El Perro Del Mar

Vi sitter på ett fik några steg från Stureplan och pratar om orättvisor och protester. Det var bättre att ses här än på söder, där känner alla igen en, tänkte Sarah Assbring, en av Sveriges just nu bästa popstjärnor. Hon har rosatonat hår och säger att det är mycket nu. Allt med Sarah känns eftertänksamt. Ursprunget till nya skivan Pale Fire, en genretokig, samplingstung och politiskt medveten samling låtar, är enligt Sarah ett försök att vara fri att kommentera och visa sina influenser.

Om någon skulle fråga mig om en artist som knyter ihop påsen mellan hur svensk popmusik lät för tio år sedan och idag, och hur min generation har utvecklats, skulle jag svara El Perro Del Mar. I amerikanska och brittiska tidningar kallas det ofta för indie, men det har en större bredd än så, åtminstone idag. Jag relaterar det till mycket av den elektroniska musiken som kom i mitten av nollnolltalet. I november släpper hon sitt fjärde album. Det är hennes bästa. Pale Fire, som hon själv har producerat, är en frisk mix av allt från gammal house och reggae med dansbeats.

När jag pratade med andra musikjournalister som hört din skiva beskrev de den som mångsidig, i kontrast till spretig. Men finns det inte en risk där också, att man kommer för nära just spretig?

– Absolut, men om det står mellan att göra något som är logiskt, safe och säkert och att riskera att det blir spretigt, så tar jag den risken. 

Varför kom det här just nu?

– Hos mig har det varit en röd tråd att bryta regler. Lite av temat på skivan handlar om att göra motstånd, på mitt sätt.

Mot vad?

– Mot orättvisor. Det finns ett mått av samhällskritik. Min tanke från början var att skivan skulle ha ett dystopiskt tema, jag var väldigt tagen av en hopplös syn på världen. Jag skrev mycket av skivan under arabiska våren, när den blommade upp och utvecklades. Jag blev väldigt tagen av det. Och kände både det här apokalyptiska men samtidigt att det finns en vilja och mening i att bjuda motstånd. Skivan är ett försök att peka på det ljusa, att det finns möjligheter att reagera.

Och du gör det genom musiken? För mig har du alltid verkat väldigt politiskt medveten. På din tumblr-blogg tipsade du om en dokumentär om situationen för Afghanistans kvinnor och jag läste en intervju där du nämnde romernas situation i Sverige idag. Har du tänkt ge dig in i debatten på något annat sätt?

– Jag har först nu vågat börja, jag har varit ganska feg innan tror jag. Jag har varit väldigt upptagen med tanken att man måste ha all kunskap och verkligen veta vad man pratar om innan man uttalar sig. När jag bestämde mig för att göra en låt om upploppen i London gick jag igenom mycket av tankarna som har varit bromsklossar för mig tidigare (What Do You Expect, reds anm). Kan jag verkligen tycka, finns det inte många sidor av saken. Till slut kände jag att vafan, det här är ju anledningen till att folk inte vågar uttrycka sin åsikt och för upp saker till debatt. Det var en bra sak för mig att våga göra det. Att man inte behöver vara totalt insatt i en sak. Förmodligen kommer jag vilja göra det mer aktivt och utåtriktat framöver.

Vad tar du för ställning i What Do You Expect?

– Jag vred och vände på saken, men landade i den grundläggande mänskliga frågan att när människor far illa eller känner sig orättvist behandlade i ett samhälle så protesterar de på ett eller annat sätt. Om det sättet är riktigt, bra eller försvarsbart det vet jag inte, men det viktigaste är att människor kände sig missnöjda i det samhälle de lever i. Sen tyckte jag att diskussionen kring kravallerna ballade ur totalt och blev en för intellektuell diskussion om helt andra saker. Det började handla om konsumtionssamhället istället. Det slog knut på grundfrågan. Att man inte kan se igenom människors motiv.

Om du vill delta i debatten, hur kan det se ut framöver?

