Hultsfredsfestivalen (recension)

Hultsfredsfestivalen – Punkens etos, festivalens anda Entreprenörskapets vara.

Carlssons förlag.

Mats Trondman, Ragnhild Lekberg & Jonas Bjälesjö

Man trixar med bokningsbolag för att boka sin favoritartist, lär sig dra el, kånkar förstärkare, målar ett stängsel och dricker en öl. Föga vetande om att man deltar i horisontella processer och meningsbärande praktiker som möjliggör ett innovativt entreprenörskap.

I den nya boken ”Hultsfredsfestivalen – Punkens etos, festivalens anda. Entreprenörskapets vara.” studeras bildandet av föreningen Rockparty i Hultsfred i slutet av 1970-talet som från 1986 fram till 2009 kom att anordna den största och mest klassiska av de svenska musikfestivalerna, utifrån ett entreprenöriellt perspektiv.

Jag visste inte att jag längtade efter en bok om Hultsfredsfestivalen, men nu när den är här är jag lika delar intresserad och besviken.

För mig var Hultsfredsfestivalen en självklarhet. Den skulle alltid finnas där och fungera som en sorts uppfostrare av en ny generation hedonistiska musikintresserade. Det var dit jag åkte som tonåring, tillbringade en helg i en sorts bubbla av lervälling eller stekande sol, ljummen öl och cigarettfimpar, smålandsrullar och hångel. När jag slutade resa dit skulle ju en ny generation ta över. Publiken verkade också öka stadigt under 2000-talet – men några år senare gick festivalen i konkurs, som följdes av den så kallade festivaldöden. Snart var både Emmabodafestivalen och Peace & Love nedlagda. Varumärket Hultsfredsfestivalen såldes för några tusenlappar till ett tyskt bokningsbolag.

Hur gick det till? Det berättar inte den här boken. Bakgrundstexten, att Hultsfredsfestivalens ”osannolika, innehållsriks och spännande historia” berättas i en ”storslagen skildring” har författarna tyvärr inte täckning för.

Istället har Hultsfredsfestivalen under sex år studerats med ett perspektiv på entreprenörskap, efter att ha fått pengar från Ingvar Kamprads stiftelse. Företagande är masten vi måste hålla i, genom 559 sidor Weber och Schumpeter. ”Nej, för fan! Aldrig, aldrig” svarar en grundare av Hultsfred på frågan om hen kallar sig entreprenör. Just ordet diskuteras, som sig bör, till den grad att hela begreppet känns urvattnat, och landar i att Rockparty nog istället var någon sorts ”samhällsentreprenörer” eller ”kulturella entreprenörer” där syftet inte blir att tjäna pengar.

I en scen träffas kultursociologen Mats Trondman och Hultsfredsgrundaren Putte Svensson Sahlin i restaurangen på Hotell Hulingen i Hultsfred en försommardag. Putte frågar hur det går med boken, Mats svarar att den kanske kommer nästa år, och här hoppas jag det åtminstone kommer en go anekdot, typ den när Wu-Tang Clan krävde 450 kondomer till sin rider. Istället säger Trondman: ”En viktig del av förståelsen av entreprenörskap” förklarar Trondman ”är vad forskningen kallar allokering av resurser”. Jag lider med alla inblandade, eftersom jag får känslan av att Trondman hellre hade diskuterat bajsmannen än allokering av resurser. Kanske säger det något om vilka medel musik- eller kulturforskning har för möjlighet att söka idag. Eller så handlar det om att drag som tillit, förtroende, vilja, intresse, gemenskap och att göra saker för att det är intressant eller för att man är uttråkad är så utrotningshotade att vi behöver kulturvetenskapligt utreda frågan om varför någon skulle få för sig att över huvud taget göra något liknande det Rockparty gjorde. Om det nu inte var för att tjäna jättemycket pengar, varför i hela friden gör ni en festival? Vi är marinerade i tanken att en festival idag är skapade av en eventbyrå eller stora bokningsbolag.

Att fokusera på hur skeppet styrs är inte helt av ondo, men skulle lika gärna kunna skrivas ut journalistiskt eller populärhistoriskt, snarare än akademiskt. Den bästa storyn är hur Black Sabbath innan sin spelning 1998 ville ha två miljoner på ett konto, före festivalen ens kunde marknadsföra spelningen. Det hade kunnat bli en kul scen av att sitta på Sparbanken i Hultsfred och försöka övertyga dem om att, jo, en återförenad originaluppsättning av världens kanske mest kända hårdrocksband kommer dra in långt över två miljoner, så låt oss låna pengar!

En annan intressant ingång är hur man organisatoriskt löser en hastigt uppkommen ekonomisk situation. När festivalen 1987 hotades av konkurs, gick lokala företagare, föräldrar och andra Hultsfredsbor gemensamt in som borgenärer för att täcka upp ett lån.

För den riktiga berättelsen om Hultsfred rymmer både symbolik, kärlek till musik och föreningssverige. Den skulle kunnat börja i hur punken kom till den forna industriorten. Hur ett gäng ungdomar, med punkens gör-det-själv och föreningslivets organisering, såg rocken som en sorts frälsning och skapa som en självklarhet. Den forne SvD-journalisten Stefan Malmqvist skrev en sådan bok 2002 – men det var innan festivalens publiktopp och krashlandning.

I den beskrivs hur festivalen inkorporeras i den framväxande svenska kulturekonomin under 1990-talet. Efter industridöden blev kultur ett sätt att marknadsföra sig på den globala turismkartan. Idéer om hur populärkulturella attribut kan generera ekonomiskt värde gjorde att Backstreet Boys flögs in för att jobba med svenska producenter, Export Music Sweden startas, Polarpriset delas ut, regeringen inrättade ett musikexport-pris, termen Det svenska musikundret myntas. Jag skulle gärna läst en bok om hur festivalen blev, eller snarare användes, som en plats som både påverkades och drog nytta av musikindustrin, om idealism och musikens roll som samhällsberättelse, och såklart några goa stories.