Bolywool

De ska precis ha sin första officiella spelning, och den tredje någonsin. På Debaser Slussen i Stockholm är det shoegazeklubb, på uteserveringen spelas det frekvent Ride, Spacemen 3 och annat brittiskt, i runda slängor nittiotal. Göteborgsbandet Bolywool har soundcheck; psykadeliskt british invasion blandas med sötsur 90-talspop och – såklart – ljudmattor. Sångaren Calle Thor säger att bandet funnits i tio år, men nu är det rätt tid att bli omtalade. 

– Vi har alltid haft någon slags experimentell del, alltid haft en psykadelisk ådra., säger han.

– Vi är mer gamla i musikval, främst gitarrbaserad musik och väldigt okänsliga för trender. Och kört vår egen grej.

Kanske är det timingen som gjorde det. Och även om de inte vill (och även om det ibland inte är rättfärdigat), kommer Bolywool nämnas i samma andetag som det myller av svenska popband som återkommer till det ibland karga, mörka och dystopiska, men samtidigt drömska, skygga och svävande likt gitarrband som Fontän eller mer elektroniska akter, som självaste The Radio Dept eller Studio. Bland det bästa Bolywool spottat ur sig så här långt (med albumdebut till hösten) är just västkusttropica, i form av en smittsam mix av den egna trummisen Simon Hildor. 

– Kanske var det arbetslösheten som gjorde det, berättar Oskar Erlandsson, en smalare Jemaine Clement från Flight of the Concords, som spelar bas och är uppväxt på Öland. 

– Vi lyssnar på olika saker, men när vi började var det mycket brittpop och Oasis. Jag och Calle (Thor, reds anm) har alltid bott i olika städer. Men vi bodde ett tag i Brighton och var arbetslösa samtidigt i typ en månad, och då spelade vi in 20-30 demos. Det var oerhört kreativt. Det var första gången vi kunde ses varje dag.

”Havet är viktigt” slår hela bandet fast. Skivbolaget ”Records by the Sea”, en label som inte ens har en hemsida, passar som handsken för ett band som slits mellan böljande havsvågor och brittrockaktiga popinslag. Merparten av bandet har nu flyttat runtomkring Göteborgområdet, där havet alltid är närvarande.

Öland är ganska ödsligt, säger Oskar Erlandsson. Man sitter där i tystnaden.

Vad är det med havet och öar som fascinerar?

– Det är mest att det är tyst. Lugn och ro.

Första spelningen  är mystisk: Bolywool är i en annan värld, ignorerar publiken istället för att ta för sig, hamrar sig fram i distinkta gitarrpsykos. Häftigt, men om jag ger en fri spekulation handlar det nog om osäkerhet;  framför sig ser de replokalens vägg. Med tydligare fokus både på visuellt uttryck  och vilken musik man vill spela, kan Bolywool utvecklas markant . Framtiden är ljus.