– Jag vill göra musik som vågar ta någon form av politisk ställning eller ha en åsikt. Det har varit ganska dött inom den politiska musiken ganska länge. Det känns spännande att våga göra moderna kampsånger. Jag har nog känt under en lång tid att det är territorier jag inte ska in på men det känns som jag öppnat en dörr nu. Det känns som att det är mycket som bubblar i samhället idag, och trycker man bara lite lätt på saker så kan man få starka reaktioner. Det tycker jag är intressant.

Det känns som att du vill förändra lite av debattklimatet i Sverige. Just nu är det ju rätt polariserat.

– Verkligen. Just det där att man analyserar sönder saker så man tillslut landar på samma ruta man startade. Debatter över lag i Sverige har länge varit på det sättet. Tills att man kommer fram till att det inte ens är värt att diskutera. Det är en farlig tendens, när diskussionerna tenderar att handla om en strukturerande intellektuell nivå. Där tror jag att musik kan vara stark, och mer rakt på sak.

El Perro Del Mars musik brukar ofta beskrivas som ångestladdad och mörk. Jag vet inte hur sant det är just nu, jag har visserligen alltid kunnat dansa till El Perro Del Mars musik, till The Knife också. Trots deppiga texter. Det är också det som Sarah vill åt, kontrasten. ”Om man gör en house-influerad produktion och de texter jag skriver så blir det den här konstiga ambivalensen. Ska man dansa eller vad ska man göra?” frågar hon retoriskt. I singeln Walk on By sjunger hon “Soltude’s my best friend/ And if I want to cry/ It tells me I’ll be happier within living without/ And that I should turn my heart off/ And stop waste my time” över ett dub-influerat Studio-beat.

– Jag har ju den mörka sidan i mig väldigt naturligt. Speciellt när jag skriver musik. Men jag har försökt gå emot det där lite på Pale Fire, så jag inte faller längst ner. Lägg av, kämpa emot, säger jag till mig själv. 

Sidestory:

Den nya skivan, med ett rödflammigt oljeytaomslag, har hon skrivit i New York och Paris. Hon brukar ofta resa dit när hon ska skriva, det blir lättare så, eftersom båda metropolerna är bra städer att ”försvinna in i”. Man kan träffa folk om man vill eller vara helt ensam. I motsats till många andra popstjärnor hittar Sarah mer inspiration av kulturkonsumtionen i en urban miljö än att göra som Taken By Trees eller Korallreven och åka till blåa hav. Och det märks. 

Du har ju mycket samplingar på skivan, det brukar ofta fungera som ett sorts statement. Att man säger att det här, det är bra kultur. The Tough Alliance var ju väldigt bra på det där. Hur har du tänkt?

– När jag började experimentera med sampling var det ett sätt att inspireras. Att föra in andra röster och element jag inte kunde styra över riktigt. Jag ser ofta låtarna som ett kollage av olika röster eller företeelser som är laddade med allt jag vill säga. Att sampla blev som ett nytt outforskat instrument för mig.

Vad är det du samplar på skivan?

– Jag samplar väldigt mycket från filmer, mycket grundljud från actionfilmer till exempel. Som explosioner och effektljud och liknande som jag byggt nya ljud av. Även röster och dylikt.

Vill du säga några konkreta eller blir du stämd då?

– Fan det är verkligen en djungel av regler det där. Vissa saker är clearade, andra har jag tigit om. Det är ett helsike om man vill försöka vara ärlig. Det finns en ängslighet inom musikförlagsvärlden som är helt galen. Och jag vet inte om den är berättigad. Man saknar ju den friheten som fanns på åttiotalet när det fortfarande var möjligt att sampla fritt och den fantastiska musik som uppstod på grund av det.

När man släpper någonting på skiva så blir det officiellt, om man samplar något och släpper på Soundcloud är det nog annorlunda.

– Ja, jag får kanske göra det nästa gång, om jag vill fortsätta sampla som jag har gjort. Släppa lite mer inofficiellt. 

Vill du säga någon som är clearad?

– Ja, jag har samplat från en dokumentär som heter ”Paris is Burning”, en fantastisk film som handlar om Vougeing-scenen i New York på åttiotalet bland svarta transmänniskor. Men bara i albumversionen av Walk on By, inte radioversionen. Den fick jag loss men det var svårt.