Syket

När jag träffade Syket i samband med debutalbumet With love 2011 skämtade jag och frågade hur mycket journalisten Johan Wirfält betytt för deras karriär. De svarade allvarligt att han betytt i princip allt. Att en stockholmshipster hyllade ett progressivt rockband 60 mil bort, släppte EP på sin egen lilla label och snackade i rätt kretsar kan mätta av musiken på förhand – men här vart det P3 Guld-pris. Med all rätt. Och jag tror att det handlade om ett driv i Sykets egna svävande och inspirerande ljudbild, de var till och med bättre än en mediecirkusen, de visste vad de ville. De tog det vidare på egen hand. Det jag gillade på With Love är vad jag också gillar på Can you keep a secret? – grunden i gitarren. Om man lyssnar på svensk musikhistoria från Bo Hanssons sagoskivor på sjuttiotalet till Göteborgsbanden på nollnolltalet har det alltid varit ett fungerande koncept. Där finns en artistisk frihet. Skillnaden på de två skivorna är tempot. När jag lyssnar på With Love idag kan jag tycka att Syket hade lite bråttom på vissa spår, stapplande trumkomp som bygger upp till en hårdare ton och tanke. På det sättet är nya skivan precis det soundet som gör Syket Syket. Can you keep a secret är lugn, pumpande, drivande, varm. Inslagen av studiomaskineri – som congas, en kort trumpet, eko, pianoton eller en stegrande gitarr fungerar som pulsmätare. Förutom en konstig sampling i Knew What To Do är Can you keep a secret? en mer genomtänkt skiva än With love, de vet mer än nånsin vad de vill.

Betyg: 8/10