Christopher Owens

Jag gillade Fleet Foxes sångare Robin Pecknolds ep Three Songs från 2011 så mycket mer än hela Fleet Foxes-katalogen. Den var, kändes det som, lite lösare skriven. Riktigt den känslan får jag inte när jag lyssnar på Christopher Owens första soloskiva efter uppbrottet med Girls. Trots att Owens fortfarande är en av vår generations största musiker. När jag träffade honom en gång gick det inte att intervjua honom. Han var för långt ner i droger och stirrade med blodsprängda ögon ut i intet.

Nu har han åkt på en resa från San Fransisco till New York till Frankrike och blivit kär. Det är samma brygga mellan upbeat och akustisk crooner som med Girls, och samma fina kärlekstexter. Men Owens är som bäst när han är det sista, det är hans grej. På en barstol, med en gitarr och en sargad stämma som sjunger ut om saker som kunde ha blivit något om man agerat annorlunda. Men hans resa har rent musikaliskt fått honom mer förankrad än någonsin i den amerikanska låtskrivartraditionen, och det är lätt att älska inslagen av flöjter och melodica.