Live intet nytt
På ett Youtube-klipp från den amerikanska tv-showen Jimmy Kimmel Live låter DJ-duon Justice ett traditionellt rockband bestående av Rod Stewart, Prince, Stewie Wonder, Rick James och en moonwalkande Michael Jackson framföra deras otraditionella rocklåt D.A.N.C.E. Det första Jimmy Kimmel säger innan han presenterar bandet är ”this is going to be weird”. Justice själva står vid ett bord bredvid och tittar på. Framträdandet är ett koncept förebilderna Daft Punk redan kört, men som är modernistiskt markerande, idag, för hur folk ser på en livespelning. Vi har egentligen inte rört oss en tum sedan tidigt sextiotal när The Beatles stod på scenen för första gången, om än sänkt gitarrerna till skrevet. I den vanligaste sinnesbilden av en musiker, håller (han) oftast i en gitarr. I min en laptop. Om Feven skulle göra comeback nu, 2007, skulle jag vilja att låten hette ”Bränn Gitarren”.
Alla The Tough Alliance spelningar i år har varit drygt tjugo minuter långa, bestående av runt fyra låtar med playback och utvecklats till en fotbollsmatch. Ibland blir det ju som det blir, och matchen avslutats tvärt för att folk (män) springer in på plan. Men upplevelsen, föreställningen – eller konserten, om man vill använda ett kontroversiellt uttryck i sammanhanget – är väldigt skrämmande för folk, när den inte innehåller bas, gitarr, trummor och sång och skinnjackor. Det okända är väldigt svårt att närma sig tycker traditionalisten. Precis som när Européer på 1400-talet i Afrika avfärdade stammarnas kultur som djurliknande och banala avfärdar den moderna traditionalisten en modern konsert på grund av att de inte förstår den. Playback, fyllevrål och spelningar som utvecklas till klubbar är för nytt för ungdomen som inte växt upp i ett housebeklätt 2000-tal (för att hålla oss på det torra tar vi inte med Ashley Simpsons eller dylika cirkusframträdanden i några resonemang som ges).
Popmusik live måste utvecklas och omformas, och det går segt. En vägg av gitarrposering och nya skivor med Kent, Mando Diao och The Hives där rockmyten infrias till traditionalistens belåtenhet står i vägen. Det är dags att ta fram släggan.
Tidningen POP:s visdomsord ”Musikhistorien är inte beständig utan måste ständigt skrivas om” känns fattigt när det gäller livemusikens konventioner.