What happened, Miss Simone

Nina Simone var frimodig i en tid som inte uppskattade genialiska kvinnor.

Simone sjöng om människor som inte har ett land, klass, skor, jobb, kärlek. ”Aint got no earth” sjöng hon. Femtio år senare säger Zara Larsson att vi lever i ett patriarkalt samhälle och får en shitstorm emot sig. Många höll med och stöttar.

Men jag vet inte hur många som stöttade Nina Simone när hon sa att hon var trött. Trött på mannen som slog henne, ändlösa spelningar, att känna att ens land behandlar en som skit.

Inom musik brukar man ofta kasta omkring uttrycken ärligt eller äkta. Men det finns inget annat som passar in här.

Med en röst som är slut på hopp, är könlös, bruten och besegrad. Som inte ens har det hon sjunger om i Ain’t got no/I got life – sin frihet, sitt liv. När det fantastiska fotot parerar in på henne känns det just äkta. 

Formad som klassiskt skolad pianist, ville hon – trots att höll på att bli en av världens största stjärnor med sin blandning av soul, folkmusik och jazz – återgå till att spela Bach. Men ambitionen var utbytt från de lummiga barerna där hon började till Carnegie Hall.

Den biografiska linjen har några fläckar. Familjen, som satte henne framför ett piano när hon var fyra år gammal, sa hon upp kontakten med. Och vad hände 1985 när hon sköt med en pistol mot en skivbolagsboss? Alla soulsinglar som inte blev hits?

Man skulle kunna göra femhundra dokumentärer men fortfarande inte ens täcka halva Simones bidrag till musikhistorien eller på riktigt förstå hur hon fungerade. Men ”What happened, Miss Simone” gör ett hjärtskärande försök.