Alice Cooper

En stor del av rocken handlar inte om musik, utan yta, showen och teatern. Vissa har melodierna och de perfekta skivorna, vissa är bäst live och vissa är suveräna på båda delarna. Alice Cooper, skräckikonen som påståddes slakta kycklingar på sina liveshower och gjorde tonårsföräldrar rådvilla, har i min värld just varit känd för sin koreografi och – rent estetiskt – inspiratör till både punken, metal och senare skräckfilmsregissörer. Och det är mycket av den bilden som målas i Welcome to my nightmare – en biografi av den brittiska rockförfattaren Dave Thompson som tidigare skrivit böcker om både U2, Depeche Mode, ZZ Top och Red Hot Chili Peppers.

Alice Cooper och hans vänner börjar med ett Beatlescoverband till att några år senare försöka slå sig fram i sextiotalets Los Angeles myllrande musikscen under olika bandalias. Det är en väldigt spännande miljö Thompson tar oss igenom, där alla försöker bli uppmärksammade och uppvakta rätt människor – samtidigt som tålamodet börjar tryta och banden stånkar sig blodiga i att uppfinna rocksoundet på nytt, skapa sig en unik image och använda sig av mer och mer attiraljer på scenen för att skapa publicitet i pressen och bland promotors. Alice Cooper, här fortfarande en bandkonstellation och inte en soloartist, uppvaktar Frank Zappa och får släppa sin debutskiva på hans bolag. 

De försökte fortfarande hitta sin egen stil, försöker stå ut från mängden av andra band som revolterar mot dels sing-songwritervågen, den musikaliskt skickliga rocken som Led Zeppelin eller den intellektuella som The Doors, dels de som går i allas dess fotspår. Och det är svårt, det dröjer några år innan bandet Alice Cooper inser att nyskapande inte bara behöver komma från musiken – de är inte speciellt bra på att spela och lyssnar egentligen bara på The Rolling Stones. Den kan också komma från estetiken, och med sitt budskap attrahera ungdomen. Här börjar en mytbildning som, genom en imponerande PR-maskin, ger bandet stor spridning. Den första giljotineringen av Alice sker på scen 1971, men det är genom rykten om att Alice Cooper slaktar levande kycklingar, att en kvinna hade dött mystiskt på ett plan bandet flugit i och annat bisarrt skvaller som överträffar sig självt som skulle göra Alice Cooper världskända. Alice Cooper blev pressens skandaldröm. Skivbolaget skickade i många fall själva ut ryktena, som vare sig dementerades eller förklarades av de flinande bandmedlemmarna i intervjuer som mest svarade ett ”jasså?” på påståendena. Inget kunde locka upproriska tonåringar till en Alice Cooper spelning mer. Efter framgångarna med hitsinglarna School’s Out och I’m Eighteen befästes det. Som med alla rockband håller det inte för evigt. När punken kom blev Alice Cooper betraktad som mesig, och en av de rockdinosaurier som Johnny Rotten och hans Sex Pistols var menade att revoltera emot – samma artister som några år tidigare som tonåringar köpte hans skiva School’s Out och inspirerades av budskapet. Efter punken blir Alice Coopers alkoholism för synlig och påtaglig och karriären blir en berusad dimma av kassa album och alldeles för mycket pengar att finansiera begäret med.

Vince Furnier, alltså soloartisten Alice Cooper, har redan berättat sin historia i självbiografin Golf Monster men Welcome to my nightmare är en fin komplettering – den handlar, skriver Thompson, om bandet Alice Cooper.  Om alla turerna som ledde fram till det jag inte ser som så speciellt men som verkar vara det stora erkännandet bland äldre amerikanska och brittiska rockmusiker: Rock N Roll Hall of Fame. Den är fängslande och ger en historisk bakgrund till varför vi idag ser det som en självklarhet med skräckelement och blodiga sekvenser i den hårda rockmusiken.  Alice Cooper är konsekvent, benhård i sitt uttryck och sin vision och trots att han kanske inte skrämmer lika många längre förstår man varför han ska tillhöra rockmuseets hall of fame.