Alf Robertsson – Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg (bok)
För att författa en biografi krävs sållning av material. Det är säkert mycket man samlar på sig: bortsett från alla intervjutimmar är det intryck och beskrivningar som ska samsas. Börje Lundberg, journalist och mångårig vän till Alf Robertson och författare till bland annat ”Stora rock ’n’ roll-boken”, ger i ”Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg” en rörig och trött sorts sammanställning av Alf Robertsons otroligt spännande liv.
Alf Robertson är känd som historieberättare, det märker man tidigt – men hans fängslande anekdoter om allt från hur han blev av med oskulden på en bordell i Lissabon till hur han tog värvning i Främlingslegionen återges utan sansad dramaturgi och blir till en fragmentarisk gröt full av upprepningar. Kanske är det på grund av alla passager. Född och uppvuxen i Göteborg, tog Alf Robertson som15-åring mönstring på ett skepp som tog honom till New York. När han gick i land några år senare och hamnade i Stockholm blev han under en period hemlös och gick i självmordstankar. Han tog lite ströjobb och dammade av en gammal dröm: musiken. ”Jag gick runt med mina dikter och låtar och hoppades få något bolag intresserat”, säger Alf.
1968 hände det. Alf Robertson blev ett namn över en natt med singeln ”Riv inte våra kvarter” i en tid när musikframgångar räknades i poäng på Svensktoppen. Därefter följde ett 70-tal i USA som första svensk att göra en countryskiva i Nashville. ”Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg” tecknar en levnadsglad, envis och social person, som ”är som folk är mest”, som han beskriver sig själv. Men också en väldigt obetänksam olycksfågel, vars pengar rinner iväg fortare än de kommer in, med dåligt ölsinne och tveksam kvinnosyn. Boken är intressant ur ett genusperspektiv – som ett exempel på en total avsaknad av omvärldsanalys. Börje Lundberg påtalar i boken att Alf Robert-sons ”alltid haft ett extremt kvinnotycke”.
”Han kan vara småfräck – men är sällan plump. Han vet var gränsen går.” skriver Lund-berg, efter att Alf Robertson just berättat om när han fällde en sexistisk kommentar till en sjuksköterska, utan på något sätt analysera och jämföra med det faktum att Alf Robertson också refererar till sin fru som ”hon som jag lever ihop med”. Börje Lundberg rycks med, och använder begrepp som fruntimmer för att beskriva perioden i Alfs liv när det var ”nya damer och nya tak varje morgon”.
Under sin sista spelning, i oktober i fjol, var Alf Robertson märkbart tagen av de senare årens händelser. Hans Charles Bukowski-liknande relation till cigaretter och alkohol hade tagit ut sin rätt – med tre hjärtinfarkter och två strokes. Men han vägrade att ge upp.
Comebacken, både på scen och med en ny skiva, blev ett faktum, likaså de att han upp-träder i en folkpark, vilket blev lite av hans signum genom hela karriären. Närheten till publiken och att vara en av alla andra var viktigt för Alf. Han är en av de få artister man kan beskriva som folkkär. Det är synd att Alf Robertsons levnadsberättelse fick en så förvirrande förpackning, skriven på förutsägbar och oinspirerad prosa, vars ryggdunkningar ibland liknar en dödsannons – om uppgång och fall och comeback av en av Sveriges mest spännande personer.