Depeche Mode – Tour of the Universe

När jag säger att jag ska titta på en DVD-konsert med Depeche Mode undrar en bekant, säkert väldigt omedvetet, om jag har sett ett klipp där Dave Gahan är hög runt början av 90-talet. ”Det är fantastiskt!”. Det känns väldigt talande för hur sövande Depeche Mode är idag om man är tvungen att referera till tiden när det faktiskt var möjligt att det kunde hända något oväntat på scenen. Barcelonaspelningen på Tour of the Universe från 2009 kommer också när en debatt om livespelningar dragit igång i Sverige. P3:s Sara Martinsson bloggade på saraslongtwitter.tumblr.com om att musikbranschen har under 15 års tid försökt övertyga folk om att live är framtiden. ”I stället för att fokusera på alternativa distributions- och försörjningsvägar för musiker och musik har branschen snöat in på live som den enda vägen, satt varenda dollar på det kortet och vi som lyssnar på musik får lida konsekvenserna av det nu”.

Och Depeche Mode gör, likt svenska motsvarigheten Kent, allt för att bli framtidens mastodontrockband som fyller de feta arenorna även 2020. Som aldrig handlar om något som säger någonting om sin samtid – förutom, säg, U2:s Bonos tal om världsfred – utan bara talar till en viss generation som försöker slå rekord i personer på skolåterträff. För att riktigt suga musten ur alla de trettiofemplus som fortfarande köper gigantiska 10-skivorsboxar och lansera sig, hos dem, som The Rolling Stones är för en fyrtiotalist.

Det handlar om nostalgi och fullständig marknadsanpassning. Depeche Mode själva har säkert ingen aning om att den här livespelningen ens ges ut.