This is Head

Man brukar aldrig se så många yviga hårmanar och tjocka skägg på samma plats som på Dungen-konserter. Senast var det proppfullt. Det är något fint med ett tusental personer som vill dagdrömma ihop. Det var samma känsla som This is Head fångade på sin debutskiva 0001. Malmögruppens skitiga SIlverbullit-rock, svulstig men lågmäld Tangerine Dream-elektronica tillsammans med Studio och A Mountain of One-balearica blandades i krautburken och spottade ur sig en av 2010 års mest helgjutna plattor. Men på uppföljaren, The Album ID, hade den trubbiga udden av experimentalismen som gjort gruppen en förgrenare mellan rockmangel och dansmusik, slipats och blivit trist. 2015 har This is Head hittat tillbaka lite. Kraut- och proggrocken (eller det håriga Dungen/Träd, Gräs och Stenar-sjuttiotalet) har utvecklats mot en tydligare, 1980-tals The Factory-postpunk. Samma sort som man tänker just passar i en smutsig, urban lagerlokal men som egentligen passar bäst i ett stort, sparsamt landskap, som Göteborgs skärgård, där den är inspelad. Musik för ett kobete och inte för en lada.

Det finns två undantag från den malande rocken, sångerna Pieces och Astray, båda med snabba popgitarrer, men det är inte där de fina melodierna sitter. Den skrämmande Timmerdalen låter som en skogstur på natten och Colors har så bitterljuva slingor att det låter som en rockcover på en technolåt. Men de tindrande stunderna händer för sällan. Har This is Head gått från att bryta nya möten på skiva och lämnar dagdrömmandet till konserter? Jag menar, hur många skivor med typ Sonic Youth orkar man köpa innan man fattat grejen?