Berghain 10 år

Jag hade aldrig varit på en bättre klubb. Middag till halv två på natten, en ringlande kö, en diktatorisk dörrvakt. Hundratals tyska muskelberg  – som tagna från Mad Max-filmerna – med stenansikten som dansade till minimalistisk techno i ett nedlagt kraftverk i östra Berlin. Folk hade sex överallt. Om man stannade till på morgonen var det ändå kö in. Då, i mitten av nollnolltalet, var tysk elektronisk musik det hippaste man kunde lyssna på och Berghain the shit att vara på. I år fyller den 10 år.

Enligt vänner är det mest hipsters och technoturister där nu, de som bara var i housebaren längst upp förut. Muskelgaycrowden är nästan helt borta på en lördagskväll. Samtidigt som den gamla gayklubben har utvecklats till att dels bli vår tids viktigaste elektroniska nattklubb, har Berghain den kulturella markeringen kvar. De har aldrig fallit för någon kommersialism, aldrig byggt ut eller tapetserat stan, inte släppt in gäng av festande turister i dyra kläder för att kränga fler drinkar. Trots att det är världens mest kända klubb idag är det samma koncept som för tio år sedan.

Dörrvakten hette Sven och står där fortfarande. Det är fotoförbud och har inga irriterande mingelfotografer. Gillar man inte turisterna är det bara att gå dit på söndagar.