Hästen, pojken och machomännen

Dolph Lundgren kunde inte ha pratat i SR:s Sommar något annat år än 2008. Inga är så utrotningshotade – och paradoxalt syns lika mycket – som machomännen just nu. Dolph till och med pratar som John Wayne. Hans största roll är som Stallones ryska motståndare i Rocky 3 – Drago. Det gillade han att prata om. Efter det spelar han ACDC – Highway to Hell.

Café är en helt annan tidning än för tio år sedan. Manliga modetidskrifter är ofta helt underbara och manloo.se borde bli en obligatorisk gymnasiekurs. Mode är numera, tack gode gud, könlöst. Och jag trodde att Göteborgsrock också började bli det.

Om Dolph Lundgren är machomännens främsta slagskämpe är Hästpojken dess paradband. De försupna Göteborgsmusikerna lever i en tid där bloggar inte existerar, där enda värdiga musiken stavas Rock och attityden är axiomatiskt: ”skit i allt”. Nej, sa samhället, det funkar inte riktigt längre. 

När de Goa Gubbarna som snackat om Stones i fyrtio år en efter en kolar av ersätts deras barplats på de sjaskigaste krogarna kring Haga och Majorna rättrådigt av nya, rödnosiga manliga – alltid manliga – rockmusiker af släktet Göteborg. Nya avelshästar och, som alltid i traditionella rocksammanhang; dramatik. På Hästpojkens hemsida går det att läsa:

”Skåne gillar inte Hästpojken. I Kristianstad blev vi anklagade för ett brott vi inte begick bara för att skåningar hatar oss. Vi ska tydligen ha förstört ett familjerum genom att ha målat och skrivit könsord på väggarna. Vidare ska vi ha kastat glas i hissen och i lobbyn. Nu kräver hotellet oss på massa pengar vilket vi anser vara helt befängt. Det enda vi kan säga är: See you in court, hotell Christian den IV!

För är man osäker måste man ju bevisa att så inte är fallet.

Och generationsskiftet har aldrig varit tydligare än nu – Göteborgsrock har som bekant fått en helt ny innerbörd, men när någon blir trängd in i ett hörn, slår den tillbaka. Inte minst eftersom det ligger lite i machomännens kultur.

Den som vill bli talskrivare för machomännen heter Erik Hörstadius. Erik tycker att det var bättre förr. I Expressen skriver han en oförstående artikel om att misogyna tidskrifter om machokultur (som Slitz, Moore) har en vikande försäljningskurva.

”Vilken start på vuxenläsandet kunde vara bättre för en svårt hormonell 18-åring än ett välmatat nummer av Den Svenska Grabbtidningen?”

Jag tror inte det finns nog med serverutrymme på Panda för att svara på den frågan.

PS
* Att Joel Alme inte har hoppat av Hästpojken är för mig helt otroligt. Bloggaren Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är inne lite på samma sak:

”förband var Hästpojken. Gud vad kassa de är alltså. Varför hoppar inte Joel Alme av? Hans egen musik är tusen gånger bättre än den där pinsamma slafsrocken. Nästan ännu värre än musiken i sig var mellansnacket: ”nästa låt handlar om att ligga runt. Att gå på högstadiet och ligga runt liksom. Och jag ser inget fel i det. Det är okej att vara 14 och ha haft sex med 30 personer. Det är bara att köra. Ligg runt liksom, det är gött!”