Schlager

Jag var på partyt när tidningen Schlager, en förlaga till nittiotals-musiktidningen POP och senare Sonic och GAFFA, firade tjugofem år sedan deras första nummer gavs ut 1980. Jag vet inte vilka som spelade den kvällen men jag minns att jag kände, som tonåring med rockjournalistdrömmar, att de varit med och stakat ut vägen för den nöjesjournalistik vi har idag. Att bevakningen av Hultsfred, Sweden Rock Festival eller Way out west och artisthändelser som en konsert med Lauryn Hill genererar flera tidningssidor och nyhetsinslag på TV. Det är på tiden att texterna från Schlager, som nu bara kan köpas på välsorterade second hand-butiker, får sin egen bok. Urvalet är blandat, men ger en relativt rättvis bild hur Schlager såg ut under de fem år den existerade, för att sedan slås ihop med tidningen Ritz och bli Slitz, och sedan gå från musiktidning till vad den är idag.

Ambitionen från redaktörerna Håkan Lager, Thore Sonesson, Mats Lundgren och Bengt Eriksson var att skapa en svensk motsvarighet till en tidig version av det amerikanska magasinet Rolling Stone.  Men trots att Schlager fyllde ett hål i svenska tidningshyllor var den inte tillräckligt uppseendeväckande för att riktigt sticka ut fullständigt. Det fanns saker som var kontroversiella på redaktionen, som en text om brittiska punkandet Slits som återfinns i boken (varför får vi inte veta, men kanske har det något att göra med att de, bandet, var alla kvinnor och personifierade ung sexualitet bland annat genom att posera nakna på sitt debutomslag). Viljan och idealismen kanske borde ha varit högre.  

Tidningen Schlager var framförallt viktig för att dokumentera framväxandet av den svenska punkscenen, vilket kan – i grova drag – jämföras med den svenska hiphopscenen idag.  Den mest intressanta musiken brukar ofta skapas utanför storstädernas tullar och shoppingkvarter, där fåtal av skribenterna faktiskt bosätter sig. Men Schlager gjorde ett bra jobb att skildra det utan exotism eller nonchallans, utan med en problematisering och beundran. Alla reportage från speciellt den svenska punkscenen går i 100 kilometer i timmen. Det är superlativ, rusdrycker och ändlös energi . Här kommer politiken in i bilden. Ska man skildra popmusik ur det underläge där den ofta gör sig bäst, när den får kämpa och streta, blir det medium där det publiceras i automatiskt också politiskt. Många av frågorna i Schlager handlade om att politisera popmusiken – ett exempel är de fantastiska ABBA-texterna – en tanke sprungen ur det proggiga sjuttiotalet. Ibland blir det påstridigt, onödigt, och den idealiserande tankegången att skriva låtar utan ett politiskt budskap eller slagord blir på något sätt ”sämre” i Schlagers skribenters ögon. Thomas Di Leva påpekar detta, när det avhandlats att han jobbat som diskare hos Försvarsmakten (”Nu ska han sätta igång igen… försvaret och politik”.) Generellt är den politiska medvetenheten inget som stör, tvärtom, men det blir missvisande när man ser jämställdhetstänket på texterna i  ”Best of Schlager”: 21 män och 9 kvinnor. Många kvinnliga skribenter blev senare åsidosatta till att skildra ”kvinnogrupper”, som det så hemskt kallas rätt okritiskt i flera texter, och börjar istället byta ämnen. Hélène Benno gjorde senare konsumentjournalistik och resereportage, Susanne Ljung modejournalistik, Kristina Adolfsson fortsatte med musikjournalistiken.

Det finns mycket tidlöst material, som fångar inte bara skarven mellan sjuttio och åttiotal och de musikaliska gränser som behövde suddas ut. Schlager var och nosade i alla hörn av landet efter nya scener och artister, en full täckning av de nya musikaliska rörelserna. De texterna som stannar kvar i minnet är främst skrivna av Susanne Ljung och Bengt Eriksson, och reportagen från reggaemusikens Jamaica är imponerande. Men det är ett kallt och trist Sverige som målas upp, med nästan bara gubbartister, ”kvinnoband” och utan ett enda av Schlagers fina fotografier för att liva upp. Tur att inte medielandskapet eller musikvärlden ser ut så längre.