The Internet – Hive Mind

För att förstå The Internets nya skiva »Hive Mind« – där de posar likt Grandmaster Flash & The Furious Five på omslaget – lyssnade jag på A Tribe Called Quests debutalbum »People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm«, Tony! Toni! Tone!, Aaliyah, en dokumentär om Earth Wind & Fire och läste en artikel om p-funk. Precis som flera generationskollegor –- Kaytranada, Kelela, Frank Ocean – stjärnmarkerar The Internet det bästa ur nittonhundratalets musikaliska browserhistorik.

Själva säger LA-kvintetten att de gillar Pharrell – det vill säga att stå lite i bakgrunden, vara arkitekten, planeraren och fixaren, men även artisten som ställer sig längst fram på scenen när ljuset passar.

The Internets kärna, Syd och Matt Martians, formades ur rapkollektivet Odd Future i början av 2010-talet. »Hive Mind« är det fjärde albumet i en utveckling som bara blir noggrannare, mer enhetligt och gränslös. R’n’b-genrens inneboende mekanism – friheten i beatsens takt och otakt – gör det lätt att sväva mellan neosoul, rap, triphop och elektronisk funk. Bäst blir det i funkiga »La Di Da« och balladiga »It Gets Better (With Time)« – två besläktade ytterligheter som The Internet alternerar emellan.

Men där Earth, Wind & Fire sprängde musikaliska gränser – ibland lite för mycket i sina egyptologiska outfits och abnorma kommersiella anspråk – är The Internet fortfarande för återhållsamma. Förra albumet, 2015 års »Ego Death«, var så bra eftersom där fick The Internet till stor del fungera som husband åt gäster som Janelle Monáe, Kaytranada och Tyler The Creator, en roll som passade dem så väl att det fick mig att vilja att de skulle byta idol till The Roots.

Men The Internet är för låsta i r’n’b-musikens tankefigurer utan att ha soulens harmonier och övergångar eller funkens frihet och bombastiska tilltal. Ta en låt som »Mood« som har en fin gitarrslinga och mjuk vers men mestadels alldeles för stel i sin produktion, med ett litet stramt trummaskinskomp som enda livboj. Det räcker inte.