D’Angelo, Filadelfiakyrkan

”Jag ser folk som jag känner igen från tiden då man gick ut”, säger en röst från raden bakom mig. Jag tänker mig att säkert hälften av publiken som är här ikväll var på den legendariska konserten på Cirkus för elva år sedan. Då hade D’Angelo just släppt sitt nya album Voodoo, uppföljaren till Brown Sugar fem år tidigare. En debutplatta som sägs startade vad vi beskriver som soul-revival, eller neosoul. Ett uppsving för klassisk Motown-soul blandat med samtida r’n’b, och ett sound som självklart inte var opåverkat av 20 års hiphop- och funkhistoria. Han var uppenbarligen på topp: när alla pratar om giget låter det som att de sett D’Angelos sexpack få eget liv eller att Marvin Gaye återuppstod där på scenen för några timmar. Som en sådan där religiös karaktärbeskrivning där berättelsen efter att ha gått från munnar till munnar får sitt eget liv och precis vad som helst är möjligt i efterkonstruktionen. När han nu gör sin comeback är turnépremiären i Stockholm.

Stämningen är minst sagt upphajpad när han kommer ut, knappt en timme sen, med nitjacka, pösbyxor och en bandana. Ingen vet riktigt var han har gjort sedan Cirkus-spelningen. Några samarbeten med Q-Tip, Snoop Dogg, snack om en ny platta, en bilolycka, droger, av konserten att döma verkar D’Angelo lyssnat mycket på Prince (det blir mycket elgitarr). D’Angelos tajta band gör det mesta jobbet innan neosoulkungen får ordning på textraderna och kan lattja med micken utan att tappa den. Han blir varm, tar av sig jackan och kommer på att han fortfarande got soul och en fantastisk röst. Men behövs det sådan energi? Det bästa med D’Angelo är ändå kvällens sällsynta ballader och smooth-beats. D’Angelo har en helt ny musikvärld att förhålla sig till nu. Där dramatiserade storproduktioner rensat ut mycket av den lugna soulen på listettorna, till förmån för hårdare och snabbare hiphop. Även om det självklart finns undantag. Jag tror till exempel att Adele eller Amy Winehouse lyssnat otroligt mycket på den då unga, nyskapande soulartisten. D’Angelo har alltid varit så stor i min bok eftersom den där vältränade omslagsmachomannen som skulle kunna gå en boxningsmatch med The Rock sjöng kärlekslåtar med samma sexiga stämma som Teddy Pendergrass. Under kvällen i Filadelfiakyrkan får vi höra när han tar stapplande steg till att göra om många av låtarna från Voodoo, samt Shit, Damn, Motherfucker från Brown Sugar – och ett gäng nya låtar – till hårda funkstöndängor. Det funkar sådär. Kasst är också rockbandsförvandlingen i form av ett långt trumsolo, jag sätter mig ner.

D’Angelo kämpar och träffar rätt, det är inget snack om att han långsamt klättrar och försöker ta tillbaka kungakronan, men bakom de här försöken att tvunget skapa dansstämning och tuffa till sina låtar med för mycket av allt blottar D’Angelo en osäkerhet. En osäkerhet jag hoppas det inte tar elva år att komma över. I min fantasi ville jag höra Lady, Cruisin, Alright, The Line och The Root i bästa soulkostym utan några svettfläckar och inte ett urval av de funkigaste Prince-låtarna med stön.