Stig Hansén Bobby Boy om Bob Dylan

Det är få artister och band som kommer upp i den sortens popularitet och maktställning inom kulturen som gör att det kan publiceras nästan vad som helst om dem. I vilken kontext som helst – påhittad, påstådd, biografisk (trots att det vid det laget bör finns en uppsjö). Bob Dylan är en av dem.

Bobby Boy – ett smeknamn Hansén gett honom – försöker ”förstå” Dylan på sitt eget sätt, att nyansera bilden av en artist som inte gärna intervjuas genom att som nörd gå i hans fotspår. Det är vanligt att man som beundrare av ett band eller artist känner att man har ett speciellt band, en relation som ingen annan förstår.

Hansén går tillbaka till klubbar Dylan spelade på för femtio år sedan, fikar med andra nördar, läser tidningar om samhällsreformer och relaterar det till olika perioder i Dylans liv. Skivorna och låtarna går han igenom okronologiskt, och fastnar på sextiotalet (personligen föredrar jag Dylans åttiotal).

Det kan låta urtrist. Men Stig Hansén får det att funka på grund av sitt språk. Hansén, som skrivit både debattböcker, porträtt och om sin far, känner jag främst som reportageskrivare. På alla skrivutbildningar refereras han ständigt som den som introducerade nya internationella reportageskrivare i den svenska litterära floran och som författare till 12 böcker (tillsammans med Clas Thor) om konsten att just skriva har han en ställning som en av de bästa skribenterna i landet. Det är en rätt oslagbar kombo som han besitter, att ha full kontroll över sin text och ändå kunna vara till synes fri att kommentera vad som helst runtomkring sig och plötsligt citera en låttext som den mest naturliga saken i världen. ”Bobby boy” går aldrig riktigt ifrån sitt spår – att berätta om Bob Dylan – men kan ibland spåra ut med fem sidor om något helt annat utan att riktigt störa. Hansén har en lyrisk stil som väljer sina ord med omsorg, som problematiserar utan att bli på något sätt torr eller frånvänd.

Om jag ska våga mig på en sorts sammanfattning försöker Hansén både döda ryktet om att Dylan skulle vara värd eller ens påtalad som kandidat till Nobelpriset i litteratur, och samtidigt försöka skriva ett statement för att Dylan även idag är relevant, aktuell och att det han ägnat och fortfarande ägnar sitt liv åt är viktigt. Att Dylan inte bara bräker på sina spelningar utan verkligen träffar rätt toner och arrangemang. Idag gör Dylan mest tavlor som kommenterar samtiden, pratar i radio och vägrar sluta att turnera. Jag luras att tro att Dylan är tjugofem igen och kommenterar samtida politiska uttalanden eller händelser lika smart som Hansén gör mellan raderna. Men det är han inte. Det finns en intressant sorgsenhet här, där specialkunskaper värderas högt.  I en scen får vi se en grupp äldre män på ett tåg på väg till en Dylan-spelning. Alla försöker bräcka varandra i pålästhet, och alla vill prata med den som ”kan mest”. Här ska Hansén passa in: klubben för Dylan-män – som bland annat komikern Fredrik Wikingsson berättat om i en artikel i DN förra året – är alla ensamma i sin besatthet, har en stabil ekonomi i ryggen, och ägnar alldeles för många timmar år att leta efter ledtrådar. Likt en arkeolog ska de ha stenkoll på vad Dylan gjorde, tänkte och befann sig på minuten varje dag i hans femtioåriga karriär. Det kan ses som vilket intresse som helst – och jag älskar specialkunskaper om obskyra ämnen – men artister som just når den kulturella statusen får oproportionerligt mycket utrymme. Bob Dylan är en av dem.