Solange – A Seat at the table

I hissen den där kvällen skrevs tre album. Beyonce skrev ett av de mest konstnärligt utmanande och utlämnande albumen någonsin för en artist i hennes position. Jay Z ett av sina mest personliga och bästa album i sin långa karriär, speciellt från en som sagt att han gått i pension. För Solange föll alla bitar på plats. Efter att ha försökt hitta sitt artistiska uttryck under hela 2000-talet resulterade det i en skiva som är en av de bästa och politiskt medvetna soulalbumen sedan The Staple Singers.

I hissen, efter en prisgala 2014, uppstod ett bråk som filmades och läcktes till media. Alla tre album har ett tema gemensamt: svart historia och identitet. Solange dammade av ett sound av glossig R&B-soul från 1980-talet som man numera hittar i tiokronors-backar, som Deniece Williams, Stephanie Mills och Minnie Riperton, och dess post-funkiga rytmer som både har form och är formbara. Solange åkte med sina texter om självkänsla, svart feminin identitet och samtidshistoria till Knowless-familjens centrala punkt – den amerikanska södern – och spelade in vad som skulle bli en modern milstolpe. Som historisk kontext pratar hennes far om sin ungdom med segregationen och KKK och hennes mor om en svart stolthet som alltid är ifrågasatt.  A Seat At The Table aspirerar inte på att vara det nya soulsoundet utan en sorts vision, ett mantra i ett delat USA. I en distillation av disco, soul, r&b och funk.