitt vurmande för strand, hav, besatthet av båtar och drinkar på tropiska bergsklippor skulle ha en total avsaknad av samtidsskildring. Musikvideon till Chillwave-stjärnan – om man kan prata om sådana – Toro y Mois video till låten ”Still Sound” är inspelad på Super8-film. Han hänger med sina vänner i en lekpark, lattjar och skojar, käkar en blodapelsin. Dansar i replokalen. Tillsammans med låtens 80-talsfuturistiska powpow-synteffekter blir videon högintressant i sitt synsätt på livet, tillvaron och glädje. Även om den, tror jag, är skapad utifrån en underliggande frustration.

Vad gör man när man förlorat sitt timvick på mataffären och inte hade råd att betala avgiften för att få a-kassa? När man har en ständig ångest för att inte veta var man ska ta vägen för man inte får bo kvar i den där andrahandslägenheten. När man tagit sig igenom de där fem åren av studier och CSN-lån och ska ta första klivet in på en icke-existerande arbetsmarknad. När man varit arbetslös i över ett år och bara vill gömma sig under täcket.

Och fly. Skita i problemen, om så bara för två minuter och 32 sekunder. Eskapismen är kanske det som mest kännetecknar den mest intressanta musiken av idag eftersom, som en skribent på musiksajten Pitchfork uttryckte det, ” the world has gotten too hopeless and terrifying to handle”. Det handlar om finanskrisen, och om ett USA som snart inte längre är världens största ekonomi. Skribenten fortsätter att beskriva de ekonomiska orsakerna till att termen chillwave etablerades. ”chillwave is an economic phenomenon, and it’s the sound of kids who are long past anger and frustration and defiance after the japanese economy collapsed in 1991, the country went through what is referred to as “the lost decade” (1991-2000) and the kids who graduated college during that time are known as “the lost generation”.

Jag mejlar till Lisa Ehlin, musikredaktör på tidningen Rodeo, som ofta skriver om nya genrer i sin blogg tillsammans med Jon Lax.

– Jag kan ibland tycka att chillwave är lite revolutionerande i sin icke-aggressiva framtoning. Den innesluter, snarare än att ta avstånd, och det gör kanske att den säger något om just vår samtid, skriver Lisa Ehlin.

– Men jag tror till exempel också att fascinationen och vurmen för havet, solen, bruset och de eviga värdena alltid har funnits. Inte minst i Sverige har vi ju ett enormt behov av dessa typer av uttryck, och ingen pratade väl direkt om chillwave kring Embassy/TTA/Air France/Studio, och de låter ju inte helt lika, men de fungerar kanske enligt liknande parametrar.

Om vi tittar på 2011 års musiksläpp, hittar vi Hercules & Love Affairs nya skiva. De arbetar i en housetradition i rakt nedstigande led till 80-talets Chicagohouse – som i sin tur är en förlängd arm av 70-talets discorörelse. Discon, som blev så hatad för sin livsstil som mest handlade om att ha kul, vara som man själv ville vara, se ut som man själv ville göra, festa och tillhöra en tydlig subkultur där textraderna handlade om att ha sex och lycklig kärlek. Och – på samma sätt politisk i sitt livsval och ställningstagande genom handling. Lisa Ehlin igen:

– Slagordsmusik fungerade också bättre när man visste vem man slogs emot. Vår samtid, upplever jag, är en inre kamp likaväl som en kollektiv. Allt omdefinieras. Det är en värld, upplever jag, av förändring på alla plan samtidigt. Musiken just behandlar kanske det vi behöver just nu. Den är introspektiv, den testar olika uttryck, den försöker hitta sig själv, den är extremt meta, den gör det som känns bra i allt det obehagliga och hotande. The Grand Narratives är förbi. Våra strider ser annorlunda ut, och därför ser uttrycket för dem också olika ut. Kanske till den grad att vi först inte upptäcker att de är subversiva förrän långt senare.

Hercules & Love Affair väldigt klassiska housemusik tar vidare där den slutade, där medmänskliga budskap började dyka upp. Budskap, utan brasklapp, som alla kan skriva under på, men inte gör. Deras nytolkning av Sterling Voids houseklassiker It’s Alright (som också Pet Shop Boys har tolkat) blir en nedslimmad och vacker pianoballad med textraderna ”Dictation being forced in Afghanistan
/Revolution in South Africa taking a stand/ People in Eurasia on the brink of oppression/But it’s gonna be alright/Cause the music plays forever on and on”.

Och det är befriande att höra de raderna. Det har ju, som med all popmusik, ett brett tolkningsföreträde. Men det är – i all denna eskapism – just skönt att höra att någon vågar öppet ta ställning, även om det bara handlar om att välja folkets sida i störtandet av diktaturer.