Rhye

Det coolaste man kan göra inom musiken i den digitala åldern är att gömma sin identitet. Att inte fastna så mycket på kameror, inte googla upp var man bor, fortsätta med sitt vanliga liv så länge de går. Som typ Burial eller iamamiwhoami. Rhye, som frontas av två personer, är också fortfarande rätt mycket höjt i dunkel. Musiksajter diskuterar om en av dem är från Los Angeles, om de träffades där, sen kom det fram att en är från Kanada och en annan från Danmark. Sen var det något med Berlin. 

Många misstog också sångaren Mike Milosh för att vara en kvinna. Och jag förstår det, det är en väldigt len Sade-röst och ett Sade-sound till hela Rhyes debutalbum. Istället för att gå R&B-vägen, som många elektroniska producenter har gillat de senaste åren, är Rhye mer klassisk soul med spontana saxofon och housepiano-utflykter, vilket gör dem speciella. Det hörs fortfarande att båda har en bakgrund inom den elektroniska musiken. Milosh har gjort mörk och mysigt knaster och den andra i duon, Robin Hannibal, är medlem i den danska gruppen Quadron.

The Fall var en av förra årets bästa sånger med sitt pianobeat, jazziga stråkar och utspårade crescendo, även första singeln Open är med. Det bästa med båda låtarna var att de lanserades med videos  – ett par enkla romantiska sådana – och skapade en buzz rent visuellt, vilket blivit lite av Rhyes grej. Jag saknar det. Ungefär som jag också saknade det med Hercules and Love Affair – jag ville bara se dem live eller på en video när jag hörde låtarna. Se de The xx-nedtonade liveversionerna på Rhyes youtubekanal så klarnar det.