Glasvegas – Later… When the TV Turns to Static

När Glasvegas började hypas 2008 bildades en intressant konsensus. Vid hyper brukar man bli mätt redan samma helg efter tidningskrönikorna. Men alla gillade Glasvegas. När folk, som jag, trodde det aldrig skulle komma en fräsch, ny rockskiva igen överraskade en grupp från Skottland med en tung dialekt. Debuten jämfördes med Oasis Definitely Maybe eller The Strokes – och den låter riktigt bra än idag. Mycket beror på kontrasten mellan de hårda nittiotalsgitarrerna, punktrummorna och Phil Spector-kompet – mitt emellan balladerna, allsångskörerna, sångaren James Allens texter om skilsmässor och sociala problem. Andra skivan var en godkänd upprepning. ”Later… When the TV Turns to Static” har inte samma patos bakom orden, och Allen har slutat leka med låtarna. Som när han plötsligt börjar prata istället för att sjunga, mot en bakgrund av virvlande gitarrer. Glasvegas hade samlat på sig livserfarenhet för att just släppa det på en, solid platta, med några rester som flöt över på en jul-EP och en andra skiva. Men inget har sparats till framtiden förutom rocksoundet. Ibland låter det nära gothbandet Placebo. Bäst fungerar det kanske i pianoballaderna, som Finished Sympathy, Choices och I’d Rather Be Dead(Than Be With You). Allmänt känns det väldigt ihoprafsat, kanske är det skapat för turnérepertoarerna. Med några rockriff som går igen, få rader som sätter sig, inga kul melodier. Det är långt ifrån de tidiga konserterna – bland annat i Sverige – där publiken sjöng med i textraderna innan ens skivan hade släppts.