Rockjournalistik

Jag och mina vänner brukar ofta skoja om hur rockjournalistiken är lika viktig som atomklyvning. Det kom till sin spets i torsdags när nyheten om att bandet Takida, ett band som i varje intervju inte kommer undan frågan hur det känns att vara ogillade av musikkritiker, stämmer recensenten av deras senaste skiva ” The Burning Heart” som publicerats i tidningen Gaffa. Till dagensmedia.se säger bandet att de kände att de måste ”statuera ett exempel”. Jag och många med mig förlöjligade det snabbt. ”Vi lever farligt vi kritiker”, skrev jag på Twitter. Trots att jag inte bevakar den hårda rockmusik som Takida spelar, är det alltid ett nöje att se hur kritiker löser situationen när de står inför en konsert, intervju eller ny skiva med bandet. Det blir alltid en tävling likt den gamla Monty Python-sketchen där de tävlar om vem som hade den svåraste uppväxten. Vad kommer folk våga skriva nu?

Som kritiker måste man kunna kliva på några tår i sin kritik, att kräva lite mer av kulturen, annars kommer musiken – som alla konstformer – att återgå till sin trygga konformitet där allt låter exakt som det alltid har gjort.

Rockjournalistiken i Sverige är en relativt ung form av kritik om man jämför med litteratur och film. Och som med all nöjesjournalistik ses den – inte alltid felaktigt – som ytlig, tramsig och ett hafsverk. Som inte kräver kompetens eller någon form av litterär förmåga. Arvodena, speciellt när det gäller skiv- och konsertrecensioner, är i det stora hela pinsamt låga. Det påtalas då och då av fackförbunden men det händer sällan några radikala förändringar. Det är ju bara musik det handlar om. Underhållning.

Tyvärr är den polisanmälda recensionen av Takida bland det sämsta jag läst. ”deras musik är precis som Ikeas bokhylla Billy”, skriver recensenten. Rösten låter som ”en dos skitnödighet eller Downs syndrom”. Formuleringar som inte bara är tråkiga, osmakliga och lika oinspirerade som musiken recensenten skriver om. Om det skulle ha varit en schysst recension skulle jag stå på barrikaderna och vifta med pennan och öronpropparna. Detta gäller meningar en tidning borde tänka två gånger om innan det hastas till publicering. Som skulle kunnat förhindras med högre arvoden och en rockkritik med självförtroende. Om det skulle ha varit en schysst recension skulle jag stå på barrikaderna och vifta med pennan och öronpropparna. Inget gott kommer i alla fall ur att ett av Sveriges mest säljande band polisanmäler en enskild recensent med taskig ersättning – vem kommer våga vara rättfram i sin kritik nu, när man skriver om de fåtal storsäljande rockband som finns kvar?